Glädje

Det finns en grej som är viktigare än något annat i mitt liv och det är glädje. Ni vet när det pirrar i hela kroppen och man bubblar över av bra, goa känslor. Att få träffa någon man har längtat efter och få kasta sig i famnen på den personen. Att få njuta av de underbara fjärilarna i magen. Ett leende som tyder på att man är efterlängtad. En uppgift som man brinner för att utföra.

Det finns så mycket inbakat i ordet glädje. På wikipedia står det:

"Glädje är ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. När man är glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le. Att välja glädje är möjligt. Ju mer medveten du blir desto lättare kan du skapa glädje i tillvaron. Du kan påverka ditt ego genom att ge och hjälpa. Det ger glädje. Enligt svenska glädjeforskare är givandet till ens omgivning en stark anledning till glädje."

När så glädjen inte lyser i ögonen längre och man måste välja. När man inte får den glädje man önskat och fjärilarna surrar i det tysta. När oglädjen tar över, det är då det är dags att handla. Det är då det är dags att ta kontrollen och välja glädjen igen, att påverka andra genom att ge glädje och få glädje tillbaka. 

Så, ut och sprid leenden och glädje! Livet blir så mycket lättare då... 

kram Em. 

Fanor i vinden

Jag slog upp ögonen. Ljudet av vinden som slet i träden utanför mitt fönster. På två sekunder var jag klarvaken, men ändå disig i medvetandet. Regnet mot rutan. Värmen från ett alldeles för varmt vintertäcke. Bilderna på näthinnan. Någon jagade mig. Året var 1931 och livet var svartvitt. Jag var en del av ett demonstrationståg. Kulorna ven runt huvudet. Långt bort hördes klockspelet på grannens balkong. En lastbil som rullade förbi. Fanor som slog i vinden. Paniken påskyndade hjärtats slag. Svetten på ryggen. Tröttheten i kroppen, röran i huvudet. Vinden tog tag i vattendropparna och sköt dem i allt snabbare takt mot mitt fönster. Blod framför ögonen. Jag blinkade febrilt. Vände mig om. Jag borrade ner huvudet i kudden och lovade mig själv sluta lyssna på P3 dokumentär som godnattsaga...

kram Em. 

En ny väg

Dimma. Äventyr. Spänning. Höstrusk.
Jag tog en ny väg. En väg jag inte ens visste fanns. Jag brukar gå till vänster. Idag gick jag till höger. En ny värld öppnade sig. Natur och tystnad. Ensamhet och fantasi. Ett för säsongen övergivet hus bland träden. En gunga i vinden. Grinden som hålls ihop av ett slitet rep. En historia.

Kan du se alla blommorna en sommardag? Frukosten står uppdukad på köksbordet. Solen gassar. Det luktar kaffe. Fönstret till sovrummet står på glänt. En trött humla surrar förbi.

Snön ligger i drivor runt huset. En smal gång är upptrampad från grinden till farstubron. Det lyser i fönstret och det ryker ur skorstenen. Utanför står längdskidor uppradade mot husväggen.

Samma värld, men ändå med milsvid skillnad. Vems är huset? Vem byggde det? Vilka relationer har skapats och kanske brutits här? Vilka diskussioner och beslut har lett till husets utseende idag? Vem hittade den underbara gläntan med utsikt över ängarna? Vad har det skrattats och gråtits till här?

Jag vill gå åt andra hållet oftare. Hitta nya vägar. Se nya saker, nya skatter. Jag till låta fantasin flöda...

kram Em. 

Att vakna i ett töcken...

Att vakna i ett töcken och inse att det inte är en dröm. Att jag inte sovit hängandes upp och ner och att världen inte snurrar. Signalen från väckarklockan som skär genom ben. Värken som gör sig påmind, som en fors genom kroppen. Jag förstår inte att vi står ut. Det måste vara en av de största missarna i mänsklighetens historia. Jag förstår sammanhanget, men inte vitsen. Varför ska några dagar per månad vara ett helvete? Varför förändras solnedgången till mörka elaka moln? Vissa dagar vill jag inte vara jag...

kram Em. 

En helt vanlig kväll i mitt liv

Jag tänkte berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv. Allt lunkar på som det ska. Pyssel, träning. Samla ihop sig efter dagen. Ja ni vet! Sen bara slår den till, hungern! Som på två sekunder går jag från lite småhungrig till vrålhungrig med blodsockret vid fotknölarna. Ghaaaa... Ge mig mat. Gärna nyss! Rota rota! Kylskåp? Skafferi? Frys? Paniken stiger! Det är som att kliva in i en garderob där inget passar ihop med något annat. Rutiga byxor och blommig tröja. Oftast slutar det med att jag svär över att "James", min osynliga betjänt, in gjort sitt jobb och lagat något välsmakande till mig. Sen inser jag det faktiskt var upp till mig själv att få mat på bordet den här gången också. Dra på trissor! 

Så... riva, riva! Något som matchar med blommigt kanske? Kyckling? Nej, den är djupfryst. Fisk... fiskpinnar? Nej, har inga potatisar att göra tillhörande mos på. Pyttipanna? Det går ju fort att steka upp! Hmm.. Bara en portion värd en dansmus kvar i påsen. Men tillslut, längst inne i frysen! Yeah! Hemmagjord paj. Rödlök, färska och soltorkade tomater, bacon och basilika. Yammie! Kvällen fick sin räddning. Jag fick mat i magen och energin åter. Och kanske kanske är det till och med så att James får behålla jobbet... 

kram Em. 

Jan Jörnmark - en föreläsning med känsla

Jag var på en offentlig föreläsning igår... Ni som inte var där missade något!
Att lyssna på Jan Jörnmark är som att kliva in i en annan värld. Kloka ord på bred värmländska varvas med modighet och humor. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen och det var minst lika fascinerande att höra honom live som att se honom på tv.

Ämnet för kvällen är övergivna byggnader i Detroit. Som första bild visar Jörnmark en festlokal för 2000 personer. Den är från 1920-talet. Intakt och orenoverad, men nerbruten och förfallen. Utflyttningen från staden under mitten av 50-talet, som skedde till följd av industrialiseringen, har satt sina spår. Det går att se storheten och glansen som en gång var. Bildspelet rullar vidare och vi blir uppmanade att titta på verkligheten på ett nytt sätt. En amerikansk diner från 50-talet gör att ett sus går genom publiken. Tiden har stannat. Vem stängde av takfläkten för sista gången? Som skuggor ovanpå bilden ser vi glädje och hungriga gäster som sitter i de typiskt amerikanska båsen med svulstigt välvda vinröda skinnsoffor. Det går att känna doften av friterad mat. Höra jukeboxen. Det är magiskt...

Jörnmark berättar om "Urban explorers" och "The scrappers". Människor som på olika sätt livnär sig på de övergivna platserna. Skrotsamlarna som med fullt pådrag och till ett öronbedövande ljud knackar ner pelare i en kyrka för att komma åt de metalledningar som finns inmurade. Explorers, utforskare, som lever i en annan kultur, en subkultur fylld av graffiti och gäng med andra livsmönster än våra. Han berättar att 50 % av Detroits befolkning är analfabeter, idag 2011. Det i en stad som före 1940-talet var en av världens fem rikaste. En stad som idag har över 300 000 tomma byggnader på sitt samvete.

Vi får i en bild följa med högst upp i en övergiven skyskrapa. 16:e våningen erbjuder ett atriumtak och stora glasfönster med utsikt över staden. Efter 30 år av förfall går det fortfarande att höra klirret av champagneglas från de fina tillställningarna för kontorskomplexets chefer och inbjudna gäster. En känsla av tomhet, rädsla och kittlande nyfikenhet drar över mig. Jörnmark menar att framtiden aldrig kommer se ut som världen gör nu. Jag kan inte annat än hålla med...

Som avslutning på föreläsningen bjuds vi på en resa till Jugoslavien. Marskalk Titos villa är magnifik, skrämmande och otrolig. I väggarna ska straffångar som dött under byggnationen ha murats in. En skrämmande historia om makt. Det är nu Jörnmark visar en av mina favoritbilder från föreläsningen. Gardinerna för fönstret. Soffan från 50-talet. Så mycket känsla, så mycket historia, så mycket vemod och tragik...

När jag klev ut från föreläsningen hade jag en dov, men nyfiken känsla i kroppen. Vad kommer ske härnäst? Är förfall och övergivenhet en naturlig väg? Kan vi människor inte hantera materiell framgång? Industrialiseringen och ekonomins påverkan på våra liv, hur stor del har den för samhällets struktur? Framtiden kommer aldrig se ut som nuet... Jag önskar att jag hade modet att ge mig ut med kameran. Att jag fick fånga om så bara en livshistoria, ett öde, en byggnad med historia. Jag känner mig inspirerad!

Om du har en stund över, gå in på Jan Jörnmarks hemsida och titta på hans bilder. Låt tankarna flyga iväg. Ge fantasin och funderingarna, över de livsöden som speglas, fria tyglar. Jag kan sitta i timmar och bara klicka mig runt...

kram Em. 

Mysigt

Att leta runt bland gamla bilder. Det är vad jag har gjort idag. Mysigt. Att klicka sig in i ett bibliotek av möjligheter och visioner. Yammie för en redigeringsnörd som mig. Jag hittade en hel del som jag trodde att jag var klar med. Gamla bilder, arkiverade sedan länge, som fångade mitt intresse igen. Bilder jag lagt i kastahögen och som med lite oflyt redan skulle varit uppslukade av icke befintliga 1:or och 0:or. Tack och lov fanns dom kvar. Nya ögon och nya kunskaper gör underverk för kreativiteten. Att få leka med färg och form, testa och dona. Allt utan en deadline flåsande över axeln. Jag upprepar! Myyyysigt....

kram Em. 

Avslagen

Att få avslag. Att bli nekad. Att antingen inte höra något alls eller ännu värre, att få höra att man är överkvalificerad. Det här med att söka jobb är minsann ingen dans på rosor. Hur vet man, som helt nyutexaminerad, hur ens kvalifikationer ligger i förhållande till konkurrenterna? Hur vet man var man ska lägga krutet? Vem som behöver just min kunskap? Ibland känns det som ett lotteri. Som att skrapa en trisslott, vinna 25 kronor. Ta ut en ny lott för pengarna och sedan förlora allt på ett bräde.

Jag är inte bitter, jag ger inte upp. Jag vet att mitt drömjobb finns inom räckhåll och jag försöker omvandla mina erfarenheter från tidigare intervjuer och ansökningar till kunskap. För ska jag lägga krutet på något just nu, så verkar det vara att bli proffs på jobbsökeri. Fighten om jobben är tuff, men jag är tuffare! Kom an bara!

kram Em. 

Tintin- en upplevelse

Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.

"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.

Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!

kram Em. 

Skål!

Jag missade den 11/11-11 kl 11.11 idag. Jag vet inte vad jag gjorde, men plötsligt var klockan 11.34. Det kanske var lika bra. Undergång, misströstan och svarta moln är inte riktigt min grej.

Nu kanske vän av ordning undrar varför jag lägger upp bilder på glas och flytande föda i samband med jordens förmodade undergång? Jag lovar, det finns inget samband! Jag fick bara ett sug att gå igenom lite gamla bilder idag och då hittade jag den här trissen.

Det är något med uppradade glas, bakgrundsljus och flaskor täckta med kondens som får igång mitt fotoöga. Det är hårt, men samtidigt mjukt. Det stela, men ändå bräckliga glaset i kontrast till det flytande innehållet. Det formbara möter det oformbara. Ljusets förvrängning genom glasets yta. Reflexer som speglas och klirrande glas som anas. Vad händer runt omkring? Vem kommer inom kort sätta sina läppar mot glasets kant? En vinflaska som poppar upp. Det fräser till runt en limeskiva som hamnar i en kolsyrad dryck. Isbitarna dansar.

Trevlig helg!

kram Em. 

Prinsesstårta i prinsessans hand

Här har ni det, resultatet av the big tårtjakt! I finaste grönt och med en liten marsipanros på toppen levererades den timmar innan födelsedagsbarnet skulle firas. Lilla T älskar den och jag kan inte låta bli att göra annat jag heller. Här ska fikas! Tack Åsa!

kram Em. 

What to do hela dagarna?

Jo, jag söker jobb så det står härliga till, men det går inte att sitta 24/7 med nosen CV-formuleringar och örat kopplat till telefonen. Så vad gör jag då hela dagarna? Jo, jag pysslar i Photoshop så klart! :) Lärandet fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag får inte nog! Lyckos den arbetsgivare som får utnyttja all min kunskap i framtiden... ;) 

För en gångs skulle tänkte jag att ni ska få lite före och efter-bilder, så ni ser vad jag har gjort. Inspirationen till bilderna har jag bland annat hämtat från Moderskeppet och deras Photoshoprecept. Sedan ligger det, som vanligt, en helt del inspirationssurfande, tidningsbläddrande och eget experimenterande bakom resultaten. Vad tycker ni? 

Här har jag använt mig av ljuseffekter och dragit upp den blåa tonen i bilden. Jag har även lagt en vinjett för att förstärka ljuset. 

Till den här bilden har jag använd mig av en svartvit kopia som jag lagt ovanpå färgbilden. Via blandningslägen och opacitetsjusteringar har jag sedan fått fram den lite matta tonen. Med hjälp av två olika kurvor dragna mot ljust respektive mörkt har jag jobbat fram förhållandena mellan ljusa och mörka partier för att få bilden intensivare. 

Här har jag jobbat ganska mycket med själva innehållet i bilden. Husen och gångvägarna i bakgrunden har jag klonat bort. Jag har dragit ner mättnaden på bilden och jobbat med färgbalans och kurvor. Sist la jag en linsoskärpa för att skapa en Tilt shift-effekt. 

En bild mår ofta bra av någon form av beskärning. Jag kan ibland vara lite snål med just den saken, men här tog jag i ordentligt. Allt för att få fram mer detaljer i gräset och på bladet. De djupa färgerna fick jag fram genom att kopiera originallagret och ändra blandningsläget. 

Slit en med hälsan! 

kram Em. 

The big tårtjakt

En viss fröken fyller 2 på måndag. Lilla skruttan blir stora tjejen. Helt galet vad tiden går!

Som den stolta moster jag är så har jag jagat present hela eftermiddagen. Vilken fail! Jag hade en vision om en tårta i Pippi-style, men nope. Gata upp och gata ner. Inte en tårta i hela stan, i alla fall inte i trä eller annan lekbar form. Kan man köpa en gräddtårta till en tvååring? Hur ska det gå när den inte är lekbar längre? Grädde i sängen. Jordgubbar på mattan. Sylt i håret. Hmm... Nej, det gillar nog inte mor hennes?!

Nya idéer... Tänk utanför boxen, Emma! En verktygslåda så T kan vara med och bygga hemma? Yepp, så fick det bli. Sagt och bestämt betade jag av samtliga leksaksbutiker ett andra varv. Yohooo?! Var hålls ni alla bra leksaker som T vill ha? Nehepp, då var det kanske dags att skapa boxen själv? Ungefär här kan jag meddela att mina krafter tog slut och blodsockernivån slog i botten. Jag tror jag får skapa den där boxen i morgon istället.... Och snälla ni, säg inget till T, jag vill att presenten ska bli en överraskning!

På återhörande i frågan...

kram Em.

Som musik i min öron

De senaste fyra veckorna har det talats norrländska i mitt liv. Det är som ljuv musik i mina öron och den tycks bara bli vackrare och vackrare, rent av speciell, allt eftersom dagarna går... :) 

kram Em. 

Vakuum

När man hittar hem. När man vet var man är. När man vet vad man har. Tryggheten. Skor på fötterna.
Mat i magen.

Just nu lever jag som i vakuum. Dagarna flyter ihop. Jag har svårt att få tiden att gå, men har ändå fullt upp. Jag vet inte vad jag gör och hur jag gör det? Jag äter, sover, läser och söker jobb. Jag drömmer om en vardag när klockan ringer tidigt och jag studsar ur sängen för att ta mig till jobbet. Jag drömmer om en utmaning och en sysselsättning att brinna för. Jag vill ha skor på fötterna, mat i magen och en trygghet att vila mitt, av arbete, trötta huvud mot på fredagskvällen.

kram Em.