Den lilla tanten och ostronen

Jag har fått för mig att min trevliga granne är bra på att laga mat. Tanten tror att han är bra på att öppna ostron. Jag vet inte om jag håller med. Ostron låter inte så mycket tatueringar och muskler tycker jag. Tanten tror att ostronen har med potensen att göra. Jag blir generad bara hon tänker tanken. Det är ju för katten min granne hon diskuterar. Hold your horses! Fast jag måste erkänna att jag blir lite fundersam på det här med att han, grannen, alltid pysslar i köket iförd muskler and nothing more. Han lagar liksom mat i bar överkropp. Det kan inte vara bra för honom. Tanten och jag har pratat om det ganska mycket de senaste dagarna. Hela situationen känns nästan lite obehaglig. Tänk... tänk om... tänk om han råkar skvätta baconfett på bröstmusklerna? Flamberade magrutor? Ärrvävnad i tatueringarna på grund av hett pastavatten? Den lilla tanten tycker att det vore att skända och jag kan nog inte annat än att hålla med, men jag känner att vi kanske inte ska lägga oss i det hela allt för mycket. Grannen är ju ändå ingen vi känner. Ja, vi vet ju inte ens vad han heter... Fast han verkar ju så trevlig.

Igår kväll när jag stod i köket och som av ett sammanträffande skalade banan, så knackade tanten mig på axeln. Hon var väldigt upprymd. Förvirrad tittade jag på henne. Jag kan bli lite trött på hennes entusiasm ibland. Ja, ni vet ju hur det gick när hon var här på spontanhäng senast. Hon är ju inte så diskret av sig och lugn är synd att kalla henne...

Tuggandes på bananen tittade jag i alla fall menande på henne. Gestikulerande och uppspelt förklarade hon i munnen på sig själv att hon knäckt problemet med grannens matlagningsutstyrsel. Jag förstod först inte vad hon pratade om, men sedan kände jag hur jag blev rödare och rödare i ansiktet. Färgen liksom steg från nyckelbenen och uppåt. Jag vet att hon bara vill mig väl. Att hon är mån om mitt välbefinnande. Hon är ingen snusktant, nej inte alls. Hon vill bara ha koll på grannarna, som en extra säkerhetsåtgärd.

Efter att jag under några minuter koncentrerat mig på att inte dö kvävningsdöden av chocken från tantens ord i kombination med bananen, så kunde jag samla mig tillräckligt för att förstå vad hon sa. Det kan till och med varit så att rodnaden hann lägga sig en aning innan polletten trillade ner för mig.

Tantens förslag kunde egentligen varit hur bra som helst... Det kunde ha gått till världshistorien som en av de bättre idéerna ever... OM det nu inte var så att vi, grannen och jag, bor i hus från 1950-talet. Hus från den tiden är inte som moderna hus från 2000-talet. Idag har husen generösa glaspartier, gärna med fönster från golv till tak. Så är det inte där vi bor. Våra fönster sitter dryga metern upp från golvet. Typiskt tyckte tanten... Attans tänkte jag och kände återigen genansen växa. Tantens förslag... Ja, jag vet inte om jag vågar avslöja det, men så mycket kan jag väl säga som att hon hade räknat in ett förkläde och inte så mycket mer i planen. Så länge tatueringarna skyddas så kan tydligen baken vara bar... Jag kanske blir tvungen att flytta till något nyproducerat ändå?

kram Em. & tanten

Ljust & fräscht

I helgen var jag och såg Ljust & Fräscht, en föreställning av och med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Det var en igenkännande skrattfest från första sekund. En skrattfest om boende och oss svenskar som självständiga osjälvständiga inredningsnördar. Om bostadsresan där ingen någonsin blir nöjd. För vem har inte tänkt att om jag bara flyttar till en större lägenhet så kommer allt bli bra? 

När jag tänker på Henrik Schyffert så hamnar jag nästan direkt i början av högstadiet. Det är mitten på 90-talet och någon form av mindre musikfestival har slagit upp scenen en bit utanför stan. Jag och en kompis tjatade oss till att få gå. Sensommar och regn under en tid innebar kyla och lera. Kanske inget konstigt för en festival, men då var jag helt ovetande om världen och hur saker och ting fungerar. Ni vet killar, musik, äventyr på egen hand. Det var lite läskigt, ganska stort och ganska fränt. Inget direkt spännande hände i och för sig, men jag kände mig ganska vuxen och det var med skräckblandad förtjusning jag gick och la mig den kvällen. I huvudet satt låten Hobo Humpin Slobo Babe med Whale. Jag minns öset på scenen och de frusna fingrarna när vi blev upphämtade av föräldrarna efter konserten. 

Appropå 90-talet så måste ni se Schyfferts monolog "The 90´s - ett försvarstal" om ni inte redan gjort det.  Två timmar förstaklassig underhållning med underfundiga och vassa formuleringar. Jag gillar´t! 

Det här blev ju snudd på ett hyllningstal till Henrik Schyffert... Ja där ser man... Men människor som gör bra förtjänar bra ord. Äsch, va fasen... Jag river av en länk till hans Flickr-sida oxå. Grymma bilder!  

kram Em. 

Nuet

Jag försöker leva i nuet. Göra saker jag mår bra av här och nu. Njuta av det lilla. Se lycka i det som inte är något märkvärdigt. Ljuset i det som är mörkt. Nu kommer ni säkerligen tro att jag jobbar mot provision, men det finns några tillfällen i min vardag som verkligen får mig att leva här och nu. Ett av dom är träningen. Att under ett bestämt antal minuter få ge allt med fullt fokus! Minsta lilla att tankarna flyger iväg och jag tappar tekniken eller stegen. Jag kan ingenstans ta vägen och jag har ingen vilja att vara någon annanstans. Här och nu! Det är jag, musklerna, musiken och fokuset. 

Det andra tillfället är när jag får en kopp te eller varm choklad i min hand. När värmen från drycken sprider sig i händerna som omsluter koppen. Sekunden när tungan rör vid koppens innehåll för första gången. Doften och smakerna som landar mjukt på tungan. Då lever jag, då befinner jag mig i nuet! 

Jag hade en gång en klok lärare. Trots att jag bara hade honom i enstaka kurser, vid enstaka tillfällen så påverkade han mitt sätt att se på nuet, livet och åren. Han sa ofta "den dag du slutar förvånas över saker, då är du vuxen". Jag känner inte för att bli vuxen. Jag känner inte för att leva i en annan tid, utan med nyfikna ögon och nuet under armen. Livet är inte dagarna som går, utan dagarna du mins. Nej, det är inte bara ett ordspråk eller något som en viss dans säger i en reklam. Det är på riktigt! Det är här och nu som gäller. Det är livet. 

Sedan finns det ett tillfälle till när jag lever i nuet, men det tänker jag inte avslöja här...

kram Em. 

Spontanhäng med den lilla tanten

I kväll var det spontanhäng at my crib och trots att inbjudningarna gick ut först en kvart efter evenemangets starttid så blev vi ett glatt gäng. Temat för kvällen var de tre s:en. Ja, ni vet snack, skratt och snask. Aningens objuden, men ack så välkommen, kom även den lilla tanten över för att joina evenemanget. Trevligt tyckte jag, men med vår senaste episod om isduschen i bakhuvudet så var jag lite avvaktande. Hur skulle det gå? Spänt läge? Skulle hon sköta sig?

Hon placerade sig, så klart, strategiskt mitt i soffan. Då och då tittade jag på tanten som verkade trivas i gänget. Jag andades ut. En hel del konversation och skratt utspelade sig. Hon var som en av oss andra. Jag skulle nog få bo kvar trots allt. 

Vi utbytte ibland menade blickar, tanten och jag. Jag kunde först inte förstå vad hon ville med sina ögonkast, men till slut trillade polletten ner och jag följde hennes blick mot fönstret. Så klart! Hon hade ju stenkoll på grannen och hans förehavanden, mitt under vår trevliga kväll. Kanske att det skulle bli flytt för min del trots allt? Men grannen verkade ju så trevlig...

Jag kände att jag var tvungen att förklara läget för tanten. Att jag inte tänker flytta. Att grannen är en trevlig hyresförmån och inget mer, så placerade mig bredvid henne i soffan. Om hon nu skulle komma att ta upp grannens förehavanden som argument för flytt, så kände jag att jag måste vara påläst. Lite diskret kikade jag ut genom fönstret. Det var ju faktiskt den lilla tanten som uppmanade mig, så det var inte mitt eget bevåg. 

Hos grannen var ljuset tänt, men ingen syntes. Vi spekulerade, tanten och jag... Först lite försiktigt, sedan mer och mer intensivt. Var detta hennes plan för kvällen, undrade jag? Hon flyttade fokus från mina vänner till det upptända köket mitt emot. Var var den trevliga grannen? Kanske ute? Kvällspromenad? Även trevliga grannar kan ju behöva gå ner lördagsmiddagen, resonerade tanten. 

Så dök han upp... Dressad som vanligt i bar överkropp och tatueringarna fint placerade på den välformade kroppen. Tanten satte armbågen i sidan på mig. Pekade gillande mot fönstret och nickade. Jag försökte hålla minen, jag var ju ändå värdinna för tillställningen och fortfarande lite fundersam på hennes agenda. Inte går det att sitta och skvallra om grannarna när man har gäster? 

Jag försökte lugna henne. Prata bort henne. Få henne delaktig i samtalet med mina vänner igen, men det var omöjligt. Blicken var stint fokuserad på fönstret och aktiviteten på andra sidan gården. Då och då sneglade jag dit, mest för att hålla lite koll på vad det egentligen var hon tittade på. Lite pinsamt började det bli och mina gäster undrade vad jag pysslade med. Tanten såg lycklig ut och var inte sen att avslöja vårt "fynd". Lycklig förklarade hon att jag fått en så trevlig granne som flyttat in ganska nyligen. Trevlig, men dock med flickvän, la hon till och gjorde ledsen gubbe. Gästerna nickade förstående och jag kände på något sätt att hon kanske hade vunnit över dem på sin sida. Crap! Vår hemlighet och våra diskussioner om grannen var ju en sak mellan henne och mig. Hur skulle jag ta mig ur det här med minsta möjliga skäms-solglasögon? 

En liten stund senare var det bara att inse att mina vänner visade fullt intresse för grannen och jag fick snällt ta på mig solglasögonen. Fem nunor vridna mot grannen. Vad gör man? Jag vet ju att tanten bara vill ha koll på mina grannar, för min säkerhets skull. Hon är ingen snusktant, hon är bara mån om mig, men ibland undrar jag. 

Grannen såg ut att hälla upp ett glas vin. Jo, jag tackar ja! Ojdå, två glas? Tanten och jag tittade på varandra. Så kom hon... Den lilla mörkhåriga, henne som vi förfasat oss över. Håret i tofs. Tantens djupa, förfärade, suck hördes genom rummet och jag såg i ögonvrån att mina vänner hajade till. Den lilla mörkhåriga gick fram till grannen. Tog vinglaset, tryckte sig mot honom... Ungefär här svimmade den lilla tanten. Jag tror att det sista hon såg innan hon föll ihop var hans händer på den lilla mörkhårigas rumpa. Tänk vilket avslut på en annars så perfekt kväll... 

kram Em. & tanten 

En "kan själv"-ares bekännelse

Jag är en riktig "kan själv"-are. Vill vara med och peta i både det ena och det andra och få tekniska pinaler eller verktyg skrämmer mig. Det är nog problemlösaren i mig som gillar utmaningen. Jag skruvar, målar, donar och grejar, men vissa saker kan jag bara inte förmå mig till att få till.

En sådan sak är tavlor. Jag kan bara inte hänga upp tavlor. Jag vet inte varför, men jag känner mig helt handfallen. Spik? Skruv? Tavelkrok? Vad består väggen va? Borra? Spika? Plugg? Rakt? Höjd på placering? Linje i ovankant eller nederkant? Mer till höger? Centrerat nu? Inte? Ghaaaaa...

Totalt har jag idag två tavlor uppsatta i min lägenhet. Det är inte jättemycket för någon som älskar bilder och kommunikation. Handikappande kan man väl lätt kalla min skräck och ickeförståelse för tavelupphängning. Så mycket tom väggyta som bara väntar på att bli använd. Jag har tavlor oxå. Hela garderoben full faktiskt. Källaren är full med ramar, så det är inte så att jag saknar visioner. Jag får bara inte till det. Har du koll? Tips mottaget med öppna armar! Hur gör man? Sitter du och tjuvhåller på en lathund i spik-/skruvkunskap? Shoot! Bara att du delar med dig, för jag är trött på det här handikappet! Pliiiiis...

kram Em. 

Francesca Woodman- ett samtal om dagen

Igår kväll fastnade jag framför tv:n. Rätt skönt efter en ganska intensiv dag. Jag zappade runt, ni vet sådär som man gör när public service och andra betalkanaler inte erbjuder något som passar. Jag slötittade helt enkelt. Efter många tumtryckningar, och en hel del pekfingervals landade jag så på svt2 och i händerna på K-special. "The Woodmans", en dokumentär om den legendariska och mycket egensinniga fotografen Francesca Woodman och hennes familj, visades. 

Francesca hade en kort och mycket intensiv karriär under 1970-talet och början 1980-talet. Hon bestämde sig vi 13-års ålder för att bli fotograf och skapade snabbt en alldeles egen stil. Karga självporträtt, ofta dramatiska och sorgsna. Hon använde sin kropp, eller andra kvinnors kroppar, för att skapa spännande vinklar och linjer. Svartvitt. Provokativt. Tilltalande och i samma stund skrämmande bilder tagna av en Francesca som mådde långt ifrån bra psykiskt. 

1982 tog Francesca sitt liv genom att hoppa ut från ett fönster i ett hus New York. Hon var 22 år gammal. Nu, 30 år senare, har hennes fotostil och bilder blivit mer aktuella än någonsin. Hennes konst används som inspiration av många fotografer och bildkonstnärer runt om i världen. 

Hela dokumentären var väldigt stark och vill du se den så finns den på SVT Play till och med den 12 februari. Gripande att höra Francescas familj, som också är konstnärer, berätta om den missförstådda, annorlunda flickan som gick sin egen väg, tog sina egna beslut och hade ett magiskt öga för foto. 

En bit in i dokumentären berättar Francescas pappa om när han var och hälsade på sin dotter i Italien och hon frågade honom hur många "business calls" han skulle göra den dagen. Hon menade att varje dag krävde minst ett affärssamtal som hade med framtiden att göra. Hårt och elitistiskt, men kanske är det så... Att vi själva måste hjälpa framtiden på traven? Jag gillar tanken och den blev mitt ledord för dagen, en bra dag med möjligheter utöver de vanliga. Vilket är ditt samtal för dagen? 

kram Em. 

Vårmässa

Idag var det Vårmässa på Örebro universitet. Jag var där, med pressleget runt halsen, för att representera studenttidningen Lösnummer. Tänk, jag älskar sådana här evenemang!

Jag hade kameran i släptåg eftersom jag skulle fota en artikel till tidningen i samband med mässan. Väl på plats fick jag frågan om jag inte kunde ta lite bilder till ett bildspel från dagen. Sure, chiiifen!

Sagt och gjort klev jag runt i foajén bland bord, godisskålar och människor och lät kameran göra jobbet. Jag fångade stunden. Ett leende. Ett ansiktsuttryck. En händelse. Att vara som en fluga på väggen och fota folk utan att de vet det. Få verkligheten på pränt, oförställd och vacker. Att sedan sticka fram pressleget och förklara var man kommer ifrån. Snacka lite skit och kanske visa bilderna för ett godkännande. Eller att bli påkommen mitt under fotograferingstillfället. Få ett leende och ett skratt tillbaka från den jag fotar. Nyfikna frågor och funderingar.

Jag blir alldeles varm och glad av känslan av att få förmedla saker, en stämning, en händelse, en bild eller en text. Det är därför jag har valt det här yrket. Idag kände jag glädje och lust när jag traskade runt och jag hoppas innerligt att mina bilder förmedlar detsamma. Vackra människor i vardagssituationer! Vackra ting!

Bildspelet finns att kika på på Lösnummers hemsida!

kram Em. 

Nyårslöften och svett

Ni vet när kroppen är sådär tung. Man orkar knappt flytta fötterna. Benen känns som klubbor. Så har det känts i ett gäng veckor nu. Jag har ofrivilligt tvingats till soffläge, men nu är det slut på hemskheterna. Nog får det vara!

I takt med att mina blå såg ljuset i morse så insåg jag att idag är dagen. Ett skutt ur sängen och jag var med i matchen. Nedräkning. Timme efter timme, i maklig takt... Duktig lunch och påfyllning av vattenreserven under dagen. Vid 17-hugget var det så dags att packa ihop sig och dra mot gymmet. Jag skuttade dit på, kanske allt för lätta ben. 55 minuter Indoor Walking stod på schemat. Pust och suck för någon som hasat sig i sakta mak till affären under fem veckors tid, men någonstans måste även jag börja.

När jag låste cykeln utanför gymmet fick jag en chock. Fast vad hade jag förväntat mig? Men alla dessa människor, var kom de ifrån? Trodde jag att jag skulle var ensam på plats? Hade alla i den medelstora staden vägarna förbi mitt Friskis just precis nu? Nyårslöftena måste stått som spön i backen och beach 2012 lyst som ljuset i slutet av tunneln. Jag såg framför mig kaos. Skor över allt. Trångt och obekvämt. Köer till minsta lilla aktivitet. Värsta tänkbara scenario målades upp för mitt inre, men sagt och gjort... Träning! Benen var ju trots allt fortfarande lätta och redo.

Väl uppflugen på walkern kände jag hur lugnet lade sig. Jag var hemma. Musik ur högtalarna och energi i kroppen. Leenden och lycka! Jag överlevde den knappa timmen med svetten lackade och andningen i halsgropen. Hade det inte varit för att benen var bortdomnade efteråt så hade jag gladeligen gått från den ena endorfindimman rätt in i nästa och kört ett pass till. Köer och skokaos släng er i väggen! Energi, svett, leenden och lycka come an! Träningsåret 2012 är igång! Nu kör vi!

kram Em. 

Den lilla tanten och isduschen

Igår umgicks jag med tanten. Vi pratade, grät lite och skrattade. Vi hade det rätt trivsamt där runt köksbordet. Många grannars liv avhandlades. Gumman bredvid som har skaffat sig en hund hon inte kan tygla, tvättstugemonstret som tagit sig ända upp till mig och äter upp maten i mitt kylskåp, den medelålders mannen som äter lunch hos sina gamla föräldrar varje dag. Gemytligt och trevligt hade vi det. Självklart avhandlades även det hetaste av alla heta ämnen, grannen! Han verkar vara ett kärt ämne för den lilla tanten, med sin bara överkropp och välsittande muskler. Tatueringarna. Det rakade huvudet. Jag blev nästan lite generad till och från, men man får ta henne för den hon är, den lilla tanten. Sålla bort det mest pinsamma och ta till sig det som har någorlunda verklighetsanknytning. Men hon är ingen snusktant, nej tro inte det. Hon vill bara ha koll på grannarna, för min säkerhets skull...

Väl inne i vår ordväxling och våra drömmar så kom den, chocken. Som att någon vred på kallvattnet i duschen på full fart. Helt utan förvarning stod tanten där och huttrande i den isiga strålen. Hon tittade på mig. Hakan vid fotknölarna och ögon stora som champagnekorkar. Blink blink! I det ögonblicket tror jag att nyfikenheten i tanten fick sig en rejäl funderare. Frågetecknet över hennes huvud växte likt ett frågetecken över en seriefigur, rätade ut sig och blev ett förvånat utropstecken.

Jag känner tanten ganska väl, trycker jag. Vi har ju ändå tillbringat ganska många timmar ihop under årens lopp. Och grannen, han verkar ju så trevlig. Jag är dock inte så säker på att tanten håller med mig om det längre. Isduschen kan ha gett henne men för livet. Livsgnistan kan ha gått om intet och allt är troligtvis grannens fel.

Efter att jag frotterat upp värmen i tanten och samlat upp hennes haka så kom ordern, rak och bestämd. "Begär hyresreducering, och ange flickvän och långärmad tröja som anledning!"

Vi som hade det så trevligt, tanten och jag. Hoppas bara att hon inte tvingar mig att flytta, jag som trivs så bra!

kram Em. & tanten

Motivation och objektiv

Här hade jag tänkte skriva nåt om hur synisk man blir av att logga in på facebook en lördagskväll. Om hur bitter man blir av att se alla lyckliga uppdateringar om ungar, hus och tjejer som får blommor av sina karlar. Mysmiddagar och filmkvällar, men jag väljer att vända på steken. Jag väljer att skriva om att jag kämpar för att hitta tillbaka till motivationen och inspirationen. Jag väljer den fina delen av myntet.

Jag tror att jag är ganska lik de flesta, livet går upp och ner. Under många år har det gått upp och jag vill tro att det fortfarande lutar lite svagt uppåt, men idag får jag kämpa mycket mer för att ta mig framåt. Packningen har blivit lite tyngre.

Någon sa åt mig att ta kameran, skjuta från höften och sätta "omotivation" som namn på bilderna. Det blev bilder på taket, lampan, tvn, nagellacket på bordet, en kartong. Helt utan fokus. Utan motiv... Icke motiv som blir motiv. Ett steg i taget åt rätt håll. Att knäppa en bild är att ta en bild av nuet, oavsett utgång och innehåll. Mitt nu är mina tankar, inte ens facebook och glättiga statusar kan ta ifrån mig det.

I dag investerade jag i mig själv. Jag köpte ett nytt objektiv. Försökte köpa mig ur "knipan", köpa mig lycka. Förhoppningsvis lyckas jag, det känns så just nu. Ända sedan jag köpte min nya vän, kameran, i höstas så har jag saknat mina gamla objektiv. Nu känner jag mig lite mer hel igen och jag fick utnyttja både kartongen och objektivet i jakten på motivation.

Kanske lösningen på motivationsproblemet är nya motiv innehållande nya objekt? Kanske jag bara behöver en spark i baken? Nytt fokus. Förändrat fokus? Kanske behöver jag inse att en sak i taget räcker gott och väl? Att bollarna som kastas upp i luften inte behöver vara så många som de varit tidigare? Att det faktiskt är lättare att fånga bollarna när de är lite färre? Att varje boll är unik och vissa ska sparkas på, vissa ska fångas, vissa ska dribblas omkring. Andra kräver en bredsida, en tåfjutt i krysset eller att sakta och försiktigt rullas fram...

kram Em. 

Grannen och den lilla tanten

Jag har en granne. En mycket trevlig granne, tror jag. Fast jag vet egentligen inte. Jag har ingen aning. Grannen är ganska nyinflyttad. En dag bara stod flyttbilen utanför porten. Lass på lass kördes dit. Kartong efter kartong bars upp. Ja, jag vet att man inte får. Att man inte bör, men jag tror att tanten i mig myser till det lite extra när det händer något på gården. Den här grannen är dessutom lite annorlunda. Jag kände det på mig redan när jag såg flyttbilen. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men jag anade redan där och då att tanten och jag skulle tillbringa lite extra mycket tid ihop vid köksbordet den här vintern.

Den här lilla tanten är inte någon snusktant, nej tro inte det. Hon sitter inte och dreglar över grannarnas tragedier och göromål. Hon är mer nyfiken av sig och gillar att ha pejl på läget. Koll på människorna som bor runt henne, till största del ur ren säkerhetssynpunkt. För man vet ju aldrig vad det är för nötter som flyttar in i lägenheterna runtikring! Sen att hon gillar det hon ser och gärna delar sina viktiga upptäckter... förlåt, upplysningar med mig. Det kan ju inte hon hjälpa, men hon är ingen fönstergluttare eller skvallerkärrig, det ska gudarna veta! Och dessutom får väl grannen i fråga skylla sig själv när han, ja det är en han, går runt i lägenheten i bar överkropp och spänner musklerna och spelar på tatueringarna. Men varken den lilla tanten eller jag menar något illa. Vi ser det hela mer som en ren hyresförmån! Och han verkar ju så trevlig, han den där grannen...

kram Em. & tanten

Kom an!

Jag har klurat i flera dagar på hur jag ska sammanfatta 2011, men jag får inte ihop det riktigt. Det har varit ett år av avslut och förvirring, men samtidigt lycka och vänskap. Kanske har det gått på ett ut? Om jag fick välja ett enda ord att beskriva 2011 med så är det "avslut". Jag har nämligen avslutat ovanligt många grejer det här året, på eget och på andras initiativ.

Det största avslutet står universitetet för. I juni tog jag examen. Häftigt och jättespännande, men det är även en sysselsättning som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har verkligen trivts i den studiemiljö som Örebro universitet har erbjudit. Jag har njutit av varje minut, genom jobbigt och roligt. Allt har dock ett slut och efter fyra år var det dags att sammanfatta och ta ut en examen. I samband med uppbrottet från universitetet så kom uppbrottet från Lösnummer. Konstigt och tomt blev det efter två år som fotograf och ett år som bildredaktör på landet i särklass bästa studenttidning. Jag är troligtvis partisk och ganska hemmablind, men jag kan inte hjälp det för jag har fått så otroligt mycket av den tidningen. Kunskap, gemenskap, erfarenheter och skratt.

När vi ändå är inne på jobbfronten så har jag gjort två karriärsmässiga avslut det här året. Helt ofrivilligt har jag blivit uppsagd från två extrajobb. Arbetsbrist och arbetsbrist har domarna lytt. Den senaste av uppsägningarna avslutade en 11 år lång svit av skor och väskor. Sorligt, men inte slutet.

Ett annat avslut som kom med blandade känslor var att jag blev treanolla under 2011. Tack och adjö 20-årsåldern. Som en chock höjdes den första siffran upp till en trea och jag befann mig plötsligt mitt i livet. Vuxen var det någon som sa... Jag vet inte det, ja?!

Det har funnits en del relationer som satt spår i mig under året. Uppbrotten har skiljt sig från fall till fall, men känslan av ensamhet har varit densamma. Jag gav någon ytterligare en chans. Jag släppte in en person efter många turer, men det fick jag bittert ångra för jag aldrig någonsin... Jag har dock samlat på blommor under året, men gång på gång har endast stjälken stått kvar i vasen. Doften och färgprakten har sakta falnat till förmån för ensamheten.

Jag blev under året tvungen att avsluta en vänskap av respekt för mig själv. En person som betyder mycket, har full frihet till mitt liv och mina känslor fick hamna på paus. En person som skadade mitt innersta. Vi har sedan avslutet sakta jobbat oss tillbaka till det som en gång var, men rädslan för att falla dit igen är oundviklig.

I augusti kände jag mig naken och tom när jag ofrivilligt fick avsluta relationen till min telefon som blev stulen. Att något så materialistiskt som en telefon kan få en människa att känna sig så ofullständig?

Att ha tagit sig igenom alla avslut har inte bara varit jobbigt, utan även nyttigt. Stora förändringar skapar nya möjligheter. Att jag fyllt treanolla och tagit examen ser jag som en kvalitetsmärkning. Att jag blev uppsagd ser jag som en pepp till att ta nya steg mot drömjobbet. Relationer som avslutats har visat mig nya vägar. Jag tror faktiskt att det här med livet går på ett ut. Plus minus noll. Ge och ta. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte ge några nyårslöften, idag kan jag inte motstå frestelsen. Kom an 2012, nu kör vi!!! :D

kram Em.