Lilla T kämpar på. Ibland blir det rätt ibland blir det så fel, men så underbart fint ändå. Det går inte att annat än älska hennes sätt att formulera orden för att få till och härma oss vuxna. Ett bedjande ögonkast och sedan fnisset när hon själv inser att det blev fel. Hon vill så gärna och hon vet precis hur det ska vara, men vägen dit är full av trial and error.
Här om dagen lekte vi, moster och lilla T. Det lagades mat och bakades kakor på löpande band. Tårta, bullar, stekta ägg, kokta ägg. Sedan skulle det så klart "dikskas". Hennes förtvivlan i att inte kunna. "Diks... dikska.. diksa..." En rynkad näsa och en önskan om hjälp. Jag började... "dis..." Lilla T fyllde i... "..ka". Lycka, total lycka!
Det är inte bara uttalet av bokstäver som ställer till det, att böja ord kan vara ett riktigt elände. Det vet lilla T, för när mini M skulle döpas i helgen blev det ytterst förvirrat. Att två små prickar kan göra så mycket? Ett o blev ett ö som blev ett o. Allt slutade med att mini M skulle dopas på döpet... Lite gulligt och om jag får vara med och tycka så är det ett uttryck lilla T kommer få leva med, åtminstone tills hon tar studenten.
kram Em.
