bildbrus

Den lilla tanten och ostronen

2012-01-31T00:16:00.002+01:00

Jag har fått för mig att min trevliga granne är bra på att laga mat. Tanten tror att han är bra på att öppna ostron. Jag vet inte om jag håller med. Ostron låter inte så mycket tatueringar och muskler tycker jag. Tanten tror att ostronen har med potensen att göra. Jag blir generad bara hon tänker tanken. Det är ju för katten min granne hon diskuterar. Hold your horses! Fast jag måste erkänna att jag blir lite fundersam på det här med att han, grannen, alltid pysslar i köket iförd muskler and nothing more. Han lagar liksom mat i bar överkropp. Det kan inte vara bra för honom. Tanten och jag har pratat om det ganska mycket de senaste dagarna. Hela situationen känns nästan lite obehaglig. Tänk... tänk om... tänk om han råkar skvätta baconfett på bröstmusklerna? Flamberade magrutor? Ärrvävnad i tatueringarna på grund av hett pastavatten? Den lilla tanten tycker att det vore att skända och jag kan nog inte annat än att hålla med, men jag känner att vi kanske inte ska lägga oss i det hela allt för mycket. Grannen är ju ändå ingen vi känner. Ja, vi vet ju inte ens vad han heter... Fast han verkar ju så trevlig.

Igår kväll när jag stod i köket och som av ett sammanträffande skalade banan, så knackade tanten mig på axeln. Hon var väldigt upprymd. Förvirrad tittade jag på henne. Jag kan bli lite trött på hennes entusiasm ibland. Ja, ni vet ju hur det gick när hon var här på spontanhäng senast. Hon är ju inte så diskret av sig och lugn är synd att kalla henne...

Tuggandes på bananen tittade jag i alla fall menande på henne. Gestikulerande och uppspelt förklarade hon i munnen på sig själv att hon knäckt problemet med grannens matlagningsutstyrsel. Jag förstod först inte vad hon pratade om, men sedan kände jag hur jag blev rödare och rödare i ansiktet. Färgen liksom steg från nyckelbenen och uppåt. Jag vet att hon bara vill mig väl. Att hon är mån om mitt välbefinnande. Hon är ingen snusktant, nej inte alls. Hon vill bara ha koll på grannarna, som en extra säkerhetsåtgärd.

Efter att jag under några minuter koncentrerat mig på att inte dö kvävningsdöden av chocken från tantens ord i kombination med bananen, så kunde jag samla mig tillräckligt för att förstå vad hon sa. Det kan till och med varit så att rodnaden hann lägga sig en aning innan polletten trillade ner för mig.

Tantens förslag kunde egentligen varit hur bra som helst... Det kunde ha gått till världshistorien som en av de bättre idéerna ever... OM det nu inte var så att vi, grannen och jag, bor i hus från 1950-talet. Hus från den tiden är inte som moderna hus från 2000-talet. Idag har husen generösa glaspartier, gärna med fönster från golv till tak. Så är det inte där vi bor. Våra fönster sitter dryga metern upp från golvet. Typiskt tyckte tanten... Attans tänkte jag och kände återigen genansen växa. Tantens förslag... Ja, jag vet inte om jag vågar avslöja det, men så mycket kan jag väl säga som att hon hade räknat in ett förkläde och inte så mycket mer i planen. Så länge tatueringarna skyddas så kan tydligen baken vara bar... Jag kanske blir tvungen att flytta till något nyproducerat ändå?

kram Em. & tanten

Ljust & fräscht

2012-01-29T20:24:00.000+01:00

I helgen var jag och såg Ljust & Fräscht, en föreställning av och med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Det var en igenkännande skrattfest från första sekund. En skrattfest om boende och oss svenskar som självständiga osjälvständiga inredningsnördar. Om bostadsresan där ingen någonsin blir nöjd. För vem har inte tänkt att om jag bara flyttar till en större lägenhet så kommer allt bli bra?

När jag tänker på Henrik Schyffert så hamnar jag nästan direkt i början av högstadiet. Det är mitten på 90-talet och någon form av mindre musikfestival har slagit upp scenen en bit utanför stan. Jag och en kompis tjatade oss till att få gå. Sensommar och regn under en tid innebar kyla och lera. Kanske inget konstigt för en festival, men då var jag helt ovetande om världen och hur saker och ting fungerar. Ni vet killar, musik, äventyr på egen hand. Det var lite läskigt, ganska stort och ganska fränt. Inget direkt spännande hände i och för sig, men jag kände mig ganska vuxen och det var med skräckblandad förtjusning jag gick och la mig den kvällen. I huvudet satt låten Hobo Humpin Slobo Babe med Whale. Jag minns öset på scenen och de frusna fingrarna när vi blev upphämtade av föräldrarna efter konserten.

Appropå 90-talet så måste ni se Schyfferts monolog "The 90´s - ett försvarstal" om ni inte redan gjort det. Två timmar förstaklassig underhållning med underfundiga och vassa formuleringar. Jag gillar´t!

Det här blev ju snudd på ett hyllningstal till Henrik Schyffert... Ja där ser man... Men människor som gör bra förtjänar bra ord. Äsch, va fasen... Jag river av en länk till hans Flickr-sida oxå. Grymma bilder!

kram Em.

Nuet

2012-01-24T22:49:00.000+01:00

Jag försöker leva i nuet. Göra saker jag mår bra av här och nu. Njuta av det lilla. Se lycka i det som inte är något märkvärdigt. Ljuset i det som är mörkt. Nu kommer ni säkerligen tro att jag jobbar mot provision, men det finns några tillfällen i min vardag som verkligen får mig att leva här och nu. Ett av dom är träningen. Att under ett bestämt antal minuter få ge allt med fullt fokus! Minsta lilla att tankarna flyger iväg och jag tappar tekniken eller stegen. Jag kan ingenstans ta vägen och jag har ingen vilja att vara någon annanstans. Här och nu! Det är jag, musklerna, musiken och fokuset.

Det andra tillfället är när jag får en kopp te eller varm choklad i min hand. När värmen från drycken sprider sig i händerna som omsluter koppen. Sekunden när tungan rör vid koppens innehåll för första gången. Doften och smakerna som landar mjukt på tungan. Då lever jag, då befinner jag mig i nuet!

Jag hade en gång en klok lärare. Trots att jag bara hade honom i enstaka kurser, vid enstaka tillfällen så påverkade han mitt sätt att se på nuet, livet och åren. Han sa ofta "den dag du slutar förvånas över saker, då är du vuxen". Jag känner inte för att bli vuxen. Jag känner inte för att leva i en annan tid, utan med nyfikna ögon och nuet under armen. Livet är inte dagarna som går, utan dagarna du mins. Nej, det är inte bara ett ordspråk eller något som en viss dans säger i en reklam. Det är på riktigt! Det är här och nu som gäller. Det är livet.

Sedan finns det ett tillfälle till när jag lever i nuet, men det tänker jag inte avslöja här...

kram Em.

Spontanhäng med den lilla tanten

2012-01-22T02:04:00.000+01:00

I kväll var det spontanhäng at my crib och trots att inbjudningarna gick ut först en kvart efter evenemangets starttid så blev vi ett glatt gäng. Temat för kvällen var de tre s:en. Ja, ni vet snack, skratt och snask. Aningens objuden, men ack så välkommen, kom även den lilla tanten över för att joina evenemanget. Trevligt tyckte jag, men med vår senaste episod om isduschen i bakhuvudet så var jag lite avvaktande. Hur skulle det gå? Spänt läge? Skulle hon sköta sig?

Hon placerade sig, så klart, strategiskt mitt i soffan. Då och då tittade jag på tanten som verkade trivas i gänget. Jag andades ut. En hel del konversation och skratt utspelade sig. Hon var som en av oss andra. Jag skulle nog få bo kvar trots allt.

Vi utbytte ibland menade blickar, tanten och jag. Jag kunde först inte förstå vad hon ville med sina ögonkast, men till slut trillade polletten ner och jag följde hennes blick mot fönstret. Så klart! Hon hade ju stenkoll på grannen och hans förehavanden, mitt under vår trevliga kväll. Kanske att det skulle bli flytt för min del trots allt? Men grannen verkade ju så trevlig...

Jag kände att jag var tvungen att förklara läget för tanten. Att jag inte tänker flytta. Att grannen är en trevlig hyresförmån och inget mer, så placerade mig bredvid henne i soffan. Om hon nu skulle komma att ta upp grannens förehavanden som argument för flytt, så kände jag att jag måste vara påläst. Lite diskret kikade jag ut genom fönstret. Det var ju faktiskt den lilla tanten som uppmanade mig, så det var inte mitt eget bevåg.

Hos grannen var ljuset tänt, men ingen syntes. Vi spekulerade, tanten och jag... Först lite försiktigt, sedan mer och mer intensivt. Var detta hennes plan för kvällen, undrade jag? Hon flyttade fokus från mina vänner till det upptända köket mitt emot. Var var den trevliga grannen? Kanske ute? Kvällspromenad? Även trevliga grannar kan ju behöva gå ner lördagsmiddagen, resonerade tanten.

Så dök han upp... Dressad som vanligt i bar överkropp och tatueringarna fint placerade på den välformade kroppen. Tanten satte armbågen i sidan på mig. Pekade gillande mot fönstret och nickade. Jag försökte hålla minen, jag var ju ändå värdinna för tillställningen och fortfarande lite fundersam på hennes agenda. Inte går det att sitta och skvallra om grannarna när man har gäster?

Jag försökte lugna henne. Prata bort henne. Få henne delaktig i samtalet med mina vänner igen, men det var omöjligt. Blicken var stint fokuserad på fönstret och aktiviteten på andra sidan gården. Då och då sneglade jag dit, mest för att hålla lite koll på vad det egentligen var hon tittade på. Lite pinsamt började det bli och mina gäster undrade vad jag pysslade med. Tanten såg lycklig ut och var inte sen att avslöja vårt "fynd". Lycklig förklarade hon att jag fått en så trevlig granne som flyttat in ganska nyligen. Trevlig, men dock med flickvän, la hon till och gjorde ledsen gubbe. Gästerna nickade förstående och jag kände på något sätt att hon kanske hade vunnit över dem på sin sida. Crap! Vår hemlighet och våra diskussioner om grannen var ju en sak mellan henne och mig. Hur skulle jag ta mig ur det här med minsta möjliga skäms-solglasögon?

En liten stund senare var det bara att inse att mina vänner visade fullt intresse för grannen och jag fick snällt ta på mig solglasögonen. Fem nunor vridna mot grannen. Vad gör man? Jag vet ju att tanten bara vill ha koll på mina grannar, för min säkerhets skull. Hon är ingen snusktant, hon är bara mån om mig, men ibland undrar jag.

Grannen såg ut att hälla upp ett glas vin. Jo, jag tackar ja! Ojdå, två glas? Tanten och jag tittade på varandra. Så kom hon... Den lilla mörkhåriga, henne som vi förfasat oss över. Håret i tofs. Tantens djupa, förfärade, suck hördes genom rummet och jag såg i ögonvrån att mina vänner hajade till. Den lilla mörkhåriga gick fram till grannen. Tog vinglaset, tryckte sig mot honom... Ungefär här svimmade den lilla tanten. Jag tror att det sista hon såg innan hon föll ihop var hans händer på den lilla mörkhårigas rumpa. Tänk vilket avslut på en annars så perfekt kväll...

kram Em. & tanten

En "kan själv"-ares bekännelse

2012-01-21T16:58:00.001+01:00

Jag är en riktig "kan själv"-are. Vill vara med och peta i både det ena och det andra och få tekniska pinaler eller verktyg skrämmer mig. Det är nog problemlösaren i mig som gillar utmaningen. Jag skruvar, målar, donar och grejar, men vissa saker kan jag bara inte förmå mig till att få till.

En sådan sak är tavlor. Jag kan bara inte hänga upp tavlor. Jag vet inte varför, men jag känner mig helt handfallen. Spik? Skruv? Tavelkrok? Vad består väggen va? Borra? Spika? Plugg? Rakt? Höjd på placering? Linje i ovankant eller nederkant? Mer till höger? Centrerat nu? Inte? Ghaaaaa...

Totalt har jag idag två tavlor uppsatta i min lägenhet. Det är inte jättemycket för någon som älskar bilder och kommunikation. Handikappande kan man väl lätt kalla min skräck och ickeförståelse för tavelupphängning. Så mycket tom väggyta som bara väntar på att bli använd. Jag har tavlor oxå. Hela garderoben full faktiskt. Källaren är full med ramar, så det är inte så att jag saknar visioner. Jag får bara inte till det. Har du koll? Tips mottaget med öppna armar! Hur gör man? Sitter du och tjuvhåller på en lathund i spik-/skruvkunskap? Shoot! Bara att du delar med dig, för jag är trött på det här handikappet! Pliiiiis...

kram Em.

Francesca Woodman- ett samtal om dagen

2012-01-19T22:36:00.001+01:00

Igår kväll fastnade jag framför tv:n. Rätt skönt efter en ganska intensiv dag. Jag zappade runt, ni vet sådär som man gör när public service och andra betalkanaler inte erbjuder något som passar. Jag slötittade helt enkelt. Efter många tumtryckningar, och en hel del pekfingervals landade jag så på svt2 och i händerna på K-special. "The Woodmans", en dokumentär om den legendariska och mycket egensinniga fotografen Francesca Woodman och hennes familj, visades.

Francesca hade en kort och mycket intensiv karriär under 1970-talet och början 1980-talet. Hon bestämde sig vi 13-års ålder för att bli fotograf och skapade snabbt en alldeles egen stil. Karga självporträtt, ofta dramatiska och sorgsna. Hon använde sin kropp, eller andra kvinnors kroppar, för att skapa spännande vinklar och linjer. Svartvitt. Provokativt. Tilltalande och i samma stund skrämmande bilder tagna av en Francesca som mådde långt ifrån bra psykiskt.

1982 tog Francesca sitt liv genom att hoppa ut från ett fönster i ett hus New York. Hon var 22 år gammal. Nu, 30 år senare, har hennes fotostil och bilder blivit mer aktuella än någonsin. Hennes konst används som inspiration av många fotografer och bildkonstnärer runt om i världen.

Hela dokumentären var väldigt stark och vill du se den så finns den på SVT Play till och med den 12 februari. Gripande att höra Francescas familj, som också är konstnärer, berätta om den missförstådda, annorlunda flickan som gick sin egen väg, tog sina egna beslut och hade ett magiskt öga för foto.

En bit in i dokumentären berättar Francescas pappa om när han var och hälsade på sin dotter i Italien och hon frågade honom hur många "business calls" han skulle göra den dagen. Hon menade att varje dag krävde minst ett affärssamtal som hade med framtiden att göra. Hårt och elitistiskt, men kanske är det så... Att vi själva måste hjälpa framtiden på traven? Jag gillar tanken och den blev mitt ledord för dagen, en bra dag med möjligheter utöver de vanliga. Vilket är ditt samtal för dagen?

kram Em.

Vårmässa

2012-01-18T21:18:00.000+01:00

Idag var det Vårmässa på Örebro universitet. Jag var där, med pressleget runt halsen, för att representera studenttidningen Lösnummer. Tänk, jag älskar sådana här evenemang!

Jag hade kameran i släptåg eftersom jag skulle fota en artikel till tidningen i samband med mässan. Väl på plats fick jag frågan om jag inte kunde ta lite bilder till ett bildspel från dagen. Sure, chiiifen!

Sagt och gjort klev jag runt i foajén bland bord, godisskålar och människor och lät kameran göra jobbet. Jag fångade stunden. Ett leende. Ett ansiktsuttryck. En händelse. Att vara som en fluga på väggen och fota folk utan att de vet det. Få verkligheten på pränt, oförställd och vacker. Att sedan sticka fram pressleget och förklara var man kommer ifrån. Snacka lite skit och kanske visa bilderna för ett godkännande. Eller att bli påkommen mitt under fotograferingstillfället. Få ett leende och ett skratt tillbaka från den jag fotar. Nyfikna frågor och funderingar.

Jag blir alldeles varm och glad av känslan av att få förmedla saker, en stämning, en händelse, en bild eller en text. Det är därför jag har valt det här yrket. Idag kände jag glädje och lust när jag traskade runt och jag hoppas innerligt att mina bilder förmedlar detsamma. Vackra människor i vardagssituationer! Vackra ting!

Bildspelet finns att kika på på Lösnummers hemsida!

kram Em.

Nyårslöften och svett

2012-01-17T22:24:00.002+01:00

Ni vet när kroppen är sådär tung. Man orkar knappt flytta fötterna. Benen känns som klubbor. Så har det känts i ett gäng veckor nu. Jag har ofrivilligt tvingats till soffläge, men nu är det slut på hemskheterna. Nog får det vara!

I takt med att mina blå såg ljuset i morse så insåg jag att idag är dagen. Ett skutt ur sängen och jag var med i matchen. Nedräkning. Timme efter timme, i maklig takt... Duktig lunch och påfyllning av vattenreserven under dagen. Vid 17-hugget var det så dags att packa ihop sig och dra mot gymmet. Jag skuttade dit på, kanske allt för lätta ben. 55 minuter Indoor Walking stod på schemat. Pust och suck för någon som hasat sig i sakta mak till affären under fem veckors tid, men någonstans måste även jag börja.

När jag låste cykeln utanför gymmet fick jag en chock. Fast vad hade jag förväntat mig? Men alla dessa människor, var kom de ifrån? Trodde jag att jag skulle var ensam på plats? Hade alla i den medelstora staden vägarna förbi mitt Friskis just precis nu? Nyårslöftena måste stått som spön i backen och beach 2012 lyst som ljuset i slutet av tunneln. Jag såg framför mig kaos. Skor över allt. Trångt och obekvämt. Köer till minsta lilla aktivitet. Värsta tänkbara scenario målades upp för mitt inre, men sagt och gjort... Träning! Benen var ju trots allt fortfarande lätta och redo.

Väl uppflugen på walkern kände jag hur lugnet lade sig. Jag var hemma. Musik ur högtalarna och energi i kroppen. Leenden och lycka! Jag överlevde den knappa timmen med svetten lackade och andningen i halsgropen. Hade det inte varit för att benen var bortdomnade efteråt så hade jag gladeligen gått från den ena endorfindimman rätt in i nästa och kört ett pass till. Köer och skokaos släng er i väggen! Energi, svett, leenden och lycka come an! Träningsåret 2012 är igång! Nu kör vi!

kram Em.

Den lilla tanten och isduschen

2012-01-16T20:53:00.001+01:00

Igår umgicks jag med tanten. Vi pratade, grät lite och skrattade. Vi hade det rätt trivsamt där runt köksbordet. Många grannars liv avhandlades. Gumman bredvid som har skaffat sig en hund hon inte kan tygla, tvättstugemonstret som tagit sig ända upp till mig och äter upp maten i mitt kylskåp, den medelålders mannen som äter lunch hos sina gamla föräldrar varje dag. Gemytligt och trevligt hade vi det. Självklart avhandlades även det hetaste av alla heta ämnen, grannen! Han verkar vara ett kärt ämne för den lilla tanten, med sin bara överkropp och välsittande muskler. Tatueringarna. Det rakade huvudet. Jag blev nästan lite generad till och från, men man får ta henne för den hon är, den lilla tanten. Sålla bort det mest pinsamma och ta till sig det som har någorlunda verklighetsanknytning. Men hon är ingen snusktant, nej tro inte det. Hon vill bara ha koll på grannarna, för min säkerhets skull...

Väl inne i vår ordväxling och våra drömmar så kom den, chocken. Som att någon vred på kallvattnet i duschen på full fart. Helt utan förvarning stod tanten där och huttrande i den isiga strålen. Hon tittade på mig. Hakan vid fotknölarna och ögon stora som champagnekorkar. Blink blink! I det ögonblicket tror jag att nyfikenheten i tanten fick sig en rejäl funderare. Frågetecknet över hennes huvud växte likt ett frågetecken över en seriefigur, rätade ut sig och blev ett förvånat utropstecken.

Jag känner tanten ganska väl, trycker jag. Vi har ju ändå tillbringat ganska många timmar ihop under årens lopp. Och grannen, han verkar ju så trevlig. Jag är dock inte så säker på att tanten håller med mig om det längre. Isduschen kan ha gett henne men för livet. Livsgnistan kan ha gått om intet och allt är troligtvis grannens fel.

Efter att jag frotterat upp värmen i tanten och samlat upp hennes haka så kom ordern, rak och bestämd. "Begär hyresreducering, och ange flickvän och långärmad tröja som anledning!"

Vi som hade det så trevligt, tanten och jag. Hoppas bara att hon inte tvingar mig att flytta, jag som trivs så bra!

kram Em. & tanten

Motivation och objektiv

2012-01-15T02:58:00.000+01:00

Här hade jag tänkte skriva nåt om hur synisk man blir av att logga in på facebook en lördagskväll. Om hur bitter man blir av att se alla lyckliga uppdateringar om ungar, hus och tjejer som får blommor av sina karlar. Mysmiddagar och filmkvällar, men jag väljer att vända på steken. Jag väljer att skriva om att jag kämpar för att hitta tillbaka till motivationen och inspirationen. Jag väljer den fina delen av myntet.

Jag tror att jag är ganska lik de flesta, livet går upp och ner. Under många år har det gått upp och jag vill tro att det fortfarande lutar lite svagt uppåt, men idag får jag kämpa mycket mer för att ta mig framåt. Packningen har blivit lite tyngre.

Någon sa åt mig att ta kameran, skjuta från höften och sätta "omotivation" som namn på bilderna. Det blev bilder på taket, lampan, tvn, nagellacket på bordet, en kartong. Helt utan fokus. Utan motiv... Icke motiv som blir motiv. Ett steg i taget åt rätt håll. Att knäppa en bild är att ta en bild av nuet, oavsett utgång och innehåll. Mitt nu är mina tankar, inte ens facebook och glättiga statusar kan ta ifrån mig det.

I dag investerade jag i mig själv. Jag köpte ett nytt objektiv. Försökte köpa mig ur "knipan", köpa mig lycka. Förhoppningsvis lyckas jag, det känns så just nu. Ända sedan jag köpte min nya vän, kameran, i höstas så har jag saknat mina gamla objektiv. Nu känner jag mig lite mer hel igen och jag fick utnyttja både kartongen och objektivet i jakten på motivation.

Kanske lösningen på motivationsproblemet är nya motiv innehållande nya objekt? Kanske jag bara behöver en spark i baken? Nytt fokus. Förändrat fokus? Kanske behöver jag inse att en sak i taget räcker gott och väl? Att bollarna som kastas upp i luften inte behöver vara så många som de varit tidigare? Att det faktiskt är lättare att fånga bollarna när de är lite färre? Att varje boll är unik och vissa ska sparkas på, vissa ska fångas, vissa ska dribblas omkring. Andra kräver en bredsida, en tåfjutt i krysset eller att sakta och försiktigt rullas fram...

kram Em.

Grannen och den lilla tanten

2012-01-04T00:26:00.000+01:00

Jag har en granne. En mycket trevlig granne, tror jag. Fast jag vet egentligen inte. Jag har ingen aning. Grannen är ganska nyinflyttad. En dag bara stod flyttbilen utanför porten. Lass på lass kördes dit. Kartong efter kartong bars upp. Ja, jag vet att man inte får. Att man inte bör, men jag tror att tanten i mig myser till det lite extra när det händer något på gården. Den här grannen är dessutom lite annorlunda. Jag kände det på mig redan när jag såg flyttbilen. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men jag anade redan där och då att tanten och jag skulle tillbringa lite extra mycket tid ihop vid köksbordet den här vintern.

Den här lilla tanten är inte någon snusktant, nej tro inte det. Hon sitter inte och dreglar över grannarnas tragedier och göromål. Hon är mer nyfiken av sig och gillar att ha pejl på läget. Koll på människorna som bor runt henne, till största del ur ren säkerhetssynpunkt. För man vet ju aldrig vad det är för nötter som flyttar in i lägenheterna runtikring! Sen att hon gillar det hon ser och gärna delar sina viktiga upptäckter... förlåt, upplysningar med mig. Det kan ju inte hon hjälpa, men hon är ingen fönstergluttare eller skvallerkärrig, det ska gudarna veta! Och dessutom får väl grannen i fråga skylla sig själv när han, ja det är en han, går runt i lägenheten i bar överkropp och spänner musklerna och spelar på tatueringarna. Men varken den lilla tanten eller jag menar något illa. Vi ser det hela mer som en ren hyresförmån! Och han verkar ju så trevlig, han den där grannen...

kram Em. & tanten

Kom an!

2012-01-02T16:43:00.003+01:00

Jag har klurat i flera dagar på hur jag ska sammanfatta 2011, men jag får inte ihop det riktigt. Det har varit ett år av avslut och förvirring, men samtidigt lycka och vänskap. Kanske har det gått på ett ut? Om jag fick välja ett enda ord att beskriva 2011 med så är det "avslut". Jag har nämligen avslutat ovanligt många grejer det här året, på eget och på andras initiativ.

Det största avslutet står universitetet för. I juni tog jag examen. Häftigt och jättespännande, men det är även en sysselsättning som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har verkligen trivts i den studiemiljö som Örebro universitet har erbjudit. Jag har njutit av varje minut, genom jobbigt och roligt. Allt har dock ett slut och efter fyra år var det dags att sammanfatta och ta ut en examen. I samband med uppbrottet från universitetet så kom uppbrottet från Lösnummer. Konstigt och tomt blev det efter två år som fotograf och ett år som bildredaktör på landet i särklass bästa studenttidning. Jag är troligtvis partisk och ganska hemmablind, men jag kan inte hjälp det för jag har fått så otroligt mycket av den tidningen. Kunskap, gemenskap, erfarenheter och skratt.

När vi ändå är inne på jobbfronten så har jag gjort två karriärsmässiga avslut det här året. Helt ofrivilligt har jag blivit uppsagd från två extrajobb. Arbetsbrist och arbetsbrist har domarna lytt. Den senaste av uppsägningarna avslutade en 11 år lång svit av skor och väskor. Sorligt, men inte slutet.

Ett annat avslut som kom med blandade känslor var att jag blev treanolla under 2011. Tack och adjö 20-årsåldern. Som en chock höjdes den första siffran upp till en trea och jag befann mig plötsligt mitt i livet. Vuxen var det någon som sa... Jag vet inte det, ja?!

Det har funnits en del relationer som satt spår i mig under året. Uppbrotten har skiljt sig från fall till fall, men känslan av ensamhet har varit densamma. Jag gav någon ytterligare en chans. Jag släppte in en person efter många turer, men det fick jag bittert ångra för jag aldrig någonsin... Jag har dock samlat på blommor under året, men gång på gång har endast stjälken stått kvar i vasen. Doften och färgprakten har sakta falnat till förmån för ensamheten.

Jag blev under året tvungen att avsluta en vänskap av respekt för mig själv. En person som betyder mycket, har full frihet till mitt liv och mina känslor fick hamna på paus. En person som skadade mitt innersta. Vi har sedan avslutet sakta jobbat oss tillbaka till det som en gång var, men rädslan för att falla dit igen är oundviklig.

I augusti kände jag mig naken och tom när jag ofrivilligt fick avsluta relationen till min telefon som blev stulen. Att något så materialistiskt som en telefon kan få en människa att känna sig så ofullständig?

Att ha tagit sig igenom alla avslut har inte bara varit jobbigt, utan även nyttigt. Stora förändringar skapar nya möjligheter. Att jag fyllt treanolla och tagit examen ser jag som en kvalitetsmärkning. Att jag blev uppsagd ser jag som en pepp till att ta nya steg mot drömjobbet. Relationer som avslutats har visat mig nya vägar. Jag tror faktiskt att det här med livet går på ett ut. Plus minus noll. Ge och ta. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte ge några nyårslöften, idag kan jag inte motstå frestelsen. Kom an 2012, nu kör vi!!! :D

kram Em.

God jul!

2011-12-23T11:18:00.003+01:00

Reflexen 4:11

2011-12-21T11:31:00.002+01:00

I veckan kom renaste numret av Reflexen ut, ni vet tidningen som jag layoutar. Jag är supernöjd! Den här gången känns det verkligen som att jag fick till det. Ja, ni har ju sett flygplanet som jag skrev om här om dagen. Men det finns mer. Massor mer. Förra numret, mitt första, var lite skakig, men nu var jag varm i kläderna och det både kändes och märktes på reaktioner jag har fått. Idag fick jag till exempel ett mail från en av skribenterna till tidningen. Han skrev "Hej, och tack för ett trevligt nummer av Reflexen! Tack också för att ni “förvaltade” mitt bidrag så tilltalande!". Mycket roligt att höra.

Vill du läsa Reflexen? Blädderbar variant, eller bara kika på hemsidan? Du väljer!

kram Em.

Allt började bra...

2011-12-21T00:05:00.000+01:00

Det är en sådan där dag. Ja, ni vet. En skitdag! Allt började bra. Vaknade före klockan, pigg och på hugget. Tog mig till jobbet på cykel trots isbana och snålblåst. Ungefär här började jag ana ugglor i mossen. Klunkade i mig en halvliter vatten innan öppning och insåg för sent att jag skulle stå två timmar själv i butiken. Se där ja! Benen i kors, here goes... Överlevde trots allt det ensamma timmarna. För man gör ju det på något sätt, alltid. Ja, ni veet.

Dags för lunch. Trevligt med sällskap. Bla bla bla... Kanske en pepparkaka till efterrätt? Vipps! Kollegans kaffe över hela fikabordet. Sista koppen i kannan dessutom. Vilken fail. Ja, ni veet.

Dags att ringa det där viktiga samtalet som jag laddat för några dagar. Spännande. Det är någon slags hatkärlek med sådana saker. Läskigt, men ändå kittlande. Ja, ni veeet. Började bra, sen så. Hmm... Utfall? Njä, men ni får gärna hålla tummarna...

Slut på lunchen och ut i butiken igen. Visade sig att jag räknade fel i går. Jeeey, sådant får inte hända. Klump i magen och nervösa skratt. Gulp! Inget att göra åt saken för tillfället, bara hålla tummarna för en naturlig förklaring.

Kollegan går på lunch och där står jag ensam, mitt i havet av skor och DHL-kartonger. Då, just då, traskar han in. Snyggot som jag gluttat på på avstånd. Se där ja! Självklart babblar jag skallen av honom och trasslar ihop skosnören och storlekar. All in liksom. Ja, ni veeeet.

En timme kvar att jobba och jag är övertygad om att en hög stapel med skokartonger faktiskt är en "se-lusination" och svänger runt lite för fort. Skor och kartonger som ett plockepinn över hela lagergolvet. River med mig en trave tomkartonger oxå för säkerhetsskull. Kaos och extra arbete. Ja, ni veeeet.

Nästa i mål med arbetsdagen är jag åter igen törstig. Kan det vara all klumpighet som dränerar systemet? Jag som alltid har lock på min vattenflaska hade visst bestämt mig för att köra lockfritt dagen till ära, vilket innebar en svätt vatten på golvet i fikarummet. Vänd inte upp och ner på en öppen flaska! Ja, det här veeeeeet ni alldeles säker redan.

Nå, dagens sista utmaning? Balansera hem en platta ägg (30 stycken) på cykelstyret, så klart! Varför göra det lätt för sig när man kan göra som jag gör... Men jag antar att ni redan veeeeeeeet det.

Jag kan dock hälsa från säkra källor att äggen nu står i säkert förvar i kylen, att livet kommer gå vidare och att jag är en obotlig optimist. I morgon är en annan dag... En dag med massor av nya möjligheter att trassla till det för sig och varför inte skratta högt åt alla de där misstagen som görs!? Ja, ni veeeeeeeeeeet!!! :) Dags att trycka "reset", ta ett djupt andetag och hoppas att inte tandborsten anfaller innan kudden fått fötter och kan försvara mig.

Är det btw någon som vet varför dockan ser så löjligt glad ut trots att hon saknar en arm? Bara undrar, för ni tyckes ju veeeeeeeeta...

kram Em.

Önskelista

2011-12-16T23:43:00.001+01:00

Hör ni govänner, om en vecka är det julafton! Om en vecka! Vad hände? Jag förstår inte hur det kunde hända? Nyss var det ju sommar och jag låg på stranden och gottade mig i solen. Galet...

Vi har en lite ny grej på gång i vår familj i år. Ni vet pakethetsen. Vi ska hoppa över den, helt och hållet faktiskt. Det blir paket, men det blir ett paket per näsa och varken mer eller mindre. Summan är satt till 500 riksdaler och vem man ska köpa till har beslutats genom lottdragning. Vi genomförde lottdragningen nu i kväll. Mamma skrev allvarsamt ner alla familjemedlemmars namn på små lappar och sedan skulle det dras. Grymt, men det visade sig att jag ska köpa julklapp till pappa. Inte helt fel i och för sig, men han är svår. Jättesvår!

Så länge jag har känt honom, det vill säga dryga 30 år, så har han aldrig önskat sig något. "Snälla barn" och "jag har ju allt" har ju liksom varit hans paroll genom åren. Jag kan förstå honom. Jag tror själv att jag har fått "jag önskar mig ingenting"-genen, men något kan han väl komma på? Något som gör att jag slipper springa stan runt i värsta julruschen och leta efter något som jag inte vet vad det är?

Annars, förutom den här lilla detaljen, så känns hela paketupplägget väldigt bra. Ingen hysteri och ingen ångest. Inga två meter långa armar av påsbärande och inga hål i plånböckerna till följd av struntsaksinköp. Nu vill det bara till att den grej jag själv får är en bra grej... Hör du det syrran!? ;)

Och lilla T har förresten sin önskelista klar. En turkos dammsugare står överst, överst och åter överst. Se där ja... Hoppas tomten är snäll! I så fall kanske lilla loppan kan komma hem till moster och dra ett varv med favoriten sen i mellandagarna? Skulle behövas...

kram Em.

Boeing 747

2011-12-16T11:40:00.000+01:00

Ni som är uppmärksamma på mitt twitterflöde vet att jag yrade om att jag illustrerat en Boeing 747 här om veckan. Här har ni resultatet! Känner mig riktigt nöjd faktiskt. Blev sådär lagom surrealistiskt, men ändå detaljrikt. Till saken hör att jag inte riktigt "kan" illustrera. Jag blev faktiskt lite lätt förvånad själv när jag tog på mig uppgiften, men efter några timmars pill blev jag riktigt nöjd. Så pass nöjd att flygplanet faktiskt fick plats i senaste numret av Reflexen. Konturerna av planet har jag gjort i Illustrator och "färgläggningen" skedde i mitt älskade Photoshop. Så lärorikt, och det gav mig ett helt gäng timmar på uthållighetskontot. Vad tycker ni? Får min allra första publicerade illustration någonsin godkänt?

kram Em.

Jag har aldrig någonsin...

2011-12-14T15:03:00.002+01:00

Jag har aldrig någonsin varit så till freds.
Jag har aldrig någonsin varit så lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så glad i hjärtat.
Jag har aldrig någonsin haft så nära till leendet.
Jag har aldrig någonsin velat något så mycket.
Jag har aldrig någonsin varit så rädd för att släppa in någon.
Jag har aldrig någonsin släppt in någon som jag gjorde med dig.
Jag har aldrig någonsin blivit så sviken.
Jag har aldrig någonsin känt mig så lurad.
Jag har aldrig någonsin varit så arg.
Jag har aldrig någonsin fällt så många tårar.
Jag har aldrig någonsin tänkt så mycket.
Jag har aldrig någonsin känt så mycket.

kram Em.

Lucia och fotoblixtar

2011-12-13T09:23:00.003+01:00

Kommer ni ihåg när man var liten och skulle gå i luciatåg. Visst var det lite läskigt, men samtidigt spännande och något man såg fram emot? Att få sjunga, och ta på sig luciakläder, och ha glitter i håret var det fina. Det lite mer läskiga var att ha allas föräldrar framför sig, allas blickar på sig. En tjock svart okontrollerbar massa full med kamerablixtar och videokameror.

I morse var jag på lilla Ts luciatåg. Det var hennes första någonsin och hon var söt som socker där hon stod, rund och go, med overallen under lucialinnet. Så mycket sång blev det inte för fröken, men det batteridrivna ljuset smakade tydligen mums. Bä fick vara med han också, med glitter i håret som alla andra. Rätt ska vara rätt!

Innan luciatåget drog igång fick vi som åskådare lite förmaningar. "Håller er på ett lagom avstånd och ingen fotografering innan sista sången. Var försiktiga med att lägga upp bilder på nätet, fråga om lov." Det känns som självklara önskemål, men redan efter 10 sekunder small den första blixten av i ansiktet på barnen. Tänk att man som förälder är så egoistisk att så enkla tips för en lyckad stund inte kan respekteras? Hur det sedan blir med bilder på nätet kan jag bara filosofera om, men jag kan tänka mig att både en och annan luciabild kommer hamna på fejjan idag, med eller utan tillstånd... Jag kommer i alla fall hålla mina bilder på lilla T och hennes kompisar för mig själv. Var så god att vara avis, för sötnötar är dom allihopa!

kram Em.

Julmusik i konspiration med Justin Bieber

2011-12-12T12:21:00.003+01:00

Jag tänkte ta tillfället i akt och göra något som jag vanligtvis inte gör. Jag tänkte spela lite julmusik. Jag tänkte att det blir nog mysigt. Ett sätt att locka fram stämningen, men jag vet inte...

Igår var jag och och strosade runt i det stora köpcentrumet utanför stan. Jag var där tillsammans med resten av invånarna i den medelstora staden. I butik efter butik efter butik möttes vi av julmusik. En stilla undran om alla butiker fått samma julskiva, i ett massutskick från en av de ledande infiltratörerna i branschen, slog mig. Kan det vara så att tomten själv ligger bakom hela spektaklet?

Hur som helst så gungade jag med i takt och som ett brev på posten insåg jag att julmusiken finns där i högtalarna för att få oss att shoppa. För inte går det att shoppa julklappar till tonerna av de senaste danshitsen eller någon svängig pop? Nej, julmusik ska det vara... Sedan spelar det ingen roll om det är Justin Bieber som sjunger om en "Mistletoe" eller om det är en favorit som "Tänd ett ljus" som landar på trumhinnan. Jul är jul och jul kräver julmusik som leder till klappshopping.

När vi nu ändå befinner oss i julträsket och gungar i takt till vårt eget fingerknäppande och dom-dom-dom:ande så kanske jag kan få tipsa om några julkanaler på nätet?

Sveriges Radio står för den här skapelsen:

Lyssna: P4 Bjällerklang

Julradio.se har den här varianten:

Är det glad julmusik du vill lyssna på är Happy Christmas radio nåt för dig:

Och om du, som mig, inte riktigt orkar med det här med julmusik i allt för stora doser, så finns alltid saker som P3 Dokumentär och hederliga gamla Spotify att tillgå. Jag står dock inte för följderna av ett tomt utrymme under julgranen och en sur jultomte som knackar på på julafton... ;)

kram Em.

Pyssel och knåp

2011-12-09T15:11:00.001+01:00

Idag har jag suttit inne och pysslat med regnet smattrande mot fönstret. Bloggen har fått sig en liten ansiktslyftning. Ja, ni ser ju själva här nedanför vad som har hänt. Nu kan ni dela, gilla och dessutom får ni lite tips på andra inlägg som är utvalda utifrån de inlägg som jag gör. Riktigt smart grej från LinkWithin, som jag helt klart kan rekommendera! Själv hittade jag ett helt gäng inlägg som jag sedan länge glömt och som nu fick lite revival.

Under dagen har jag även knåpat ihop en pdf-portfolio som ligger här på bloggen. Den innehåller lite grejer jag har gjort och som jag på något sätt är lite stolt över. Kika gärna!

kram Em.

Kalastider

2011-12-08T12:52:00.001+01:00

Jag har svårt för det här med att få till en mysig julstämning. Hur gör man när det är plusgrader och regnet står som spön i backen? I förra veckan var jag på Kalastider, en julkonsert med Örebro studentsångare. Jag trodde att det skulle vända då, för det gjorde det när jag var på deras julkonsert för två år sedan. Att myskänslan skulle inta min kropp, men jag misstog mig. Trots välsång och tomtar nådde jag inte ända fram.

Igår kom den första snön. Trots min illvilja mot snö och kyla så kom jag nog ändå några pyttesteg åt rätt riktning. Kanske kanske kommer stämningen landa i helgen när det vaknas glöggafton med da gäng? Jag hoppas, för nu är det inte långt kvar innan tomten "hoho:ar" på förstukvisten...

kram Em.

After Dagis

2011-12-01T17:22:00.001+01:00

Hjärtan, gubbar, blommor, fiskar, björnar, katter, tanter, granar stjärnor...

Idag har lilla T och jag haft After Dagis och bakat pepparkakor. Var lite tveksam till hur länge tålamodet skulle hänga i, men vi klarade oss långt över en full plåt. Envist hävdade hon dock under hela baket att det var "bolle" vi bakade. Hon tittade upprört på mig när jag sa att det skulle bli pepparkakor av kaoset på köksbänken. "Kaka? Nä-ä moster!" sa hon flera gånger.
När så "bollarna" hamnade i ugnen var hon ytterst skeptisk. "Varmt!" var kommentaren. Att kakorna sedan tornade upp sig, gubbe om stjärna och hjärta om blomma, på ett fat var som ett mirakel. Efter några försök smakade fröken T. Och trots att halva första kakan hamnade i soffan så tror jag att hon fattade galoppen, för när pappa hennes kom för upphämtning var det inte många smulor han fick med av prov-pepparkakan.

kram Em.

Glädje

2011-11-29T20:03:00.001+01:00

Det finns en grej som är viktigare än något annat i mitt liv och det är glädje. Ni vet när det pirrar i hela kroppen och man bubblar över av bra, goa känslor. Att få träffa någon man har längtat efter och få kasta sig i famnen på den personen. Att få njuta av de underbara fjärilarna i magen. Ett leende som tyder på att man är efterlängtad. En uppgift som man brinner för att utföra.

Det finns så mycket inbakat i ordet glädje. På wikipedia står det:

"Glädje är ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. När man är glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le. Att välja glädje är möjligt. Ju mer medveten du blir desto lättare kan du skapa glädje i tillvaron. Du kan påverka ditt ego genom att ge och hjälpa. Det ger glädje. Enligt svenska glädjeforskare är givandet till ens omgivning en stark anledning till glädje."

När så glädjen inte lyser i ögonen längre och man måste välja. När man inte får den glädje man önskat och fjärilarna surrar i det tysta. När oglädjen tar över, det är då det är dags att handla. Det är då det är dags att ta kontrollen och välja glädjen igen, att påverka andra genom att ge glädje och få glädje tillbaka.

Så, ut och sprid leenden och glädje! Livet blir så mycket lättare då...

kram Em.

Fanor i vinden

2011-11-25T11:15:00.001+01:00

Jag slog upp ögonen. Ljudet av vinden som slet i träden utanför mitt fönster. På två sekunder var jag klarvaken, men ändå disig i medvetandet. Regnet mot rutan. Värmen från ett alldeles för varmt vintertäcke. Bilderna på näthinnan. Någon jagade mig. Året var 1931 och livet var svartvitt. Jag var en del av ett demonstrationståg. Kulorna ven runt huvudet. Långt bort hördes klockspelet på grannens balkong. En lastbil som rullade förbi. Fanor som slog i vinden. Paniken påskyndade hjärtats slag. Svetten på ryggen. Tröttheten i kroppen, röran i huvudet. Vinden tog tag i vattendropparna och sköt dem i allt snabbare takt mot mitt fönster. Blod framför ögonen. Jag blinkade febrilt. Vände mig om. Jag borrade ner huvudet i kudden och lovade mig själv sluta lyssna på P3 dokumentär som godnattsaga...

kram Em.

En ny väg

2011-11-23T16:22:00.001+01:00

Dimma. Äventyr. Spänning. Höstrusk.
Jag tog en ny väg. En väg jag inte ens visste fanns. Jag brukar gå till vänster. Idag gick jag till höger. En ny värld öppnade sig. Natur och tystnad. Ensamhet och fantasi. Ett för säsongen övergivet hus bland träden. En gunga i vinden. Grinden som hålls ihop av ett slitet rep. En historia.

Kan du se alla blommorna en sommardag? Frukosten står uppdukad på köksbordet. Solen gassar. Det luktar kaffe. Fönstret till sovrummet står på glänt. En trött humla surrar förbi.

Snön ligger i drivor runt huset. En smal gång är upptrampad från grinden till farstubron. Det lyser i fönstret och det ryker ur skorstenen. Utanför står längdskidor uppradade mot husväggen.

Samma värld, men ändå med milsvid skillnad. Vems är huset? Vem byggde det? Vilka relationer har skapats och kanske brutits här? Vilka diskussioner och beslut har lett till husets utseende idag? Vem hittade den underbara gläntan med utsikt över ängarna? Vad har det skrattats och gråtits till här?

Jag vill gå åt andra hållet oftare. Hitta nya vägar. Se nya saker, nya skatter. Jag till låta fantasin flöda...

kram Em.

Att vakna i ett töcken...

2011-11-22T14:17:00.001+01:00

Att vakna i ett töcken och inse att det inte är en dröm. Att jag inte sovit hängandes upp och ner och att världen inte snurrar. Signalen från väckarklockan som skär genom ben. Värken som gör sig påmind, som en fors genom kroppen. Jag förstår inte att vi står ut. Det måste vara en av de största missarna i mänsklighetens historia. Jag förstår sammanhanget, men inte vitsen. Varför ska några dagar per månad vara ett helvete? Varför förändras solnedgången till mörka elaka moln? Vissa dagar vill jag inte vara jag...

kram Em.

En helt vanlig kväll i mitt liv

2011-11-21T19:57:00.001+01:00

Jag tänkte berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv. Allt lunkar på som det ska. Pyssel, träning. Samla ihop sig efter dagen. Ja ni vet! Sen bara slår den till, hungern! Som på två sekunder går jag från lite småhungrig till vrålhungrig med blodsockret vid fotknölarna. Ghaaaa... Ge mig mat. Gärna nyss! Rota rota! Kylskåp? Skafferi? Frys? Paniken stiger! Det är som att kliva in i en garderob där inget passar ihop med något annat. Rutiga byxor och blommig tröja. Oftast slutar det med att jag svär över att "James", min osynliga betjänt, in gjort sitt jobb och lagat något välsmakande till mig. Sen inser jag det faktiskt var upp till mig själv att få mat på bordet den här gången också. Dra på trissor!

Så... riva, riva! Något som matchar med blommigt kanske? Kyckling? Nej, den är djupfryst. Fisk... fiskpinnar? Nej, har inga potatisar att göra tillhörande mos på. Pyttipanna? Det går ju fort att steka upp! Hmm.. Bara en portion värd en dansmus kvar i påsen. Men tillslut, längst inne i frysen! Yeah! Hemmagjord paj. Rödlök, färska och soltorkade tomater, bacon och basilika. Yammie! Kvällen fick sin räddning. Jag fick mat i magen och energin åter. Och kanske kanske är det till och med så att James får behålla jobbet...

kram Em.

Jan Jörnmark - en föreläsning med känsla

2011-11-17T10:48:00.001+01:00

Jag var på en offentlig föreläsning igår... Ni som inte var där missade något!
Att lyssna på Jan Jörnmark är som att kliva in i en annan värld. Kloka ord på bred värmländska varvas med modighet och humor. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen och det var minst lika fascinerande att höra honom live som att se honom på tv.

Ämnet för kvällen är övergivna byggnader i Detroit. Som första bild visar Jörnmark en festlokal för 2000 personer. Den är från 1920-talet. Intakt och orenoverad, men nerbruten och förfallen. Utflyttningen från staden under mitten av 50-talet, som skedde till följd av industrialiseringen, har satt sina spår. Det går att se storheten och glansen som en gång var. Bildspelet rullar vidare och vi blir uppmanade att titta på verkligheten på ett nytt sätt. En amerikansk diner från 50-talet gör att ett sus går genom publiken. Tiden har stannat. Vem stängde av takfläkten för sista gången? Som skuggor ovanpå bilden ser vi glädje och hungriga gäster som sitter i de typiskt amerikanska båsen med svulstigt välvda vinröda skinnsoffor. Det går att känna doften av friterad mat. Höra jukeboxen. Det är magiskt...

Jörnmark berättar om "Urban explorers" och "The scrappers". Människor som på olika sätt livnär sig på de övergivna platserna. Skrotsamlarna som med fullt pådrag och till ett öronbedövande ljud knackar ner pelare i en kyrka för att komma åt de metalledningar som finns inmurade. Explorers, utforskare, som lever i en annan kultur, en subkultur fylld av graffiti och gäng med andra livsmönster än våra. Han berättar att 50 % av Detroits befolkning är analfabeter, idag 2011. Det i en stad som före 1940-talet var en av världens fem rikaste. En stad som idag har över 300 000 tomma byggnader på sitt samvete.

Vi får i en bild följa med högst upp i en övergiven skyskrapa. 16:e våningen erbjuder ett atriumtak och stora glasfönster med utsikt över staden. Efter 30 år av förfall går det fortfarande att höra klirret av champagneglas från de fina tillställningarna för kontorskomplexets chefer och inbjudna gäster. En känsla av tomhet, rädsla och kittlande nyfikenhet drar över mig. Jörnmark menar att framtiden aldrig kommer se ut som världen gör nu. Jag kan inte annat än hålla med...

Som avslutning på föreläsningen bjuds vi på en resa till Jugoslavien. Marskalk Titos villa är magnifik, skrämmande och otrolig. I väggarna ska straffångar som dött under byggnationen ha murats in. En skrämmande historia om makt. Det är nu Jörnmark visar en av mina favoritbilder från föreläsningen. Gardinerna för fönstret. Soffan från 50-talet. Så mycket känsla, så mycket historia, så mycket vemod och tragik...

När jag klev ut från föreläsningen hade jag en dov, men nyfiken känsla i kroppen. Vad kommer ske härnäst? Är förfall och övergivenhet en naturlig väg? Kan vi människor inte hantera materiell framgång? Industrialiseringen och ekonomins påverkan på våra liv, hur stor del har den för samhällets struktur? Framtiden kommer aldrig se ut som nuet... Jag önskar att jag hade modet att ge mig ut med kameran. Att jag fick fånga om så bara en livshistoria, ett öde, en byggnad med historia. Jag känner mig inspirerad!

Om du har en stund över, gå in på Jan Jörnmarks hemsida och titta på hans bilder. Låt tankarna flyga iväg. Ge fantasin och funderingarna, över de livsöden som speglas, fria tyglar. Jag kan sitta i timmar och bara klicka mig runt...

kram Em.

Mysigt

2011-11-15T23:12:00.001+01:00

Att leta runt bland gamla bilder. Det är vad jag har gjort idag. Mysigt. Att klicka sig in i ett bibliotek av möjligheter och visioner. Yammie för en redigeringsnörd som mig. Jag hittade en hel del som jag trodde att jag var klar med. Gamla bilder, arkiverade sedan länge, som fångade mitt intresse igen. Bilder jag lagt i kastahögen och som med lite oflyt redan skulle varit uppslukade av icke befintliga 1:or och 0:or. Tack och lov fanns dom kvar. Nya ögon och nya kunskaper gör underverk för kreativiteten. Att få leka med färg och form, testa och dona. Allt utan en deadline flåsande över axeln. Jag upprepar! Myyyysigt....

kram Em.

Avslagen

2011-11-14T16:13:00.001+01:00

Att få avslag. Att bli nekad. Att antingen inte höra något alls eller ännu värre, att få höra att man är överkvalificerad. Det här med att söka jobb är minsann ingen dans på rosor. Hur vet man, som helt nyutexaminerad, hur ens kvalifikationer ligger i förhållande till konkurrenterna? Hur vet man var man ska lägga krutet? Vem som behöver just min kunskap? Ibland känns det som ett lotteri. Som att skrapa en trisslott, vinna 25 kronor. Ta ut en ny lott för pengarna och sedan förlora allt på ett bräde.

Jag är inte bitter, jag ger inte upp. Jag vet att mitt drömjobb finns inom räckhåll och jag försöker omvandla mina erfarenheter från tidigare intervjuer och ansökningar till kunskap. För ska jag lägga krutet på något just nu, så verkar det vara att bli proffs på jobbsökeri. Fighten om jobben är tuff, men jag är tuffare! Kom an bara!

kram Em.

Tintin- en upplevelse

2011-11-14T14:08:00.001+01:00

Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.

"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.

Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!

kram Em.

Skål!

2011-11-11T12:26:00.001+01:00

Jag missade den 11/11-11 kl 11.11 idag. Jag vet inte vad jag gjorde, men plötsligt var klockan 11.34. Det kanske var lika bra. Undergång, misströstan och svarta moln är inte riktigt min grej.

Nu kanske vän av ordning undrar varför jag lägger upp bilder på glas och flytande föda i samband med jordens förmodade undergång? Jag lovar, det finns inget samband! Jag fick bara ett sug att gå igenom lite gamla bilder idag och då hittade jag den här trissen.

Det är något med uppradade glas, bakgrundsljus och flaskor täckta med kondens som får igång mitt fotoöga. Det är hårt, men samtidigt mjukt. Det stela, men ändå bräckliga glaset i kontrast till det flytande innehållet. Det formbara möter det oformbara. Ljusets förvrängning genom glasets yta. Reflexer som speglas och klirrande glas som anas. Vad händer runt omkring? Vem kommer inom kort sätta sina läppar mot glasets kant? En vinflaska som poppar upp. Det fräser till runt en limeskiva som hamnar i en kolsyrad dryck. Isbitarna dansar.

Trevlig helg!

kram Em.

Prinsesstårta i prinsessans hand

2011-11-10T21:15:00.001+01:00

Här har ni det, resultatet av the big tårtjakt! I finaste grönt och med en liten marsipanros på toppen levererades den timmar innan födelsedagsbarnet skulle firas. Lilla T älskar den och jag kan inte låta bli att göra annat jag heller. Här ska fikas! Tack Åsa!

kram Em.

What to do hela dagarna?

2011-11-09T19:13:00.003+01:00

Jo, jag söker jobb så det står härliga till, men det går inte att sitta 24/7 med nosen CV-formuleringar och örat kopplat till telefonen. Så vad gör jag då hela dagarna? Jo, jag pysslar i Photoshop så klart! :) Lärandet fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag får inte nog! Lyckos den arbetsgivare som får utnyttja all min kunskap i framtiden... ;)

För en gångs skulle tänkte jag att ni ska få lite före och efter-bilder, så ni ser vad jag har gjort. Inspirationen till bilderna har jag bland annat hämtat från Moderskeppet och deras Photoshoprecept. Sedan ligger det, som vanligt, en helt del inspirationssurfande, tidningsbläddrande och eget experimenterande bakom resultaten. Vad tycker ni?

Här har jag använt mig av ljuseffekter och dragit upp den blåa tonen i bilden. Jag har även lagt en vinjett för att förstärka ljuset.

Till den här bilden har jag använd mig av en svartvit kopia som jag lagt ovanpå färgbilden. Via blandningslägen och opacitetsjusteringar har jag sedan fått fram den lite matta tonen. Med hjälp av två olika kurvor dragna mot ljust respektive mörkt har jag jobbat fram förhållandena mellan ljusa och mörka partier för att få bilden intensivare.

Här har jag jobbat ganska mycket med själva innehållet i bilden. Husen och gångvägarna i bakgrunden har jag klonat bort. Jag har dragit ner mättnaden på bilden och jobbat med färgbalans och kurvor. Sist la jag en linsoskärpa för att skapa en Tilt shift-effekt.

En bild mår ofta bra av någon form av beskärning. Jag kan ibland vara lite snål med just den saken, men här tog jag i ordentligt. Allt för att få fram mer detaljer i gräset och på bladet. De djupa färgerna fick jag fram genom att kopiera originallagret och ändra blandningsläget.

Slit en med hälsan!

kram Em.

The big tårtjakt

2011-11-03T21:01:00.001+01:00

En viss fröken fyller 2 på måndag. Lilla skruttan blir stora tjejen. Helt galet vad tiden går!

Som den stolta moster jag är så har jag jagat present hela eftermiddagen. Vilken fail! Jag hade en vision om en tårta i Pippi-style, men nope. Gata upp och gata ner. Inte en tårta i hela stan, i alla fall inte i trä eller annan lekbar form. Kan man köpa en gräddtårta till en tvååring? Hur ska det gå när den inte är lekbar längre? Grädde i sängen. Jordgubbar på mattan. Sylt i håret. Hmm... Nej, det gillar nog inte mor hennes?!

Nya idéer... Tänk utanför boxen, Emma! En verktygslåda så T kan vara med och bygga hemma? Yepp, så fick det bli. Sagt och bestämt betade jag av samtliga leksaksbutiker ett andra varv. Yohooo?! Var hålls ni alla bra leksaker som T vill ha? Nehepp, då var det kanske dags att skapa boxen själv? Ungefär här kan jag meddela att mina krafter tog slut och blodsockernivån slog i botten. Jag tror jag får skapa den där boxen i morgon istället.... Och snälla ni, säg inget till T, jag vill att presenten ska bli en överraskning!

På återhörande i frågan...

kram Em.

Som musik i min öron

2011-11-01T16:58:00.001+01:00

De senaste fyra veckorna har det talats norrländska i mitt liv. Det är som ljuv musik i mina öron och den tycks bara bli vackrare och vackrare, rent av speciell, allt eftersom dagarna går... :)

kram Em.

Vakuum

2011-11-01T15:25:00.001+01:00

När man hittar hem. När man vet var man är. När man vet vad man har. Tryggheten. Skor på fötterna.
Mat i magen.

Just nu lever jag som i vakuum. Dagarna flyter ihop. Jag har svårt att få tiden att gå, men har ändå fullt upp. Jag vet inte vad jag gör och hur jag gör det? Jag äter, sover, läser och söker jobb. Jag drömmer om en vardag när klockan ringer tidigt och jag studsar ur sängen för att ta mig till jobbet. Jag drömmer om en utmaning och en sysselsättning att brinna för. Jag vill ha skor på fötterna, mat i magen och en trygghet att vila mitt, av arbete, trötta huvud mot på fredagskvällen.

kram Em.

Reflexen 3:11

2011-10-25T14:01:00.000+02:00

Kommer ni ihåg att jag skrev om tidningen Reflexen som jag layoutat här om veckan? Nu ligger den uppe på Trafiktekniska föreningens hemsida. Bara att hoppa in och bläddra om ni känner för det! ;)

Trevlig läsning!

kram Em.

Nyheter på bloggen

2011-10-21T13:25:00.002+02:00

Som ni kloka människor säkert har uppmärksammat så har det hänt en del här på bloggen.

Jag har bland annat skrivit ihop en liten text om att jag söker jobb. För hugade spekulanter finns det även mer information om mig och vem jag är. Och när jag ändå hade ångan uppe passade jag på att peta upp mitt CV på Linkedin.

Så, där har ni mig som i en ask! Skutta gärna runt och kolla läget! Jag är evigt tacksam för alla tips och all hjälp jag kan få i jakten på min framtid!

kram Em.

Häxjakt till förmån för....?

2011-10-12T12:58:00.000+02:00

Det pågår en häxjakt i media just nu. Jag ni vet säkerligen vad jag menar. Det är Juholt som är på tapeten. Jag är sällan intresserad av politik och allt som rör den världen, men jag tycker att medias bevakning av situationer som den här är intressanta. Och vem har inte slängt ett öga på en löpsedel eller någon av kvällstidningarnas webbsidor?

Jag förstår att det ligger ett allmänintresse i att bevaka människor i toppositioner, men kan det inte bli lite väl snaskigt ibland? Journalismen sett som den tredje stadsmakten, där granskning är huvudsysselsättningen, ger väl inte automatiskt rätt att driva lösnummerförsäljning? Var går gränsen mellan granskning och egna intressen? Hur kan vi som mottagare av informationen bedöma och lita på det vi läser?

Kommer ni ihåg när jag skrev om "Sanning?" tidigare i höstas? Då filosoferade jag runt nyheter som avslöjats som icke-existerande, skapade av någon med egen vinning som drivkraft. Går det att dra paralleller till det som pågår i media just nu? Vet vi som läsare och mottagare av budskapet att allt stämmer och är korrekt återgivet? Ligger andra intressen än saklig rapportering bakom den massiva bevakningen? Jag inte att vi får glömma att ord kan vinklas och förvrängas till att betyda olika saker. Som ringar på vattnet kan en bagatell bli stor som ett höghus med rätt ord och rätt framställning och vice versa.

På Retorikdagen i fredags fick jag erfara att journalismen inte alltid har den tid som skulle behövas för att ge en korrekt bild av den verklighet vi möter. Lokaltidningen var på plats och deras vinkling och uppfattning av vad dagen skulle handla om var tydlig. Det var inte föreläsningarna och dagen som sådan som var i fokus utan den person som dagen var tillägnad, det vill säga den mördade läraren Eva Magnusson. Utifrån medverkande i en bråkdel av dagen skulle en rapportering ges. Räcker det som underlag? Är det rätt att en person eller händelse ska få ta fokus från de frågor som verkligen är på agendan bara för att media väljer att lägga fokus på försäljning? Eller handlar det om ett allmänintresse? Var går gränsen mellan snask-journalism och journalism som gagnar publiken och samhället?

Det politiska är inte min kopp te och jag lägger inga värderingar i det som händer just nu, men jag kan inte undgå att fundera lite på vad Juholt skulle kunna använt sin tid till om han inte blivit jagad av media. De dagar som gått måste all hans energi gått till försvarstal, strategitänk och den mentala påfrestning det ändå måste innebära att befinna sig i hans situation. Hur många andra frågor kommer i andra hand på grund av detta, både för Juholt och våra andra folkvalda? Mig veterligen har även politikers dygn 24 timmar. Varifrån kom detta välregisserade allvar som kanske borde ses i förhållande till större frågor? Är det ett spel som gynnar media och Sverige eller behöver journalismen komma ner på jorden och sluta jaga försäljning tillförmån för uppgiften?

kram Em.

Off to välgörenhet

2011-10-11T15:51:00.001+02:00

"121 par skor balanserade på en hylla, 6 gavs bort och så var det bara 115 par kvar..."

När saker börjar rasa över en... När det inte längre går att stänga dörren... När det är snitslad bana som gäller genom hallen... Det är då det är dags att rensa skoförrådet. För första gången på drygt 11 år har jag bestämt mig för att göra mig av med skor. Min lilla walk in closet innehåller skokartonger från topp till tå. 121 par huserade där före rensningen, men numera är de något färre. Lite sorgligt, men när spetsarna på skorna skulle kunna sticka ut ögonen på vem som helst, så har de gjort sitt. 00-talet var då, nu är nu och nu går inte myggjagare och taxklackar hem. Off to välgörenhet med 6 par!

Och sen är det bara klädgarderoben kvar...

kram Em.

Jag kan flyga!

2011-10-10T23:25:00.000+02:00

Jag har något slags hatkärlek till spontanitet. Jag vet inte varför. Egentligen älskar jag när det händer saker och jag får uppleva grejer utan att bygga upp en massa förväntningar innan. Trots det så är det med blandade känslor jag kastar mig ut. Pirret i magen som liksom varnar om att det man gör kanske är ett rop på adrenalin och effektsökeri. Å andra sidan kan spontanitet leda till en otrolig glädje. Hur många gånger har det inte hänt att man bara ska ha en lugn kväll och det hela slutar med ett leende från öra till öra och skoskav av dansande fötter? Det är oftast det oväntade som är roligt. När överraskningen överrumplar en och slår undan fötterna.

I fredags var en spontan dag. Den började enligt planen. Klockan 9.30 mötte jag upp en skribent för lite "frilansande" för Lösnummer. Blev nästan en heldag med retorik som byggstenar. Avtryckarfingret fick jobba och det hela utmynnade i en artikel. Efter det flög jag spontant vidare till lilla T och bebisbus i massor. Dagen avrundades med ett möbelbutiksbesök och kvällen gjorde intåg i form av några kraschotimmar i soffan. Vipps vipps, snasket var slut och jag var rastlös. Spontaniteten slog till. Piff piff, och jag var på väg upp på stan. Resten må vara historia, men känslan sitter fortfarande kvar och det där leendet späddes bara på under resten av helgen. Tack! Jag tror att jag kan flyga, i alla fall en kort bit...

kram Em.

It´s a wrap!

2011-10-06T22:06:00.001+02:00

It´s a wrap! Min allra första egenlayoutade tidning är klar! Allt som saknas är ett sista godkännande och sedan bär det av till tryck på måndag. Kan ni tänka er? En hel tidning full med trafik och trafikplanering, formgiven av moi.

Ni vet att jag alltid har tjatat om hur mycket jag har lärt mig under tiden på Lösnummer. Jag kan lätt säga att jag inte hade klarat av det här utan den erfarenheten. Tack och bock!

Vad har jag gjort då? Jo, jag har lagt texter, och bilder utifrån en en mall på 24 sidor. Sedan har jag även fotat och gjort en mindre illustration till tidningen. Superskoj, men att det är mycket med det jordiska, det ska google veta. Mycket text på lite utrymme och många saker att tänka på. Inte bara att det ser snyggt ut, det ska ju gå att läsa oxå... Det har tagit många timmar att pilla ordning på allt, men oj vad roligt! Det är sådant här jag, bland annat, vill hålla på med nu när jag söker jobb! Det är nu jag känner att jag valde rätt där för fyra år sedan när jag började plugga. Iiiiiha!

Framför mig har jag dock deadlineångesten.... Det värsta, men oxå det mest spännande på hela resan. Dagarna mellan det att man skickar tidningen till tryckeriet tills det att man har den i handen. Panik, ångest, mardrömmar! Allt kan ju, rent hypotetiskt, gå fel på vägen... "Tänk den där bilden på sidan 13, den kanske skulle... Lr texten på sidan 4, blev det rätt med spalterna...?" Ghaaaa!

Hur det blir får vi se när jag har skapelsen i min hand, om sisådär en halv vecka skulle jag tro! ;)

På återseende i frågan!

kram Em.

Tips mottages!

2011-10-06T00:21:00.000+02:00

Som ni vet så har jag renoverat här hemma och nu börjar det närma sig sluttampen på projektet. Gardinerna är på plats och nu är det alltså bara tavlorna som felas. Fördelen är att jag nu har vitt, vitt vitt och alltså kan välja och vraka bland mina verk, men så lätt är det inte!

Jag vet att några av er tycker att jag är tokig som inte har en enda av mina egna bilder på väggarna här hemma. Att jag borde ta mitt förnuft till fånga, men jag känner mig inte helt bekväm. Jag har testat. Jag har försökt. Att jag är velig, det vet ni nog vid det här laget och det ligger mig i fatet just nu. Veligheten sinkar uppdraget som gör att jag tappar självförtroende.

Jag vet att andra kan, så varför har då jag så svårt för det? Varför? Varför kan jag inte rama in och hänga upp mina bilder? Är det beslutsångest? Kanske? Rädsla? Jo! Det har ju ändå blivit några bilder under åren, men jag tror inte bara att det handlar om varken beslutångest eller rädsla. Jag tror att min motvilja ligger i att tron på mig själv vacklar. Jag har ännu inte insett att jag faktiskt har alla möjligheter att pryda mitt hem med det jag tycker är vackert och det som är min del av verkligheten. Att jag har en unik möjlighet att göra ett personligt avtryck vid inredningen av mitt hem, för mycket mer personligt än såhär går det inte att få det. Så, har du något tips på vad jag ska rama in? Något du fastnat för här på bloggen? Tips mottaget varmt och gärna! Snälla gör beslutet lite lättare för mig... ;)

kram Em.

Gipshänder och biljard

2011-10-05T13:34:00.000+02:00

Igår spelade jag biljard för första gången på säkert 20 år. Det var en upplevelse. Att kliva in i biljardhallen var som att åka tillbaka i historien. På två sekunder hamnade jag på övervåningen i det lilla trähuset som utgjorde fritids där i början av 90-talet. Med magen full av frallor med ost och o´boy var det biljardbordet som gällde. På nedervåningen spelades det spel och gjöts gipshänder. Det var sådant man gjorde då. En bergsprängare pumpade Troll och Europe. Det var häng och det var mysigt, men samtidigt lite spännande och aningens läskigt. På fritids gick nämligen även de tuffa barnen. De som senare kom att regera vid biljardborden på högstadiet. De som "visste" hur man gjorde på riktigt. De som kunde reglerna och utgav sig för att veta vad den där blå kritan gjorde som man hela tiden skulle "vässa" kön med. Där hade jag aldrig en chans och det var självvalt. På högstadiet var det de som hade mer pengar med sig än 5 kronor till en tekaka med leverpastej, som spelade biljard. För mig fanns det annat som lockade. Tyvärr så avspeglade sig det igår. Jag var inget ess på biljard på 90-talet och jag är inget ess på biljard idag. Efter 8 rundor gav jag upp, besegrad, med ändå väldigt nöjd med resultatet!

kram Em.

Tur i oturen

2011-09-28T22:48:00.002+02:00

Tur i oturen så handlade jag igår. Tur i oturen så köpte jag toapapper. Oturligt nog så har jag redan använt slut på två rullar idag, en rulle på förmiddagen och en rulle på eftermiddagen. Det har att göra med läckage. Det har att göra med nosen. Den rinner och rinner och rinner och rinner. Jag skriver det här inlägget feberyr och med ett rivjärn i halsen. Förkylningen har slagit till och det med råge.

Jag funderar på var det kommer ifrån. Jag vet. Det finns en liten människa, som jag älskar väldigt mycket, som har gett det till mig. Jag kan inte vara sur på henne, för hon gav mig det inslaget i pussar och kramar. Nu önskar jag bara att någon kunde ta bort svettningarna, frusenheten och ledvärken. Att någon kunde stänga av bultandet i huvudet, sätta dubbelsynen på paus och kanske ge mig matlusten tillbaka. Och att någon kunde stänga av kranen....

kram Em.

F8 och goa gamla fejjan

2011-09-26T16:35:00.000+02:00

Jag har någon gång på vägen lovat mig själv att inte haka på bloggtrender om diverse saker. Ni vet "löpsedel -åh, nu måste vi blogga om det". Jag vill vara oberoende och självständig i vad jag skriver här. Det ska handla om mina upplevelse av vad som är fint i världen, men de senaste dagarna har det kliat lite i fingrarna att skriva om det här med facebook. Jag vet inte riktigt varför, men kära gamla fejjan är ett hett ämne. Det diskuteras både här och där. På jobbet, på festen, hemma och på nätet inte minst.

Facebook har genomgått flera förändringar de senaste åren. Är det förändringar för den stora massan eller för en liten klick individer som har intresset och möjligheterna? Sker förändringarna med användarnas bästa i åtanke eller för att stärka varumärket Facebook ytterligare? Om man tittar på f8 developer conference går det inte att hitta en förklaring till förändringarna. Är det ett sätt att visa på spända muskler och stora tillgångar? Var det fel på tidigare funktioner eller är det mycket vill ha mer och teknikens oförmåga till begränsningar som styr? Och var är kvinnorna? Är facebook en plattform gjord med båda benen i det manliga perspektivet? Samtliga samarbetspartners som presenteras under konferensen leds av män... Är det en tillfällighet?

Jag tror att det finns många krafter bakom en förändring som den facebook nu står inför, men att det är pengar som är den huvudsakliga drivkraften för utvecklingen. Spänning och intresse skapas som en hype och vi blir itutade att gnälla lite för att sedan gilla det vi ser, tills nästa förändring flåsar oss i nacken... Jag har i alla fall gett mig in i den spännande kampen för att tygla facebook och dess nya möjligheter med ett leende på läpparna. För inte tror vi väl att det här är den sista förändringen vi får se?

kram Em.

Den är här...

2011-09-22T21:06:00.001+02:00

Idag var det någon som sa att den är här, hösten. Bladen gulnar och kylan kommer. Ett säkert tecken på hösten är när vaktmästaren drar på värmen på elementen. Det hände i dag. Vare sig jag vill eller inte så kanske jag måste packa ihop sommarpjucksen och hänga in sommarklänningarna i garderoben?

kram Em.

Öppet brev

2011-09-21T16:02:00.005+02:00

Öppet brev till dig:

Kära lilla du,
vi har känt varandra i över ett år nu. Vi har mött både upp- och nergångar ihop. Vi har skrattat och gråtit, varit arga och frustrerade. I början var jag blyg, kanske till och med lite rädd för dig...

Jag minns dagen vi träffades. Det var en klar höstdag när solen värmde på ryggen och löven precis börjat gulna. Jag var nervös och hade tagit en god vän med mig som förkläde. Någon att hålla i handen om du var allt för otäck av dig. Svettig och med en mun torr som Sahara satte jag mig ner. Snart snart! Du kom in hand i hand med en storvuxen karl. Hur kunde ni vara vänner? Hur gick det här ihop?

Två sekunder senare hade vi funnit varandra. Det var kärlek vid första ögonkastet. En ny värld hade öppnats. Jag kände mig modig och stolt över att jag tagit kontakt, över att aktivt ha fått in dig i mitt liv.

Vissa dagar har jag velat bryta bekantskapen. Jag har varit nära att tappa tålamodet. Att ge upp vår vänskap, men envis som jag är så är vi fortfarande vänner. Jag har tagit hand om dig som en mor vurmar för sitt barn. Att du ännu inte vuxit upp är en liten sorg för mig, men en dag ser jag fram emot att få släppa dig. Peta ut dig ur boet och se dig fälla ut vingarna, glida fram över ängarna.
Snart, snart min lilla piercing är du läkt!

din Em.

"VM i popcornätning och okoncentration"

2011-09-19T15:15:00.000+02:00

bild från annan match

Igår var jag för första gången någonsin på en allsvensk fotbollsmatch. Det var ÖSK och IFK Göteborg som spelade på Behrn Arena. Väldigt spännande och jag kände mig som en fullkomlig novis. Vi hade sittplatsbiljetter precis bakom mål, men bredvid motståndarnas hejaklack. Kanske inte det optimala för oss, speciellt inte med tanke på att fröken A hade ÖSK-klänningen på sig och skyltade med svartvita färger. Och som att det inte var nog med att vi hamnade bredvid fel klack så vi var dessutom omringade av små människor som under ungefär 84 av 90 minuter körde "VM i popcornätning och okoncentration". Det pratades, kastades popcorn, klättrades på bänkar, revs konfetti av matchprogrammen och skuttades runt. De pysslade med andra ord med allt annat än att kolla på fotboll. Jag ska väl inte säga att jag själv är så hyperintresserad av fotboll, men lite spännande var det allt och jag lyckades trots diverse myror i benen och en lite småfrusen nästipp sitta still i 90 minuter.

Att gå på hemmamatch var helt klart något jag kan tänka mig att göra om. Det var liksom så mycket mer än att bara se de som kutar efter bollen, som det lätt blir på tv. Nu fick jag hela evenemanget, folkfesten och hejaramsorna runtikring på köpet. Jag var delaktig i en del av Örebros sportkultur, och jag gillade det!

kram Em.

Jag satte dig i vatten, men....

2011-09-14T17:46:00.002+02:00

Du gick av. Trasig och i små bitar. Skild från allt det som betyder något. Avhuggen vid roten. Stjälken spretigt undrande och kronbladen hängande.

Jag försökte att rädda dig. Satte dig i vatten. Gjorde allt jag kunde för att få dig att trivas igen, men det räckte inte. Livet har sin gång. Vatten är inte energi utan livslust. Jag försökte att blåsa liv i dig. Jag försökte att få dig att blomma ut. Jag ville se de vackra färger som du tidigare visat. Se dig stråla av lycka. Se den spänstiga stjälken hålla uppe dig och visa din stjäl.

Jag misslyckades. Räddningen var inte jag. Räddningen är du och jag kan inte påverka dig. Ta vara på all energi du kan få för stjälken slurpar i sig vatten, bara du bestämmer dig för att kronbladen ska må bra. De vackra färgerna finns där, under ett nickande huvud.

kram Em.

Teddybjörnar utan energi

2011-09-14T15:11:00.000+02:00

Jag hittade lite bilder på Teddybears Stockholm på min externa hårdisk idag. Bilder som jag tog under en konsert förra hösten. Jag kom att tänka på vilket ös det var så skrotade fram samma band på Spotify. Sjit, vad besviken jag blev helt plötsligt. All den där energin som sprutade ur dom på scenen var som bortblåst. Kvar var bara en massa ljud. På under 5 minuter var jag uttråkad och bytte spellista. Vet inte om det är ett bra eller dåligt betyg, men känns lite trist eftersom jag såg fram emot att få återuppleva energin och glädjen.

kram Em.

E + M = sant! Continue...

2011-09-12T14:34:00.003+02:00

"Love is in the air

everywhere I look around.

Love is in the air

every sight and every sound."

Kommer ni ihåg E och M?

kram Em.

Bankkort och husdjur

2011-09-07T23:00:00.000+02:00

Projekt! Jag älskar projekt! Kommer ni ihåg när jag 2009 gick på sovrummet med pensel och färg? Jag blev så nöjd att jag sedan dess har klurat på nästa del av lägenheten som ska få färg. Valet var inte så svårt eftersom jag inte bor i något slott, utan snarare en liten lagom 2,5:a, så vardagsrummet here I come!

Idag har det rensats. Plockats och städats. Husdjuren jagade mig när jag drog fram soffan och de små rackarna kunde inte låta bli att killa mig i näsan. Tack för kaffet, jag nös i 45 minuter!

När nysningarna lagt sig och alla mina pinaler landat mitt i rummet, likt ett flyttlass, så drog jag igång tejpandet. Ni vet det där evighetslånga pillandet. Fönsterkarmar, dörrkarmar... Millimeterprecision! Tar det någonsin slut? Papper på golvet, hej och hå. Lite tejp på det. (Vet ni förresten att det är sjukt dyrt med maskeringstejp?) I vanliga fall tycker jag att det är kul att "tepa", men just maskeringstejp som används i renoveringssyfte är inte min grej.

Nästa utmaning var spacklingen. Var säker på att jag hade ett sådant där spackelverktyg hemma, men nope. Vad göra? Första tanken var kontokortet, jag har ju ändå shoppingförbud. När jag sansat tankarna lite hittade jag ett annat plastkort att spackla med. Ingen dans på rosor det här med renovering inte, men kratrarna i väggarna fick till slut sin fyllning.

I mitt vardagsrum finns en fondvägg. Den är mörkgrå med stora blommor. Den är lite klatschig, men inte min stil. Som första delmålet i projektet gav jag mig därför på just den delen av rummet. Trångt och dant med flyttlasset i ryggen svor jag över att skaftet till rollern var för långt. Vipps, en fläskläpp! Jag tackade för dagens andra kopp kaffe och tog ett djupt andetag. På något sätt känner jag på mig att mitt annars väldigt långa tålamod kommer få sig en rejäl prövning i det här projektet, men tänk vad jag ska mysa när hela klabbet är klart. Det skulle förresten heller inte förvåna mig ett dugg om hallen får sig en skvätt färg den oxå... För det "är ju bara att"... Ja ni vet, som på TV!

Stay tuned... Fortsättning följer!

kram Em.

Högtflygande tankar

2011-09-05T23:32:00.004+02:00

Vet ni att jag är höjdrädd? Nej, troligtvis inte... Jag har ju inte berättat det! Men nu vet ni. Jag är barnsligt höjdrädd. Eller nej, inte barnsligt höjdrädd för barn är inte rädd för någonting, men väldigt höjdrädd är jag.
Jag tror jag har fått det i arv av mor min.

När syster och jag var små hände det att hela familjen drog iväg på utflykt, bland annat till diverse utsiktsplatser. Vackert vackert, men det slutade alltid med att mamma stod tryckt mot någon sten eller höll i ett träd. Talesättet "gå inte nära kanten för mamma är höjdrädd" myntades i det här vevan och har följt med mig sedan dess. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, men svindeln är ett faktum. Bara jag ser en stege med fler än två steg så ser jag i syne.

Nu i sommar besökte vi Møns Klint. Det innebar 143 meter förklädda med en vinglig trätrappa rätt ner. Hur fascinerande och effektfullt det än är så gör det mig illamående. Att gå ner gick väl ok, men sedan var det upp... Upp upp upp. Knäna var som gelé, händerna som krampaktigt höll om trappans ledstång. Känslan av att det precis bakom mig lutar x antal meter rätt ner i ingenting. Känslan av att kanske kanske tappa balansen och falla handlöst ner i djupet. Kanske är det mammas förståndiga ord som ekar i mitt huvud? Kanske är det inbillad fara? Kanske är det på riktigt? Hur som helst så gillar jag det inte. Vad jag däremot gillar är utsikten. Synd bara att inte den fördelen finns när man klättrar på en vanlig stege. Ingen morot, ingen action.

Jag ska förresten måla om här hemma i veckan och att det innebär diverse stegklättrande. Hmm... Kan det här inlägget kommit till med det i åtanke? Kanske det kanske, och jag kan säga att det pågår en mental förberedelse!

kram Em.

Kylda läckerheter och chokladskapelser

2011-09-04T23:18:00.001+02:00

Kommer ni ihåg avsnittet i Sex and the City när Miranda tar ut en chokladtårta från kylen och äter direkt ur formen? Efter några sekunder kommer hon på sig själv och slänger hela klabbet i soporna. En kort stund senare sticker hon ner handen i soppåsen och fiskar upp en bit av chokladtårtan och stoppar den i munnen. Panik, ångest...

Lite så har jag jobbat i kväll... Efter en turbulent dag full med känslor och en del tårar kom jag för en stund sedan på att jag bakade kärleksmums i fredags. Yammie! Ut till köket! In i kylen! Av med locket på burken! Två rutor in i smaskandet ställde jag fundersamt ifrån mig kakburken. Vad är det som driver oss till att göra något sådant här? Varför agerar vi ut våra känslor genom behovet av sötsaker? Beror det på Amerikanska tv-serier där vi blir itutade att "är man ledsen så hjälper det att äta glass direkt ur förpackningen"? Beror det på en inbygd drift och ett enormt sötsug i samband med känslomässiga svängningar? Vad är det vi kämpar mot? Vad är det vi kämpar för? Vad är det vi tror ska bli bättre bara genom att vi öser i oss kylda läckerheter och chokladskapelser? Är det genetiskt betingat? Blir livet lättare att leva efter en förpackning jordgubbsglass med chokladströssel? Jag tror inte det, faktiskt. Jag tror att det bara är en kortsiktig lösning för att bedöva det uttröttade känslosinnet, för när vi några timmar senare vaknar upp ur sockerruset är vi, precis som tidigare, ledsna och förvirrade.

Hjärnan gillar belöningar, det vet de flesta av oss. Att efter en lång, tuff arbetsdag få hälla upp ett glas vin och äta en god middag är ett sätt att berömma oss själva. "Jag gjorde det, yes att jag gjorde! Skål!". Ja, ni vet. Min fundering är dock om det verkligen är någon skillnad på belönings-glass och "tyck synd om mig-glass"? Vet hjärnan om reglaget ska stå på on eller off? Har hjärnan koll på om det är fredag och dags att fira arbetsveckans slut eller om det är söndag och mer allvarliga saker har avhandlats? Antagligen inte...

Som en följdfråga till min diskussion undrar jag om hjärnan vet att det var strössel i form av jordgubbshjärtan på chokladtårtan jag smällde i mig förut...? Om inte, kan ni vara så snälla att inte berätta?

kram Em.

Inrutad

2011-08-31T16:48:00.001+02:00

Har ni tänkt på hur inrutat livet är? Vi förväntas göra vissa saker på vissa tider och på vissa sätt. Vem säger att det är fel att äta frukost till kvällsmat, eller gå med sommarkläder mitt i vintern?

Min systerdotter, lilla T, älskar sin Pippi Långstrump. Jag är inte långt ifrån att haka på hennes entusiasm. Pippi gör precis som hon vill. Tårta till frukost, godis mitt i veckan, fötterna på huvudkudden. Vem är det som bestämmer att det är galenskaper? Konventioner som vi inte förväntas gå emot. Det aktiva valet i att göra tvärt om, för inte kan man väl sova mitt på dagen? Och inte kan man väl gå i kängor mitt i sommaren?

Vissa tidpunkter på dygnet och i livet är till för vissa saker. Jag har under många år jobbat inom detaljhandeln och där är tiden väldigt inrutad. Öppettiderna bestämmer arbetstiderna, varuleveranserna bestämmer lunchtiderna. Jag ska inte säga att jag är motståndare till rutiner, men det har varit en del av min morot för att plugga. Jag vill kunna vara ledig på helger och kvällar. Slippa pressen att alltid jobba när vänner och familj är lediga. jag vill skapa mig ett liv där jag hinner med annat än jobb och där jag får ut mer av dagen än två luncher och en sen middag. De stora butikerna och köpcentrumen har idag väldigt generösa öppettider. Det är få dagar på ett år som det är helt stängt ett helt dygn. När jag tänker tillbaka ett halvt liv, det vill säga 15 år, så inser jag att det då var begränsat med öppettider på lördagar och att söndagar var en stängd dag. Var vi inte nöjda med det? Räcker det inte att möjligheten till shopping ges sex dagar av sju i veckan? Att vi stänger och bommar igen för dagen när kvällen nalkas?

Jag tror att vårt behov av att dela in och ruta in livet och dygnet beror på vanor. Vanor både utifrån varje individs perspektiv, men även utifrån våra egna förväntningar. Vi är vanemänniskor och vi är flockdjur. Alltså är det ingen som säger åt oss att det inrutade livet är att föredra. Det är vi själva som skapar rutorna utifrån det som förväntas av oss i den tid vi lever... Eller vad tror du?

kram Em.

På eran dag

2011-08-30T15:42:00.003+02:00

För 27 år sedan fick mamma henne i födelsedagspresent. Ett litet knytte som nu vuxit upp och blivit mamma själv. Vilken tur pappa och jag har som har dom!

kramar Em.

Hissmusik

2011-08-30T14:00:00.001+02:00

Telefonstöld medför telefonkö. Knappval, telefonkö, knappval, telefonkö. Jag har de senaste dagarna lyssnat på mer syntetiska röster än jag någonsin gjort förut. Till det vill jag lägga hissmusik. Varför denna stillsamma, sega musik? Gärna i dålig kvalitet och med avbrott var 10:e sekund för information om att jag fortfarande behåller min plats i kön. Jag förstår inte? Ska musiken verka avslappnande? Fylla ut tiden? Handlar det om att lura oss konsumenter till en trevligare upplevelse?

Det är klart det är så! Vår upplevelse av telefonsamtalet är en viktig del i processen mot ett, för kunden, bra företag. Långa kötider maskeras med fluffiga mervärden, troligtvis av ren välvilja. Men fungerar det? Nej, jag vill inte ha mervärden, jag vill ha hjälp. Spontant känner jag avsmak för företag som förskönar sitt agerande. Vid uppringningstillfället fick jag idag frågan om jag ville bli uppringd och berätta om mina upplevelser av samtalet. Jag svarade först nej, men efter vidare eftertanke ångrade jag mig. Jag vill berätta för dem att jag försökt få prata med en riktig person i snart 4 timmar och att de borde kolla över var kundservice kopplar folk. Att gång på gång bli kopplad till en avdelning som är överbelastad och att samtalet därför avslutas och stängs ner är inte service. Inte ens lugnande hissmusik kan avhjälpa den saken, tyvärr Trygg-hansa!

kram Em.

Naken

2011-08-28T23:54:00.002+02:00

Någon har tagit mitt liv. Jag är naken. Lemlästad och tom. Det gick på ett kick och så var vi skilda åt. Någon har stulit min telefon.

Man förstår inte vad man har förrän det försvinner. Ett ordspråk som verkligen stämmer. Min telefon är som fäst vi min hand. Vi sitter ihop. Telefonen är det första jag pillar på när jag vaknar och det sista jag lägger ifrån mig när jag ska sova. Vi är oskiljaktiga. Eller vi har varit det, fram till igår kväll. Nu har jag levt ett dygn utan den och jag känner abstinensen krypa närmare och närmare. Jag som inte ens har någon väckarklocka, förutom den i mobilen, som jag kan vakna till i morgon...

Känslan av nakenhet har även att göra med allt det som jag hade i telefonen. Bilder, sms, kontakter, twitter, facebook, appar hit och appar dit. Jag känner mig väldig sårbar nu när allt togs ifrån mig. Det handlar inte bara om informationen som finns på telefonen, utan även om allt det som är länkat från telefonen. I och med att vi dag i allt större grad lever våra liv skyddade av lösenord så är vi väldig sköra när illviljan slår till. Det är inte bara rädslan för en skyhög mobilräkning som kan bli påföljden av en stöld. Vi måste även vara på vår vakt för oinbjudna personer i våra sociala nätverk. En Android-telefon är kopplad till ett mailkonto hos Google. Ett konto som lätt kan kapas, utnyttjas och raderas. Facebook och twitter ligger öppet med automatisk inloggning för ständiga uppdateringar. Nya mail poppar automatiskt upp i telefonens manu bar, vilket är en väg in i mailen för obehöriga. Vi är sköra i dagens tekniksamhälle. Den ständiga uppkopplingen är en fara för vår identitet.

Nu ska jag, naken och tom, försöka återskapa mitt liv. Jag kan inte låta bli att le lite åt det absurda i situationen när jag lånar en telefon för att ställa mig i en telefonkö för att anmäla min telefon stulen. När hemtelefon inte längre existerar på kartan är vi hämmade. En kontakt i väggen säkerställer placering, men när det saknas står vi där, tomhänta och vilse. Jag tror att jag framöver ska hänga telefonen i ett snöre runt halsen, likt en nyckel på ett lågstadiebarn som går hem själv för första gången. För att ta sig hela vägen in i huset måste rätt knackning och rätt lösenord användas. Gör om, gör rätt Emma! Inga mer vidöppna dörrar!

kram Em.

Taggad

2011-08-25T22:24:00.002+02:00

Idag jobbade jag sista dagen på mitt "sommarjobb". Att den här dagen är över betyder att det är dags nu. Nu, nu, nu börjar min karriär! Det är nu jag ska lägga i en ännu högre växel. Köra med full kajuta mot mitt mål. Jag ska skaffa mig ett jobb! Här är jag, jag är redo!

Det var länge sedan jag kände mig så taggad inför något som jag är nu. Jag har byggt upp en känsla sedan den dag jag tog studenten i våras. Varje dag på jobbet, när jag vaknar, när jag somnar, i matkön, på cykeln på väg till jobbet... Dygnet runt har jag tänkt på det här. Det har ibland känts lite som att jag kört mental träning som inför en OS-satsning, men jag tror på positivt tänkande. Nu är jag i alla fall här! Det är nu det gäller! Så... känner du någon, vet något, hört något, anar något, tror något eller hejar du bara på mitt lag? Hör av dig! Jag är sugen på att jobba och jag har massor av energi och glöd som jag bara väntar på att dela med mig av. Kunskapen kan bara bli större och jag är redo! Vad som är mitt gebit? Medier och kommunikation med inriktning mot digital mediedesign! Alla tips mottages! Nu kör vi!

kram Em.

Avtryck

2011-08-24T18:01:00.000+02:00

Fingeravtryck. Alla är unika. En hand liknar ingen annan hand, men det finns en hand som passar ihop med en annan hand. Inslagen fästs i varpen till ett flätsystem som tillsammans bildar en matta. Två händer vars fingrar är som ämnade för att flätas ihop. Tumme runt tumme, finger för finger. Ett avslappnat handtag som ger känsla och tillgivenhet. Så somnar vi, hand i hand, näsa mot näsa och panna mot panna.

kram Em.

Leendet sitter som en smäck!

2011-08-22T23:24:00.001+02:00

I kön på Ica, under cykelturen hem, när svetten rinner under ett tufft träningspass, när målarjobbet ger mig nackspärr, när grannens ungar skriker på gården, när klockan slår flera timmar mer än den borde, när maten är slut i kylskåpet... Då ler jag! Jag kan inte hjälpa det. Leendet sitter som en smäck! Giporna upp och mina imaginära smilgropar är på plats. Det går inte att sudda ut och det ska inte suddas ut. Lev livet leende har alltid varit min paroll och just nu stämmer det lite extra väl... Jag gillar´t! :)

kram Em.

Tack och adjö, Lösnummer!

2011-08-22T13:49:00.001+02:00

Min tid på Lösnummer är avslutad. Kan ni tänka er? Jag kommer aldrig mer få dividera om en förstasida, planera ett nytt nummer av tidningen eller hålla i en "mini-utbildning". Trist kan jag känna. Jag kommer sakna tidningen, alla roliga evenemang runt den och så klart alla roliga människor i redaktionen. Allt skratt och den tillfälliga förvirring som till och från råder i en ideell redaktion. Jag kommer sakna att bli mailbombad sista veckan innan tryck och jag kommer sakna ångesten när ett nytt nummer gått till tryck.

Det har hänt mycket det senaste året. Jag har utvecklats otroligt både som fotograf och inom bildredigering.
Tänk vilken tur att jag fick möjligheten att hänga med Lösnummer-gänget i två år. Wow!

Mitt första år på tidningen var lite ofokuserat. Det var svårt att se sambandet mellan möten och artiklar och vem som gjorde vad och för vem. För en icke-studentig student som mig var det total förvirring att kastas in i samtal runt nollning, FUM, Kåren, Coren, Campusmässor, årshögtider, festivaler, byggplaner, engagerade studenter och mycket mer. Jag kom dock ganska snart på att jag gillade det. Som lite äldre student gjorde jag ett val och undvek hela student-svängen med festande och korridorliv när jag började plugga. Det var inte min grej, men genom Lösnummer fick jag nu chansen att testa på det livet i liten skala genom kameralinsen. Underbart! Jag fick dessutom möjligheten att fota evenemang som jag bara kunnat drömma om innan. Jag kommer ihåg känslan när jag för första gången skulle fota en konsert. Det var Ladies night 2009. Sedan dess har jag hinnit med både det ena och det andra för tidningen, bland annar har jag fotat Lars Winnerbäck, Teddybears, och Miss Li. Två av de konserterna ledde till att jag vann åretsbild 2009/2010 och 2010/2011. Vilken ära! :)

För ett år sedan valdes jag till bildredaktör. Det krävdes inte så mycket funderingar och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på det hela trots C-uppsats och ett späckat skolschema. Det är det bästa jag har gjort någonsin! :)

När jag i förra veckan skulle lämna över till Lösnummers kommande bildredaktör, Rasmus, kände jag nästan att jag önskade att han skulle ha ångrat sig. Att han inte ville ta över längre, att jag skulle få behålla min post på tidningen. Jag vet dock att jag har gjort mitt nu. Jag har kämpat under ett år för tidningens bästa och jag vet att Rasmus är en värdig efterträdare. Han kommer gör ett kanonbra jobb, men det är trots allt svårt att skiljas från något som känns som en gammal god vän!

I samband med överlämningen var Rasmus och jag i studion på skolan och fotade. Vi tog bilder på tidningens nya krönikörer och jag passade på att hamna på bild jag med. Fotograf till bilden ovan är alltså Rasmus. Modellande och redigering står jag för!

kram Em.

Min kreativitet på mina villkor

2011-08-18T01:44:00.003+02:00

Den här texten kommer handla om hur det är att utbilda sig till ett yrke som alla tycker att de klarar lika bra själva. Om hur det känns att bli utnyttjad och att inte kunna ställa de villkor man vill.

Det finns yrkesgrupper som ogärna avslöjar sina yrken på fester. Ni vet läkare som inte vill säga vad de jobbar med eftersom de vet att frågan om den ena skavanken efter den andra kommer komma i sinom tid. Någon frågar massören om han/hon inte kan "klämma lite på axlarna". Bilmekanikern får frågan "Om det låter såhär vad är det då för fel?". Allt på obetald tid och utan läkarrocken över axlarna. Kompis till kompis, vän till vän. "Amen, kom igen för fan! Kan inte du fixa det?"

Gränsen mellan yrke och identitet suddas ut. När är det dags att sätta ner foten och kräva respekt? Jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle jag får till att vara kreativ, vilket mitt framtida yrke kräver. Det ger mig kunskap. Det borde även ge mig stolthet för det jag gör. Jag har en utbildning, jag har högskolepoäng, jag har en examen. Jag kan det jag gör, råg i ryggen. Hobbyn håller på att bli på riktigt. Jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och fiktion.

Att utbilda sig till något som alla tycker sig kunna själva är väldigt tufft. Det är få som verkligen förstår vad det handlar om. En kamera kan ju vem som helst köpa för en billig penning och bildredigeringsprogrammen duggar tätt i hushållen. Vem som helst har möjlighet, men det är få som har kunskapen, den riktiga kunskapen. Jag säger inte att jag har den, jag har bara börjat vandra på den långa vägen, men jag har en bra grund att stå på. En grund som kräver respekt.

På pappret är jag mediedesigner med inriktning mot medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan låta flummigt, men det är mitt framtida yrke. Snälla, förväxla inte det med hobbyamatörer som gissar sig fram i den visuella medievärlden.

Ofta när det händer något så har jag kameran i släptåg. Jag plöjer tidningar för inspiration och spenderar timmar vid datorn för att få idéer och lära mig saker. Jag ser världen med ögon som tillhör en visualist, men på något sätt blir jag tagen för den där människan på festen som inte vågar höja rösten av rädsla för att få ställa en diagnos. Jag skrev tidigare att jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle till att vara kreativ. Ja, det är mitt kall här i livet. I det ingår att göra saker för min egen skull, för att utvecklas. Jag tar och redigerar mer än gärna bilder. Jag knåpar och fixar med trycksaker och hemsidor. Jag gör det av nyfikenhet och kunskapstörst, men även av rent yrkesmässiga anledningar.

I dagsläget är jag nyutexaminerad. Jag vill ha ett jobb! Det betyder att jag måste visa vad jag går för. Jag måste få ut mitt namn. Jag vill visa upp det jag gör och det jag är stolt över, och jag vill göra det på mina villkor. Det är min kreativitet på mina villkor. Frontalkrock! Partybilderna blir helt plötsligt jobb. I folks ögon utför jag en hobby, men för mig är det ett yrke. Mina krav ses som obekväma och tjatiga. Är det för mycket begärt att mitt namn ska publiceras på en hemsida för ett företag med bilder tagna och redigerade gratis av mig? Att bilden tagen av mig som hamnar bakom soffan hos en väns vän har min signatur? Att festinbjudan layoutad av mig har mitt namn på sista sidan? Balansgången mellan att bli utnyttjad och känna stolthet över det man har åstadkommit ställs på tvären, men viljan att visa upp något får aldrig vinna över respekten för sig själv. Var drar man gränsen mellan hobby och saker som i det långa loppet kan generera jobb?

Jag tar och redigerar mer än gärna bilder och gör liknande uppdrag för att lära mig i väntan på ett jobb. Jag tar till och med med glädje på mig att göra det om det behövs, men jag gör det på mina villkor. Jag vill att folk ska respektera mig för det jag gör. Jag är jag och jag har ett yrke! Jag är stolt över det jag har åstadkommit under min utbildning och jag vill att de som står mig nära ska vara stolta över mig. Det är inte mycket jag begär, men det är banne mig med goda skäl som grund jag begär det!

kram Em.

Krångel-light

2011-08-16T00:21:00.001+02:00

I dag tänker jag inte krångla. Jag vill inte trassla till det för mig. Inte lägga ut snubbeltråd. Rätt ska vara rätt, rätt upp och ner. Vad tycker ni? Låter det som en bra tanke? Ja, det kan låta lätt, men är det det? Nej, oftast inte. Ofta trasslar vi till det lite för mycket. Vi snurrar in oss i tankar vi inte kan ta oss ur. Den välkända klubben "Analysera mera" finns i var kvinnas, och för den delen även mans, skalle.

Jag klurar ofta på varför. Är det för att vi ska ha något att göra, använda det där som sitter innanför pannbenet? Jag har svårt att tro att de grå är gjorda för att analysera vardagsgrubblerier. Det känns lite för enkelt liksom. Jag tror att alla de där snurriga, invirade tankarna bara är utfyllnad. Egentligen är vi nog lite för smarta för vår egen existens.

Jag är ingen specialist på området, men jag tror att vi bara ska försöka slappna av, åka med och inte göra världens grej av allt. Äsch, jag vet att det är svårt och jag vet att jag ofta står första i kön för att analysera saker som sker, men jag funderar på att ändra tankesätt. Bli mer lättänkt. Lite "krångel-light". Livet är ju egentligen inte så svårt. Äta, sova, jobba, umgås. Gör man sedan det man vill och gillar däremellan så borde vi väl vara i mål, eller? Hmm... Here goes! Jag lovar ingen resultatredovisning och slutsatsen kan slänga sig i väggen, men jag lovar att jag ska jobba för lättare tankar och mer leenden! Ska du med på tåget? Glöm då det här förvirrade och analyserande blogginlägget och lev livet här och nu! Det ska jag göra i och med att jag trycker "publicera"! :)

kram Em.

Regelbrott

2011-08-15T00:19:00.001+02:00

Det är en hel vetenskap. Stå till höger, gå till vänster, springa, gå, stå stilla, lunka. Vårt beteende i rulltrappan säger ganska mycket om vilka vi är. Den där stressade typen som suckar när någon står fel eller går för sakta i snabbfilen. Storstadsbon som kan reglerna och som genom en tydlig gest eller blick markerar ett intrång. Den förvirrade lantisen har noll koll och känner nervositeten i luften. En barnvagn tar upp hela bredden på trappan och vi kan snällt bara acceptera läget. Kidsen åker på ledstången, busar, skrattar och skriker.

Att åka rulltrappa är en ångestfylld sysselsättning. När jag bodde i vår kungliga huvudstad, där rulltrapporna står som spön i backen, hade jag reglerna i mig. Trots det var jag en notorisk "stå till höger"-människa. Jag gjorde det till en principsak att ta det lugnt, motstå stressen och pressen att hela tiden snabba på. Det finns en dag i morgon oxå, en timme efter denna och en minut och en sekund utöver nuet. Allt löser sig.

Nu bor jag i en lagom stor stad i sina bästa år. Här åker vi rulltrappa lite hur vi vill. Vi får stå i mitten. Vi får stå i bredd. Vi får stå. Vi får springa. Vi får gå. Vi får hoppa och vi får sitta. Det känns rätt befriande. Jag är glad att jag slipper reglerna, men jag kan ibland känna ett stygn av ledsamhet över de regelbrott som begås dagligen. Är det inte dags att någon styr upp detta? Nej, förresten! Styr upp huvudstaden i stället. Lite kaos och oordning skulle inte skada mellan varven, i alla fall i min värld!

kram Em.

Sockerdricka och dans

2011-08-09T21:33:00.000+02:00

Jag är moster till världens sötaste lilla skrutt. Idag har vi varit och shoppat hon och jag. Det pratas och babblas. Mycket försvinner i skägget men en del går hela vägen fram. Vi har busat och skojat. Att bli jagad bland klädställningarna är det bästa som finns. Skrattet bubblar likt sockerdricka och hela ungen spritter av lycka. Hon tror att hon lyckas smita. Det blir knäpptyst. Var är skrutten? Bakom en ställning med skjortor ser jag en liten hårtoffs sticka fram. Jag låtsas som ingenting. Då blir hon lite förlägen. Tror sig vara borttappad. Ett försiktigt "Moooooster..." hörs bland ställningarna. Jag smälter. Det kan inte bli bättre än så. Hon, det lilla livet, behöver mig. Jag smyger fram och i samma sekund som hon ser mig brister hon ut i ett "Iiiiiiiii!!!!" och så är leken igång igen. Skratt och dans efterföljs av världens goaste kram. Har jag riktigt tur får jag en puss oxå. Blöt och mitt på munnen. Smack! Mosters skruttibangbang...

kram Em.

Samlande

2011-08-09T00:10:00.000+02:00

Jag tror att jag samlar på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är det bästa, men de är vackra och får mig att må bra. De luktar gott och jag blir rusig i magen av deras uppenbarelse. Tänk att få krypa nära, känna doften och sedan omfamna dem, en i taget...

Tidens tand har sin inverkan och det handlar ofta om en vecka från underbar till tomhet. Först går det upp, måndag-tisdag. Det blir onsdag och ruset i magen blir till en krusning på kronbladen. En aning om vad som komma skall gör sig synlig, men jag vill inte tro att utgången ska bli som sist. Jag vill ha kvar måndagens känsla av lycka. Doften och styrkan i färgerna. Jag förnekar krampaktigt det förfall vi står inför. Torsdagen medför tankarna. De kommer i klunga och får mig att tappa koncentrationen. Fokuset försvinner och dimman uppenbarar sig. På fredagen har jag hunnit stänga av luktsinnet. Jag vet att jag inte kan komma undan. Att det jag vill kommer ta slut. Jag kämpar för att ruset i magen inte ska övergå till en knut. Jag talar och tänker av erfarenhet. Doften som avtar. Lördag övergår i söndag och rätt vad det är så ligger bladen utspridda över bordet. En vecka tog det och jag var smärtsamt medveten om varje steg. Kanske handlade det om erfarenhet, kanske om en känsla. Sjätte sinnet.

Kvar på bordet står en ensam vas med en tom stjälk i. Det är dags att kasta den. Hälla ut vattnet och plocka nya dofter. Tror ni det tar en vecka även den här gången?

kram Em.

Muffins

2011-08-03T21:18:00.004+02:00

När jag var liten bakade vi ofta muffins. Jag har ett speciellt minne. Det är från en tid när äppelträden hängde tunga av frukt och sensommarvärmen låg som en varm duk över landet. Jag hade inte börjat skolan än så jag var helt klart en småskit. Mormor och jag hade bakat muffins med egenskördade äppelbitar i.

Vi har lagt muffinsen i en fin korg med en rosa servett under det väldoftande guldet. Stolt som en liten tupp beger jag mig iväg för att bjuda resten av familjen. Samtidigt pågår en ombyggnation. Det klassiska förortskedjehuset ska få en övervåning. Alla vuxna är engagerade och en fikapaus är välbehövlig. Efter att ha balanserat korgen med muffins hela vägen från köket till den framtida trappan så tar det stopp. Hur ska jag ta mig upp till övervåningen? Det får bli på vingliga ben med bestämd min uppför en stege. Pappa övervakar och fångar upp när jag inte riktigt har turen med mig. Till sist är vi uppe, muffinsen och jag. På några plankor mellan två arbetsbockar dukar vi upp läckerheterna. Jag sitter och dinglar med benen på en hög med virke. Än i dag vattnas det i munnen när jag tänker på det här minnet. Det var de godaste muffins jag någonsin smakat, fulla med stolthet och glädje.

kram Em.

Nightbird

2011-08-01T23:50:00.002+02:00

See the nightbird softly fly

Why does she fly alone?

Is the moonlight just a flame for her memory?

Now she's gone

Eva Cassidy är i högtalarna. Hon sjunger om en nattfågel, Nightbird...

Det skulle kunna vara jag. Det skulle kunna vara mig hon sjunger om där jag sitter framför min dator och redigerar bilder. Jag ägnar min tid åt det jag älskar allra mest. Det var länge sedan sist. Jag har saknat det, mina bilder. Musiken i bakgrunden och timmarna som försvinner. Paletterna och verktygen som skapar åt mig. Mitt i ensamheten befinner jag mig, borta och bortglömd. Det är bara jag och kreativiteten. Jag skapar och jag njuter av det. Det går som bäst på nätterna, när det är tyst ute. När dagens intryck har landat och jag kan finna lugnet. Folk runt omkring mig börjar somna in. Tröttheten i mig blir till en samlad kraft. Det är då jag mår som bäst. Jag är en nightbird!

kram Em.

Livskvalitet

2011-07-30T17:42:00.000+02:00

För en student som mig betyder sommaren jobb. Jag jobbar när alla andra är lediga. Det känns tufft, väldigt tufft, när diverse statusuppdateringar justeras från "ute med båten" till "ligger på stranden" och "äter glass". Sommaren är min chans att tjäna pengar, att komma i fatt, men allt handlar inte om pengar. Livskvalitet är minst lika viktigt.

Jag försöker smyga in så mycket jag bara kan av den varan nu när jag jobbar. Det behöver inte vara några vidlyftiga idéer eller ageranden. Ofta räcker det med att i sakta mak få cykla hem från jobbet och känna brisen av den varma sommarluften i håret. Att komma hem, sätta sig på balkongen och lägga upp fötterna på balkongräcket. En varm sommarkväll med skratt och prat och goa vänner. Att trött efter dagens arbetspass få småslumra i soffan med fönstren på vid gavel. Jag gör vad jag kan för att ta tillvara på alla stunderna.

Jag brukar ofta prata om "burken". Ni vet den som jag alltid har med mig. Den är fiktiv, men ack så verklig. I den stoppar jag alla mina goda minnen. En badtur, en kväll med gänget, en kyss som får en att tappa fotfästet, en komplimang, en upplevelse, ett tillfälle när jag mår bra... Listan på saker kan göras lång. Jag är noga med att skruva åt locket på burken, rädd för att innehållet ska smita ut innan det är dags.

När är det då dags? Jo, det är dags när vinden viner runt knuten, när det snöblandade regnet piskar mot fönstret och nästippen blir till en isbit bara av att tänka på vilken årstid vi befinner oss i. Då, då skruvar jag försiktigt av locket och drar in ett djupandetag av den gångna sommarens upplevelser. Jag påminns om att det finns något annat. Det finns hopp om värme och liv. Det mina vänner, det kallar jag livskvalitet!

kram Em.

Møns Klint

2011-07-24T19:53:00.001+02:00

Kontraster...

2011-07-18T13:38:00.000+02:00

Jag har semester och det regnar. Jag vill dra ner persiennerna. Läsa böcker. Mysa. Kolla på film. Jag vill stanna världen och slappa tills det kryper i kroppen av olust inför det faktum att jag måste inta vertikalläge igen. Jag vill köra några riktiga kraschodagar, utan måsten och utan tider att passa. Jag vill vara osocial.

Å andra sidan vill jag att solen ska skina, att värmen ska få asfalten att bölja sig. Jag vill känna varm sand under fötterna. Känna vinden i håret när jag i ett desperat försök till svalka sätter mig på cykeln och trampar upp för en backe för att få njuta på nervägen. Jag vill äta kladdiga bullar och dricka ljummen saft på en sandstrand. Jag vill känna knottrorna på armarna efter ett kallt bad i ett alldeles för kallt hav. Tänderna som hackar där jag står och försöker få upp värmen. Jag vill känna det varma bilbältet mot huden efter en paus under en utflykt i sommarsverige. Jag vill sitta på en bänk och äta en glass i mått med en större måltid. Måsarnas skrik i bakgrunden. Den lite söta, unkna men samtidigt friska havsluften i näsan.

Kontraster. Motsatser. Jag vill ha både och. Nu drar jag! Bye!

kram Em.

Nytillskott

2011-07-17T21:45:00.000+02:00

Jag skulle vilja säga... Välkommen!

Min senaste familjemedlem är en Canon 600d. Vi fann varandra där på postkontoren vid kassorna på Ica. Ett stort paket. Efterlängtat. Som ett barn på julafton. Jag fick bannor när jag kom hem. Rev och slet upp kartongen. Papper hit, frigolit dit, plast och instruktionsböcker åt alla håll. TIll sist fick jag fram den. I med batteriet i laddaren! Yeeej! Tänk att två timmars laddning kan gå så långsamt... Jag tror det är kärlek!
Jag har köpt mig en ny kamera! Välkommen till familjen!

kram Em.

Sinnen

2011-07-17T21:26:00.002+02:00

Vi ska umgås, vi ska fira. Värdparet har fyllt jämt, båda två. Vi hälsas välkomna med en fruktig bål. Kolsyran rullar runt de färgrika hallonen och björnbären. Apelsinskivorna flyter upp till ytan i den rosafärgade drycken. Kram kram. Hej och välkommen.

Solen skiner in genom fönstret. Glaset bryter strålarna och bildar ett vackert mönster på bordet. Köket badar i ljus. En buffé för goda vänner är uppdukad. Det är högsommar och fåglarna kvittrar utanför. Skratten ligger i luften. Förväntningar inför kvällen.

Den lite kyliga sommarluften smiter in genom dörren som står öppen. Vi njuter av sällskapet. Magarna är fulla med sommarens alla läckerheter. Ögat får sitt i form av vackra blommor. Snälla, jag vill ha mer. Mer kvalitetstid med människor jag tycker om. Mer sommarluft. Mer upplevelser för sinnena. Doften, smaken, synen, känseln, hörseln...

kram Em.

"Nappen är på plats"

2011-07-14T14:13:00.000+02:00

Det är högsommar och solen gassar på allt den kommer åt. Värmen är tryckande. Det springer barn åt alla håll. Vi är på kalas. Det stojas och skojas. Några spelar fotboll. Några cyklar. Svetten rinner och andhämtningen är tung. Några sitter utslagna i skuggan och dricker vatten.

I skuggan från huset, på en trätrappa, sitter en liten herre. Han sitter i andra tankar. Han är i sin egen värld. Vad snurrar där inne i det lilla huvudet? Han verkar vara en iaktagare. Kikar på de andra med, en för dagen, trött min. Nappen är på plats.

kram Em.

E + M = sant!

2011-07-11T02:09:00.001+02:00

E fick sin M och M fick sin E. Lycka!

I kväll fotade jag ett bröllopspar. Jag blev rörd bara av att träffa dem och till och från var det svårt att hålla styr på tårkanalerna. Jag kan bara inte hjälpa det! Den kärlek och lycka de utstrålar kan rucka berg...

Under tiden som vi var ute och knäppte bilderna pratade vi lite om äktenskapstycke. Ni vet när två personer som finner varandra är lika. Det behöver inte vara rätt och slätt utseendemässigt utan även drag och gester är lika. Vad beror det på? Lika barn leka bäst? Law of attraction? Man formas efter varandra?

Jag tror att vi på något sätt söker människor att ha i vår omgivning som är lika oss själva. Världsuppfattning och värderingar. Vi vill känna gemenskap och samhörighet med andra. Då först och främst med den vi väljer att dela vårt liv med. Uttrycket "Sådan husse, sådan hund" är ju välkänt och stämmer i 99 fall av 100. "Kaka söker maka" är ett annat ordspråk som lätt används i de här sammanhangen och som jag tror stämmer till stor del. Vi påverkas av andra och vi påverkar utan att veta om det.

En klok person berättade för ett tag sedan att personer som vi tycker är lika och som vi bedömer kunna vara släkt inte behöver vara det. Tydligen är inte likhet genetiskt utan betingat. Självklart finns det även delar som faktiskt är genetiska, så allt handlar inte om rent beteende, men tydligen är det gesterna och dragen som gör oss lika. Det är genom dem vi känner samhörighet. Det är genom dem vi känner igen våra föräldrar. Det är genom dem vi delar upp människor i familj och icke-familj.

Appropå föräldrar och likhet så har mina päron varit gifta i "typ 100 år". Till och från går det att se med blotta ögat. Det händer nämligen titt som tätt att de dyker upp i likadana kläder. Liknande byxor, liknande skjortor och liknande tröjor. Utan att de tänker på det så har deras stil sammanförts och blivit en gemensam. Det kanske blir så efter åtskilliga år med garderobsdörrarna bredvid varandra? En stil smittar. Två stilar smälter samman. Jag kan på något vis tycka att det är lite gulligt och fint att de ändå är så lika. Det ger någon slags trygghet och gemenskap. Och självklart försökte mamma få på mig liknande kläder när jag var yngre. Kan det ha varit ett omedvetet försök att stärka banden av familj ytterligare? Var det en instinkt medburen i generation efter generation?

E och M är lika. Inte bara till sättet, utan fysiskt också. Det luktar äktenskapstycke lång väg och de är nu äkta makar, men betyder det att vi kommer vi få se dem i liknande byxor, tröjor och skjortor om 30 år? Jag hoppas det! Jag hoppas att det här är början på en lång kärlekssaga och familjelycka!

kram Em.

Göteborg

2011-07-07T09:55:00.000+02:00

Du har kommit till en ny stad. Förvirrat ser du dig omkring i soldiset. Du vet var du är, men har inte riktigt kopplat på lokalsinnet. Var ska du? Kisande mot solen tar du några steg. Väskan är på släp. Ska man följa strömmen och se var det bär? Du bestämmer dig för att stanna upp, vrida på huvudet och bestämma en riktning. Trots att du har all tid i världen känner du hur stressen ökar på lite. Så småningom ser du den -hotellskylten. Du vet att du är nära nu.

Jag har varit i Göteborg i några dagar. Det var en treanolla-present som jag äntligen gick av stapeln. Under ett och ett halvt dygn umgicks vi, min systeryster och jag. Shopping, god mat, spa och massa span på folk.
Jag älskar Göteborg. Underbara stad! En småstad i storstaden. Enkelt och trivsamt.

När jag besöker en stad brukar jag försöka sammanfatta mina intryck i några få ord. Något som karakteriserar staden jag befinner mig i. Jag har några standardgrejer som jag brukar hålla utkik efter och som jag tycker säger ganska mycket. Övergångsställen är en sådan sak. Ta till exempel Köpenhamn. I innerstaden finns massor med väl utmarkerade och fungerande övergångsställen. Folk står snällt och väntar trots att det inte finns en bil i sikte. Det är som ett vattenhål för den stressade människan. Åker man sedan vidare norrut och landar i Stockholm blir man varse motsatsen. Massor med övergångsställen, massor med människor, massor med stress. Jag tror aldrig jag varit med om att samtliga som vill över gatan står snällt och väntar på sin tur, och då har jag ändå bott i stan i många år. Är det bilfritt så går man. När jag nu var i Göteborg slog det mig att staden nästan saknar övergångsställen. Spårvagnarna blir man uppmärksammad på genom blinkande och högljudda stolpar vid sidan av spåren. Folk går härsan och tvärsan över gatorna.

Vad beror detta på tro? Jo, jag tror det har med stadens mentalitet att göra. Temperaturen på människorna. Stockholm signalerar stress, Köpenhamn är ganska relaxed med tiden på sin sida och Göteborg är staden som litar på sina invånare. Skillnaden städerna emellan är milsvid. Fick jag välja om skulle jag välja Göteborg, och det inte bara för att stan saknar övergångsställen.... Den är även full med "gooooa göbbar" och annat löst trevligt folk!

kram Em.

Yatzi

2011-07-03T16:19:00.000+02:00

Sommar kräver utomhusaktiviteter! Sommar kräver bad! Sommar kräver sand mellan tårna och skitiga barfotafötter!

I helgen har jag varit på turné. Den har innehållit allt från underbara människor till båtåkande, grillning, bad och TP-spelade. Det kan inte blir så himla mycket bättre!

kram Em.

Har du numret till Televerket?

2011-07-02T01:45:00.002+02:00

När jag var liten "ringde" jag till Televerket för att beställa fint väder. Det var den enda myndigheten jag kände till. De fick stå ut med mycket, stackars Televerket. Jag ringde även dit när jag ville permanenta håret för första gången. Kan jag varit 8-9 år? Big business! Tänk sent 80-tal. Tänk krullfrilla. Tänk snedlugg med en halv flaska hårspray. Jag måste ju varit som en vandrande ozonbomb. Ändå var jag inte värst. Det fanns de som alltid fick till den där perfekta luggen. Det var sällan jag fick det. Jag fick inte använda hur mkt spray jag ville. Det var min mor och Televerket som var inblandade i den fighten. Mor var mot och jag "ringde" och beklagade mig hos Televerket. Jag kan inte nog förklara mängden tårar som föll i samband med att mitt älskade Televerk gick och blev Telia 1993. Hur kunde de göra något så elakt. Bara försvinna? Bli något annat, något jag inte kunde lita på. Hur skulle det nu bli med vädret? Och mitt hår?

Än i dag kan jag komma på mig själv med att vilja ringa Televerket. Bara ändra på världen lite. Beklaga mig över en orättvisa. Släppa taget och låta någon annan fixa biffen. Förklara läget för någon som kan påverka. Gör mig själv lite större i förhållande till omvärlden. Det kanske är ett sätt att fly en aning? Kanske är ett sätt att rädda sig själv? "Storebror" fixar! Det är dock sällan någon som svarar, om jag nu kommer så långt. Allt som oftast blir jag sittande där med luren i handen utan nummer att slå. Vilket nummer är det nu igen? Någon som vet? Jag skulle behöva lite sol till imorgon... Och lite nya slingor i håret om det går för sig?!

kram Em.

Introjunkie

2011-06-30T11:27:00.001+02:00

Oftast får vi först se en sammanfattning. Lite klipp från tidigare avsnitt och säsonger. Vi måste ju hänga med i svängen. I ett ofta ganska hetsigt tempo kastas vi fram och tillbaka mellan dialog, slagsmål, dialog, relationer, dialog, känslor och lite mer dialog. Vi ska minnas, vi ska uppdateras. Sedan smäller det. Introt!
Vi är framme vid vad som oftast är min favoritdel i en tv-serie. Ett bra intro har allt. Det ger oss en upplevelse. Det visuella möter det audiella och målet är total perfektion. Samarbetet mellan de två delarna är allt. Innehållet och känslan... Sug på karamellen! Visst är det så att ett kasst intro kan förstöra en hel serie och tvärtom. I likhet med en arbetsintervju där "döda fisken" är öppningsrepliken kan en serie falla platt om introt inte håller klass.

Det är i introt stämningen för tv-serien sätts. Det är här vi får en känsla för vad det är vi ska komma att se. Introt är en metod för att sätta en sorts label på serien. Se på Sopranos till exempel. Inte ens med all vilja i världen kan man undgå att det handlar om någon form av tung business. Musiken gör sitt och tillsammans med bilden och sättet att klippa får den oss in the mood för maffiosos. Ofta är det inte vad som visas som är det avgörande, utan hur det visas. Klippningen måste stämma överens med musiken. Tempot måste harmoniera, som i introt till Boardwalk Empire. Det är en ganska enkel historia som berättas i introt, men rörelserna i vågorna och molnen säger allt. De är perfekt synkade med musiken för att skapa en känsla och en spänning.

Sedan finns det intron som inte säger mig speciellt mycket. En gäspning är mer på sin plats. Ett sådan intro är Twin Peaks. Det är lite för segt, det är lite för intetsägande. Jag somnar bara av ett kort klipp på nätet, hur ska jag då ta mig igenom en hel serie? Jag vill ha en upptakt till vad som komma skall. Twin Peaks är självklart snyggt gjort, men är det inte lite i enklaste laget? Sepiatonade bilder. Var är känslan för serien? Var är nyfikenheten? Varför detta monotona som liksom äter sig in under huden? Jag får rysningar, och det av fel anledning...

Följaktligen är det viktigt att nivån på introt är samma som nivån på serien. Ett bra intro är ingen garanti för att resten av serien ska gå hem och vise versa. Svårigheten ligger i att hitta balansgången. Inte ge för mkt i introt och inte förlöjliga serien. Linan är tunn.

Sist men inte minst -musiken. Visst är den viktig? Den ska vara bra, vilket i och för sig är ett ganska personligt tyckande, men den måste helt enkelt vara lättlyssnad, kanske till och med folklig (vad man nu menar med det?). Den ska gå att skråla ikapp till och den ska spegla innehållet i serien. Gilmore Girls tycker jag har alla de ingredienserna, även om både låten och serien har några år på nacken. Jag minns hur jag för ett antal år sedan plöjde just den serien och jag kan fortfarande komma på mig själv med att gå och nynna på den allt annat än bra låttexten. Då har dom väl lyckats eller? Kan det vara så att jag var en lätt målgrupp just då och att allt handlar om timing?

Mitt förhållande till True Blood-introt känns lite speciellt av någon anledning. Jag kan inte sluta kolla! Som min systerdotter på 17 månader skulle sagt... "Märaaa!" Om och om igen! Jag tröttnar inte. För varje gång ser jag nya saker. Här kan vi tala om perfektion! Tempo, stämning, musik, typsnitt, klippning, färgton... jag gillar´t helt enkelt och jag tror att det betyder att jag har gått och blivit en sådan där "introjunkie".

kram Em.

Hylla

2011-06-29T10:53:00.001+02:00

Jag lyssnar på Sommar i P1. Är inte det höjden av semester? Det är Mark Levengood som pratar just nu. Jag gillar honom. Han har en hel del bra att säga. Han är inte påstridig, han är inte för mycket. Han är precis så där lagom sävlig och mysig att lyssna på som ett sommarprogram ska vara.

Jag minns när jag jobbade i Stockholm och Mark hade gjort en informationsfilm om företaget jag jobbade på. I vanliga fall är ju inte den typen av filmer så direkt spännande, men han gjorde skillnaden den här gången. Klädkoder, attityder och datorsystem blev intressant. Trots att han, förmodligen, inte hade en aning om vad han pratade om och att han, förmodligen, läste innantill så fick han intresset att väckas. Tänk att ha den gåvan! Tänk att kunna få folk att lyssna. Jag önskar att jag kunde fånga människors uppmärksamhet på det sättet, för sådant imponerar på mig.

Något annat som imponerar på mig är kreativitet och människor som har pennans magi i handen. Finaste Anso fyllde år igår och hon fick bland annat det här fina kortet med pengar för ändamålet hatthylla! Tack för ett underbart tårtkalas!

kram Em.

Materialism

2011-06-28T15:18:00.001+02:00

Jag är i valet och kvalet... Funderingar hit och funderingar dit. Jag ska köpa en ny kamera!
I januari 2009 köpte jag min nuvarande älskling, en Sony a200. Vi har varit med om mycket min Sony och jag, men nu känner jag att det nog ändå är dags att ta farväl. Vi har vuxit ifrån varandra...

Det lutar mot en Canon. Jag ni hör, jag kommer helt byta spår. Nytt märke, nya förutsättningar, nya utmaningar! Det ska bli spännande och jag har tänkt på det länge. Har kollat runt på nätet, pratat med folk, känt på kameror och pillat på reglage. Svårt beslut, stort beslut.

Jag må vara en materialist, men jag gillar nya saker. Jag lovar att jag ska kolla andrahandsmarknaden innan jag slår till, men känner jag mig själv så är det en ny kamera som gäller. Det är liksom något speciellt med att vara den första som äger en teknisk pinal. Att själv få riva av tejpen och packa upp pinalen och lyckligt få pilla på den. Doften av bruksanvisningar som inte kommer användas och plast som kommer kastas. Det är en upplevelse.

Tänk dock om alla i världen resonerade som mig? Det är nästan så att jag skäms. Varför har jag så svårt att köpa begagnat? Kommer sånt med modersmjölken? Är jag kräsen? Jag har ganska mycket gamla grejer hemma och ni som varit med ett tag vet att jag gärna putsar och målar på gamla möbler, men tekniska grejer. Nej, där får det vara stopp. En kamera eller en tv kan ju inte ha patina, och har den det så är det nåt fel. Kanske ligger skepsisen i att jag inte litar på folk? Att jag vill vara 100 på att jag får det jag betalar för? En vän frågade hur det ska gå när jag ska köpa bil någon gång i framtiden. Jadu, inte vet jag... Troligtvis kommer jag har ångest och se gröna björnar. Det kanske är bäst att jag ändå cyklar vidare, för så länge det är jag som är ute och cyklar och inte någon annan så känns biffen fixad!

kram Em.

Midsommar

2011-06-27T15:59:00.001+02:00

Känn på orden...

Sill

Färskpotatis

Gräslök

Knäckebröd

Gräddfil

Det smakar sommar, det smakar midsommar!

Sedan en tid tillbaka har jag slutat äta pasta, ris, potatis och bröd. Man skulle väl kunna kalla det en variant av LCHF, fast ändå inte. Istället för kolhydrater fyller jag på med fett, men jag unnar mig frukt och grönt i mängder. Målet är att bli av med sötsuget och att få mer energi och ett ökat fokus genom en jämnare blodsockernivå. När jag började plocka bort kolhydrater var jag väldigt skeptisk till att jag skulle orka träna så mycket som jag gör. Hur ska kroppen få energi? Hur ska musklerna orka bygga upp sig? Jag kan ärligt säga att jag nästan har känt motsatsen mot vad jag trodde. Jag tränar mer än jag gjort på länge och jag har en helt annan typ av energi i kroppen.

Från att under mina 30 levnadsår ha förbannat allt vad dieter heter så har jag nu blivit lite som omvänd. Det finns ingen plan i att bli en fanatisk matfascist, men jag kommer nog tänka mer på vad jag stoppar i mig i framtiden. Jag hoppas att jag kommer hitta nya vägar att få i mig den mat jag behöver och jag är på god väg. Påhittigheten och idéerna är många och maten är god!

kram Em.

Minnen och drömmar

2011-06-21T01:08:00.000+02:00

"Memories make us who we are. Dreams make us who we will become."

Minnen. De kan spela oss spratt. En liten sak, en liten händelse, en liten doft och vi är där igen. Tillbaka dit där vi en gång var. Så lite som frambringar så mycket känslor och tankar.

Men vi kan förvandla våra minnen till drömmar. Det är då det magiska händer. Minnen från förr blir till drömmar. Drömmar bli till verklighet. Du får kämpa, men vill du något tillräckligt mycket så gå det. Det handlar om framtiden, om vilka vi är och hur nästa dag ska se ut.

Just nu handlar min dröm om att landa i livet. Att fånga in alla trådändar och slå en knut för att hålla ihop dem. Att låta minnena omvandlas till något positivt, att låta dem bli en erfarenhet att dela med sig av...

kram Em.

Sanning?

2011-06-15T00:12:00.001+02:00

Massgraven i Texas och Jack Nicholson i Landskrona. Någon hade startat en blogg under falskt namn och en cyklist har åkt fast för fortkörning. Under rubriken "Här är bluffnyheterna som medierna gick på" basunerar Metro idag ut hur synd det är om medierna som måste tampas med falska källor.

Att Metro skriver om en sådan här sak känns lite som ett sätt att skylla ifrån sig. Lite som "Ser ni, vi var inte ensamma om att svälja betet". Man talar om att det är svårt med källkritik, granskning och verifiering av källor, men i själv verket så handlar det om sensationsskapande. Nämn den tidning som inte skriver om en så allvarlig sak som en massgrav? Det är nästan ett tjänstefel, eller hur? Och vad händer när vi inte kan lita på de nyheter vi serveras? Vem är det som bestämmer vad som får ta plats och vad som sorteras bort? Det finns många medieteorier om hur det går till och mkt forskning har gjorts på ämnet, men om vi ser lite krasst på alltihop så kanske vi egentligen inte har en aning om vad som är en nyhet och vad som bara är skitsnack?

Jag ska inte sticka under stol med att jag skummar igenom kvällstidningarnas hemsidor en kort sväng nästan varje dag. Inte för att jag gillar det jag ser eller tycker att det som står är intressant, utan för underhållningsvärdet. Jag vill bli förfasad, förskräckt och förundrad över det som sker i världen. Jag vill veta att det finns människor dumma nog att tatuera in alla sina Facebook-vänner på armen (falsk nyhet) och att det är jordbävning i Japan (sant).

Att någon lurar någon annan är ett knep lika gammalt som människans förmåga att blinka. Att göra det för egen vinnings skull och publicitet ligger inte långt efter på tidsaxeln. Så när är en nyhet en nyhet?

Enligt Nationalencyklopedin är en nyhet ett "offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd". Det står inget om att en nyhet måste vara sann... Något okänt som blir offentliggjort kan vara välkänt för någon annan. Ett tillstånd behöver inte vara det tillstånd en annan människa befinner sig i. En process behöver inte vara något som händer utan kan lika väl vara något som skulle kunna hända. En nyhet är något subjektivt och något som är en nyhet för den som det berör. Trots detta litar vi blint på medierna. Vi förväntar oss att det som serveras på löpsedlar och framsidor är på riktigt. "Den tredje stadsmakten" har en stark påverkan på våra liv.

Kommer ni ihåg mannen som förutspådde att jorden skulle gå under för ett tag sedan? Var det en nyhet? Ja, kanske att han förutspådde undergången, men knappast att jorden skulle gå under? Blir det inte en nyhet först när det har hänt? Hamnar i så fall undergångsnyheten även den under kategorin "bluffnyheter"? Om den gör det så har vi mediekonsumenter något att fundera på! Hur kritiska ska vi vara till det som skrivs? Vem och vad säger att det som skrivs är det rätta, det vill säga sant? När är en nyhet en nyhet?

kram Em.

Det kallas att...

2011-06-14T01:44:00.001+02:00

Någon knackar mig på axeln och undrar hur det är. Jag rycker till. Hur det är? Jo, tack bra!

Tankarna flyger iväg. Jag är upptagen. Min blick följer mannen som sneddar över torget. Han har axellångt hår, är runt 45. Han har en väska över ena axeln. Den hänger där lite spontant uppkastad, som att den hittade sin plats lite för fort. Väskan ser tung ut. Handen som tillhör axeln med väskan hänger ner vid sidan av mannens kropp. I den andra handen håller han något. Först ser jag inte vad det är. Jag flyttar blicken neråt. Det är en kavaj han har in handen. Den hänger på en galge. Armen är utsträckt och eftersom mannen är kort resulterar det i att kavajen släpar i marken. Jag rynkar pannan i ett försökt att fokusera blicken. Det hänger något på galen, framför kavajen. En lapp. Den måste vara från kemtvätten. Jag höjer blicken igen och ser på mannen. Han har riktningen på stegen inställd, men framfarten är seg. Höften skjuter fram och ryggen är lätt böjd. Plötsligt ser väskan ännu tyngre ut. Han säckar ihop en aning som inför en kraftansträngning. Jag får en ingivelse om att han ska göra en ansträngning för att sätta väskan på plats på axeln. Sekunderna går. Ingenting händer förutom att han fortsätter framåt på sitt sävliga sätt. Kavajen hänger som en förlängning från handen ner mot marken. Jag blir förskräckt. Kavajen. Hans gråa fina kavaj. Marken är smutsig. Kavajen är nytvättad. Det är tyst. "Hall..." hör jag långt borta. Jag tittar på mannen. Han vet var han ska. "Hallå!" Jag blir irriterad utan egentlig anledning. "Va?" "Vet du om vi har fler av den här på lagret?" Den tidigare axelknackningen tillhör min kollega. Orden är hennes. Jag är på jobbet, men försjunken i en annan människan öde. Tankar som drar iväg, tankar som oroar sig, tankar som berör, tankar som är på riktigt, tankar som roar. Det kallas dagdrömmeri. Det kallas att titta på människor.... och jag älskar det!

kram Em

Fyllerifyllera!

2011-06-04T01:22:00.000+02:00

Jaha, då är jag sedan en dryg timme tillbaka treanolla? Läskiga tanke, men klyschorna och hejaropen skalla. "Allt blir bara bättre med åren!""Åldern är bara en siffra!" "Du ser inte ut som en dag över 20!" "Än är du ung, njut!" "Tänk vilken livserfarenhet du har nu!"

Vet inte om jag tror på allt, men ja, det kanske inte är så tokigt det här med fyllerier? Jag har dessutom tänkt mig ett party av modell "grande" i morgon. Det gör ju på något sätt att saken känns mindre tragisk och mer glädjefull. Ska bli underbart att få fira dagen tillsammans med mina bästa -familj och vänner! Att dessutom ha lyckan och turen att fira både treanolla-föllsedag och examen vid samma tillfälle är ju få förundrat.

kram Em.

Final i Fototriss

2011-06-01T22:57:00.000+02:00

Jo, jag tänkte att jag skulle vinna ett stativ... Perfa 30-årspresent va?! :)

Hur ska jag fixa det då? Jo, jag behöver din hjälp! Jag har nämligen gått vidare till final med mina bidrag till Fototriss som jag la upp här om dagen! Rösta gör du här! Bild nummer 117, Em.

Rösta rösta rösta!!! Tackar ödmjukast! :)

Och ni kommer väl ihåg att jag har vunnit en gång förut med den mittersta bilden!? ;)

kram Em.

Examen

2011-06-01T14:39:00.001+02:00

"För jag har tagit examen, för jag har tagit examen... Give me 5! Yeeeej!"

Vad då? Är det över? Inget mer? Färdig nu? Aldrig mer Örebro universitet?

Ojoj, vad konstigt det känns. Tomhet, lycka, glädje, tårar. Jag är i MÅL! Jag är i mål...

Vi hade sista redovisningen och opponeringen idag. Allt gick väldigt smärtfritt och vi fick inte ens en liiiten liten restuppgift på vårt projekt "Så fungerar samhället". Jag var dock nära att fråga om jag inte kunde få en bara för att få stanna kvar lite längre...

När lektionen vad slut var vi fem stycken i klassen som tagit examen. Känslan var lite konstig. Vi tittade på varandra. Förvirring! Efter några kramar och grattisrop spreds vi för vinden. Klumpen i halsen... Oron i magen... Tårarna i ögonen... Sorgen över att efter fyra år bli tvungen att överge något jag kommit att älska. Tystnaden... Vakuumet... Nu börjar livet!

kram Em.

Fototriss -ljus

2011-05-31T18:20:00.003+02:00

Uppdraget är ljus....

Bilderna är från Lars Winnerbäcks konsert i december 2009. Bilderna är lite motsägelsefulla. Å ena sidan är det en person som njuter av rampljuset och som tycker om att stå i fokus. Å andra sidan är det en skygg person som sällan gör intervjuer och sällan pratar om sitt privatliv. Krocken mellan den privata och det offentliga tiden i rampluset gör Winnerbäck intressant som motiv utifrån uppdraget. Vad är det som får honom att ställa sig i ljuset och dela med sig av sina innersta tankar i form av musik? Vad är det som gör att han flyr ljuset privat? Var går linjen mellan ljus och mörker?

kram Em.

PS. Skulle det inte vara mums med kall dricka i sommar?

Fördomar

2011-05-30T23:20:00.002+02:00

Idag hamnade jag i en ny situation, på en för mig ny plats. Själva grejen var inte så allvarlig, men det hela satte mina fördomar på prov. Rätt vad det var befann jag mig mitt ibland människor jag inte visste vilka de var, vad de gjorde eller varför de var där. Allt jag hade att gå på var deras utseende och sammanhanget. Läskiga tanke...

Jag vill så gärna skriva att jag inte har några fördomar, men det har jag och det har du också. Alla har fördomar. Kanske av olika grad, men alla har dem. Det är inget vi kommer undan.
Vad är det som gör att vi tror och tycker en massa om folk vi inte känner? Vad gör vi för att ge våra medmänniskor en chans? Vad är det som gör att vi inte ger dem en chans?

Enligt Wikipedia kan fördomar vara både positiva och negativa, liksom stereotypa föreställningar om ting eller människor. Det handlar tydligen om överlevnad. En person som skriker och viftar med ett vapen vill oss illa. En person med en bukett blommor i handen och ett leende på läpparna vill oss väl. Det har vi lärt oss. Inga problem så långt, men vad händer när fördomarna inte stämmer. Den leende personen kanske gömmer ett vapen bakom blommorna? Personen som skriker kanske har vunnit på lotto och vill fira det hela genom att vädra sin vattenpistol en het sommardag?

Det är otäckt att komma på sig själv med att tänka på människor utifrån fördomar. Jag kan inte annat än att i samma andetag tänka "Hur ser dom på mig?". Läskiga tanke... Vill jag veta?

kram Em.

Kategorisering

2011-05-29T23:17:00.002+02:00

Det finns dagar när man bara vill vända ryggen till alla. Bara krypa ner i soffan och försvinna. Börja om och glömma. En sådan dag har jag haft idag. Inte för att jag ångrar mig, utan för att jag tror på ödet.

En klok person sa en gång att vi finns i andra människors liv "for a reason, a season or a lifetime". Vi människor tycker om att dela in världen i kategorier. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera information om vi inte kan placera den i ett sammanhang och ett fack. Det är vårt sätt att få världen att fungera, oavsett om det handlar om bilmodeller, maträtter, hårfärger eller människor. Jag tror att det gäller även relationer och jag tror att ödet ger oss hjälp på vägen.

Det kan vara svårt att se meningen med relationer när vi är mitt uppe i dem. Ett kliv tillbaka kanske kan hjälpa? Klivet behöver inte vara jättestort, men min erfarenhet säger mig att ju större kliv desto större brännvidd. När vi överblickar det vi hade kan vi komma fram till det vi vill ha. Passar inte bilderna överens så tror jag att ödet sagt sitt. Det kanske inte är "for a lifetime"? Anledningen eller behovet kan likaväl vara målet med händelsen. Och ödet går inte att lura. Ödet är ödet, något förutbestämt som vi inte kan rå på. Så håll i hatten och åk med.

"Omnia causa fiunt"

"Everything happens for a reason"

"Det finns en anledning till allt"

Jag kallar det ödet...

kram Em.

Wake up

2011-05-28T01:26:00.002+02:00

Jag har tillbringat kvällen i ensamhet. Fredagsmys med mig själv i sällskap av soffan. En kväll utan måsten. En kväll när det fanns andra alternativ, men jag valde ensamheten. Hade det inte funnits alternativ så hade jag troligtvis varit mycket mer ensam än jag har känt mig i kväll.

Ensamhet finns i så många skepnader. Att vara ensam i ett hav av människor. Att vara ensam på sina egna villkor. Att vara ensam bland människor som betyder något. Att vara ensam utan möjlighet att kontakta andra. Att vara ensam men inte bortglömd. Att vara ensam för att man är bortglömd. Att få påpekat av andra hur "icke ensam" man är... Då är ensamheten nära.

kram Em.

Vårstädning

2011-05-26T23:05:00.000+02:00

Jag hittade en bok i bokhyllan i dag. Den handlar om energitjuvar. Ni vet den typen av människor som tar mer än de ger. Jag har bara hunnit bläddra lite i den och ni som känner mig vet att jag inte är något fan av den typen av böcker, men första meningen gör mig nyfiken.

"Allt som finns omges av energi, och vi lever och talar med varandra genom känslomässiga kraftfält".

I höstas skrev jag ett inlägg om just energi. Då handlade det om döda ting som beroende av sin utformning utstrålar energi, men det här med att vi talar med varandra genom kraftfält är ett lite nytt sätt att tänka för mig. Jag tror dock att det stämmer, inget snack, men vad menas med känslomässiga kraftfält? Är det lycka, glädje, sorg och ilska som vi för mellan oss? Är det ansiktsuttryck det handlar om? Jag tror jag måste läsa vidare. Nyfiken som jag är....

kram Em.

Konsten att installera en skrivare och sedan placera den i garderoben

2011-05-26T15:48:00.002+02:00

Det började bra! Fin kartong, fina bilder på kartongen. Fram med brevkniven och bort med tejpen. Vad är det jag ser? Ovanpå frigoliten ligger en tjusig necessär. Men vad nu? Det är ju en skrivare jag har köpt, inte en gigantisk beaty-box? Necessären visar sig innehålla sladdar. På den sitter en lapp. "Great for carrying computer accessories". Najs tänker jag och börjar plocka bort frigoliten i kartongen. Upp dyker två handtag. En väska? Kasse? Mhmmm... Någon har tänkt! Jag drar i handtagen och med mig får jag en skrivare. Positivt intryck där! Sånt här gillar vi användare!

Pillar bort den blå tejpen som sitter kors och tvärs över skrivaren. Stoppar i strömmingen. Pillar i alla patronerna efter konstens alla regler. Allt funkar bra så här långt och den nya leksaken och jag är fortfarande vänner. Installationen påbörjas. 5 minuter räknar ner. Härligt!

Jag ser framför mig en smärtfri eftermiddag då jag äntligen ska kunna fylla min portfolio med bilder. Petar in installationsskivan i datorn. Perfekt! Installera! Skrivaren piper till. De 5 minuterna har gått. Dags att koppla upp mot det trådlösa nätverket. Jag intalar mig själv att "har det gått så här bra hitentills, vad kan gå fel?" 1 timme och 23 minuter senare vet jag. Allt kan gå fel! Skrivaren hittar inget id, datorn hittar inte skrivaren. Nätverket jag vill använda finns inte. Datorn kopplar ner sig från nätverket. Karusellen är igång. Sa jag att jag tänkte ställa skrivaren i garderoben? Nä, men garderoben är i andra änden av lägenheten...

Irritationen ökar. Gör en testutskrift av nätverksinställningarna. GODKÄNT på allt. Gör ett nytt försök. "Inget nätverk finns tillgängligt". Nähepp. Gör om igen. "Hittar inte nätverket". Får tipset på twitter att leta i papperskorgen. Skrattar lite för mig själv. Svär en ramsa och gör om proceduren med nätverksinställningarna.

Undrar om jag någonsin kommer kunna sätta in några utskrivna bilder i min portfolio? Just nu ser läget ganska mörkt ut. Det här som började så bra...

kram Em.

"För vi har ju så trevligt"

2011-05-25T23:09:00.002+02:00

Vad är det som får oss att kämpa på med dessa uteserveringar även i vårkyla och med regnet hängande i luften? Vi sitter huttrande under filtar och gör något som vi kallar "myser". Blåa om läpparna tar vi en öl/drink till för att "det är så trevligt". Och visst är det trevligt, men det är sällskapet som värmer, inte drickat och inte den underbara sommaren. Vi är envisa, vi svenskar, med det här med våra kära uteserveringar. Från det att möblerna ställs ut på trottoarerna till det att höstlöven sakta faller mot marken så äter vi vår mat ute. Maten blir kall och vi kan knappt hålla i besticken för att fingrarna är djupfrysta, men vad gör väl det för vi sitter ute och vi "har ju så trevligt".

Det kanske är dags att vi inser att vi inte bor vid medelhavet? Att vi inte kan sitta ute dygnet runt och njuta? Fast jag vill inte! Jag vill ha det precis som det är. Jag vill inte inse att anledningen till att jag sitter och stampar takten med fötterna beror på kyla och inte på att musiken är svängig. Jag vill njuta många många många fler sommarkvällar framöver. Låt det inte ta slut....

kram Em.

Systeryster

2011-05-25T13:54:00.004+02:00

Mina damer och herrar, får jag presentera!? Min systeryster!

Vad skulle jag göra utan henne? Du är bäst systra mi!

Det här porträttet är redigerat med inspiration hämtat från Moderskeppets webb-tv om hur man gör en vänddia i Photoshop.

kram Em.