Jag letar efter någon. Jag vet inte vem och jag vet inte
var. Det ger mig inte de bästa av förutsättningar. Snarare tvärt om. Ibland
undrar jag om jag någonsin kommer hitta någon.
När jag var liten hade jag en favoritsaga. Den hette ”Jakten
på någon”. På framsidan till boken finns ett nyckelhål och ena änden på ett
upprullat rött trådnystan. I boken får läsaren följa tråden i
jakten på någon. Genom köket, upp för trappan, in i badrummet, in i
vardagsrummet. På varje uppslag råder kaos. Någon har vält ut mjölken i köket,
trampat på tandkrämstuben. Det finns blöta spår i hallen. Guldfisken ligger
utanför akvarieskålen.
Någon visar sig vara en katt. Min någon är inte pälsbeklädd
och går på fyra ben. Min någon är snäll, ödmjuk och älskar mig. Gång på gång
har jag fått tag i trådänden. Gång på gång har den gått av innan jag hunnit
till målet. Jag har analyserat, vänt och vridit på varför tråden gått av. Har
jag slitit för hårt? Velat hitta någon allt för snabbt? Har jag i ren fumlighet
inte sett mig för när jag gått upp för trappan och snubblat och tappat tråden?
Har jag redan haft händerna fulla av trassliga trådar i andra färger?
Att släppa in någon kan vara läskigt. Att gå fram till
guldfiskskålen och inse att fisken ligger utanför och kippar efter andan.
Kanske desperat drar sitt sista andetag. Paniken i att inte kunna rädda.
Mjölken går att svabba upp. Tandkrämstuben är det bara att
slänga, men fisken. Fisken sluter sina gälar och slappnar av. Sjunker ihop. Det
är då det är dags att säga farväl. Torka tårarna och leta på en ny trådände som
leder till någon. Kanske be en stilla bön för att den nya någon inte välter farmors antika finvas i
vardagsrummet. Att det är mjölk och inte rödvin som spills på köksgolvet och
rinner ner i de ljusa klinkersfogarna...
kram Em.
