Ljust & fräscht

I helgen var jag och såg Ljust & Fräscht, en föreställning av och med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Det var en igenkännande skrattfest från första sekund. En skrattfest om boende och oss svenskar som självständiga osjälvständiga inredningsnördar. Om bostadsresan där ingen någonsin blir nöjd. För vem har inte tänkt att om jag bara flyttar till en större lägenhet så kommer allt bli bra? 

När jag tänker på Henrik Schyffert så hamnar jag nästan direkt i början av högstadiet. Det är mitten på 90-talet och någon form av mindre musikfestival har slagit upp scenen en bit utanför stan. Jag och en kompis tjatade oss till att få gå. Sensommar och regn under en tid innebar kyla och lera. Kanske inget konstigt för en festival, men då var jag helt ovetande om världen och hur saker och ting fungerar. Ni vet killar, musik, äventyr på egen hand. Det var lite läskigt, ganska stort och ganska fränt. Inget direkt spännande hände i och för sig, men jag kände mig ganska vuxen och det var med skräckblandad förtjusning jag gick och la mig den kvällen. I huvudet satt låten Hobo Humpin Slobo Babe med Whale. Jag minns öset på scenen och de frusna fingrarna när vi blev upphämtade av föräldrarna efter konserten. 

Appropå 90-talet så måste ni se Schyfferts monolog "The 90´s - ett försvarstal" om ni inte redan gjort det.  Två timmar förstaklassig underhållning med underfundiga och vassa formuleringar. Jag gillar´t! 

Det här blev ju snudd på ett hyllningstal till Henrik Schyffert... Ja där ser man... Men människor som gör bra förtjänar bra ord. Äsch, va fasen... Jag river av en länk till hans Flickr-sida oxå. Grymma bilder!  

kram Em. 

Francesca Woodman- ett samtal om dagen

Igår kväll fastnade jag framför tv:n. Rätt skönt efter en ganska intensiv dag. Jag zappade runt, ni vet sådär som man gör när public service och andra betalkanaler inte erbjuder något som passar. Jag slötittade helt enkelt. Efter många tumtryckningar, och en hel del pekfingervals landade jag så på svt2 och i händerna på K-special. "The Woodmans", en dokumentär om den legendariska och mycket egensinniga fotografen Francesca Woodman och hennes familj, visades. 

Francesca hade en kort och mycket intensiv karriär under 1970-talet och början 1980-talet. Hon bestämde sig vi 13-års ålder för att bli fotograf och skapade snabbt en alldeles egen stil. Karga självporträtt, ofta dramatiska och sorgsna. Hon använde sin kropp, eller andra kvinnors kroppar, för att skapa spännande vinklar och linjer. Svartvitt. Provokativt. Tilltalande och i samma stund skrämmande bilder tagna av en Francesca som mådde långt ifrån bra psykiskt. 

1982 tog Francesca sitt liv genom att hoppa ut från ett fönster i ett hus New York. Hon var 22 år gammal. Nu, 30 år senare, har hennes fotostil och bilder blivit mer aktuella än någonsin. Hennes konst används som inspiration av många fotografer och bildkonstnärer runt om i världen. 

Hela dokumentären var väldigt stark och vill du se den så finns den på SVT Play till och med den 12 februari. Gripande att höra Francescas familj, som också är konstnärer, berätta om den missförstådda, annorlunda flickan som gick sin egen väg, tog sina egna beslut och hade ett magiskt öga för foto. 

En bit in i dokumentären berättar Francescas pappa om när han var och hälsade på sin dotter i Italien och hon frågade honom hur många "business calls" han skulle göra den dagen. Hon menade att varje dag krävde minst ett affärssamtal som hade med framtiden att göra. Hårt och elitistiskt, men kanske är det så... Att vi själva måste hjälpa framtiden på traven? Jag gillar tanken och den blev mitt ledord för dagen, en bra dag med möjligheter utöver de vanliga. Vilket är ditt samtal för dagen? 

kram Em. 

Tintin- en upplevelse

Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.

"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.

Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!

kram Em. 

F8 och goa gamla fejjan

Jag har någon gång på vägen lovat mig själv att inte haka på bloggtrender om diverse saker. Ni vet "löpsedel -åh, nu måste vi blogga om det". Jag vill vara oberoende och självständig i vad jag skriver här. Det ska handla om mina upplevelse av vad som är fint i världen, men de senaste dagarna har det kliat lite i fingrarna att skriva om det här med facebook. Jag vet inte riktigt varför, men kära gamla fejjan är ett hett ämne. Det diskuteras både här och där. På jobbet, på festen, hemma och på nätet inte minst. 

Facebook har genomgått flera förändringar de senaste åren. Är det förändringar för den stora massan eller för en liten klick individer som har intresset och möjligheterna? Sker förändringarna med användarnas bästa i åtanke eller för att stärka varumärket Facebook ytterligare? Om man tittar på f8 developer conference går det inte att hitta en förklaring till förändringarna. Är det ett sätt att visa på spända muskler och stora tillgångar? Var det fel på tidigare funktioner eller är det mycket vill ha mer och teknikens oförmåga till begränsningar som styr? Och var är kvinnorna? Är facebook en plattform gjord med båda benen i det manliga perspektivet? Samtliga samarbetspartners som presenteras under konferensen leds av män... Är det en tillfällighet? 

Jag tror att det finns många krafter bakom en förändring som den facebook nu står inför, men att det är pengar som är den huvudsakliga drivkraften för utvecklingen. Spänning och intresse skapas som en hype och vi blir itutade att gnälla lite för att sedan gilla det vi ser, tills nästa förändring flåsar oss i nacken... Jag har i alla fall gett mig in i den spännande kampen för att tygla facebook och dess nya möjligheter med ett leende på läpparna. För inte tror vi väl att det här är den sista förändringen vi får se? 

kram Em. 

"VM i popcornätning och okoncentration"

bild  från annan match

Igår var jag för första gången någonsin på en allsvensk fotbollsmatch. Det var ÖSK och IFK Göteborg som spelade på Behrn Arena. Väldigt spännande och jag kände mig som en fullkomlig novis. Vi hade sittplatsbiljetter precis bakom mål, men bredvid motståndarnas hejaklack. Kanske inte det optimala för oss, speciellt inte med tanke på att fröken A hade ÖSK-klänningen på sig och skyltade med svartvita färger. Och som att det inte var nog med att vi hamnade bredvid fel klack så vi var dessutom omringade av små människor som under ungefär 84 av 90 minuter körde "VM i popcornätning och okoncentration". Det pratades, kastades popcorn, klättrades på bänkar, revs konfetti av matchprogrammen och skuttades runt. De pysslade med andra ord med allt annat än att kolla på fotboll. Jag ska väl inte säga att jag själv är så hyperintresserad av fotboll, men lite spännande var det allt och jag lyckades trots diverse myror i benen och en lite småfrusen nästipp sitta still i 90 minuter.

Att gå på hemmamatch var helt klart något jag kan tänka mig att göra om. Det var liksom så mycket mer än att bara se de som kutar efter bollen, som det lätt blir på tv. Nu fick jag hela evenemanget, folkfesten och hejaramsorna runtikring på köpet. Jag var delaktig i en del av Örebros sportkultur, och jag gillade det!

kram Em. 

Hypnotisören

Jag har precis läst sista sidan i Hypnotisören av Lars Kepler. Jag är skakad, chockad och tagen. Historien sitter under huden på mig och har så gjort sedan jag fick boken i min hand. Boken är skickligt skriven med dramatik från första till sista sida. Till och från har det till och med varit så spännande att jag inte kunnat läsa den innan sovtime. Jag har livlig fantasi, på gott och ont, och Hypnotisören har gett mig funderingar som gjort det omöjligt att stoppa tankarna. Vem? Varför? Hur? Vad?
Jag vill ha mer!

kram Emma  

Fjärilen i glaskupan

 "I glasmontern avspeglades ansiktet på en man som såg ut att ha legat i en dioxintunna. Munnen var förvriden, näsan skadad, håret på ända, blicken fylld av fasa. Ena ögat var i hopsytt och det andra uppspärrat som Kains öga. Jag fixerade den vidgade pupillen en kort stund innan jag förstod att det faktiskt var jag."   

ur: Fjärilen i glaskupan  

Jean-Dominique Bauby var 42 år, framgångsrik chefredaktör på franska Elle och levde livets glada dagar när han fick ett slaganfall. Han drabbades av "locked- in- syndorme". Han stängdes in i sin egen kropp och hans enda sätt att kommunicera med omvärlden var genom blinkningar. Bokstav för bokstav, ord för ord har han dikterat boken "Fjärilen i glaskupan". Tre dagar efter att boken släpptes dog han.

Boken sätter tankarna och känslorna i svallning. Den innehåller raka och enkla meningar som går rätt in. Vilket öde. Vilken panik. Tänk att vakna upp och inte kunna göra sig förstådd. Inte kunna be någon dra för gardinerna när solen sticker i ögonen. Inte kunna krama om en hand tillhörande någon man älskar. Inte kunna äta. Inte kunna säga ifrån när något gör ont....

kram Emma

Social Network -Facebook

I kväll såg jag The Social Network, filmen om Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg. Helt otrolig historia. Det hela började 2004 som ett nätverk för studenter på Harvard och idag har Facebook över 500 000 000 användare, varav 4 miljoner svenskar (källa). Från ingenting till något som vi numer tar för givet. Det är ju inte för inte som jag mitt under filmen kom på mig själv med att ha telefonen i min hand och klicka mig in på Facebook för att "kolla läget" och uppdatera min status. 

Jo, jag har nog fastnat i fällan, men jag ångrar det inte. En stor del av mitt vakna liv tillbringas framför datorn av förklarliga anledningar och givetvis finns Facebook med där på ett hörn, men det är inte bara av ondo i form av en tidstjuv. Snarare tvärt om. De som hävdar att de som spenderar mycket tid framför datorn har ett begränsat socialt liv har enligt mig fel. Facebook har gett mig ett underbart socialt liv. Tack vare Facebook har jag kontakt med gamla vänner jag gett upp hoppet om att återfinna. Jag vårdar mina relationer och jag lär känna nya människor. Jo, det går faktiskt att göra det på Facebook! Nya människor som man kanske bara träffat flyktigt genom någon vän, i skolan eller på jobbet och som sedan visar sig bli en del av ens liv tack vare just det sociala nätverket. 

Tack Mark för alla mina vänner och möjligheten att hålla kontakten med dem! :) 

kram Emma

Ps. Se filmen, men var förberedd på mycket prat och skutta på dass innan för den är lång... Ger den 2 av 5! 

The American

Jag umgicks med George Clooney några timmar ikväll. Kan väl inte påstå att det var väl spenderade timmar. Det kändes mer som en aldrig avtagande dos med sömnpiller. Två minuter innan filmen slutade fick jag upp hoppet om att någon form av handling skulle ta form, men ack så fel jag hade för då kom the end. The American var en mycket märklig upplevelse. Den gav mig inget, varesig visuellt eller innehållsmässigt. Inte ens Georges ditmålade tatueringar var nåt att ha tyvärr... 

kram Emma