Oftast får vi först se en sammanfattning. Lite klipp från tidigare avsnitt och säsonger. Vi måste ju hänga med i svängen. I ett ofta ganska hetsigt tempo kastas vi fram och tillbaka mellan dialog, slagsmål, dialog, relationer, dialog, känslor och lite mer dialog. Vi ska minnas, vi ska uppdateras. Sedan smäller det. Introt!
Vi är framme vid vad som oftast är min favoritdel i en tv-serie. Ett bra intro har allt. Det ger oss en upplevelse. Det visuella möter det audiella och målet är total perfektion. Samarbetet mellan de två delarna är allt. Innehållet och känslan... Sug på karamellen! Visst är det så att ett kasst intro kan förstöra en hel serie och tvärtom. I likhet med en arbetsintervju där "döda fisken" är öppningsrepliken kan en serie falla platt om introt inte håller klass.
Det är i introt stämningen för tv-serien sätts. Det är här vi får en känsla för vad det är vi ska komma att se. Introt är en metod för att sätta en sorts label på serien. Se på
Sopranos till exempel. Inte ens med all vilja i världen kan man undgå att det handlar om någon form av tung business. Musiken gör sitt och tillsammans med bilden och sättet att klippa får den oss in the mood för maffiosos. Ofta är det inte vad som visas som är det avgörande, utan hur det visas. Klippningen måste stämma överens med musiken. Tempot måste harmoniera, som i introt till
Boardwalk Empire. Det är en ganska enkel historia som berättas i introt, men rörelserna i vågorna och molnen säger allt. De är perfekt synkade med musiken för att skapa en känsla och en spänning.
Sedan finns det intron som inte säger mig speciellt mycket. En gäspning är mer på sin plats. Ett sådan intro är
Twin Peaks. Det är lite för segt, det är lite för intetsägande. Jag somnar bara av ett kort klipp på nätet, hur ska jag då ta mig igenom en hel serie? Jag vill ha en upptakt till vad som komma skall. Twin Peaks är självklart snyggt gjort, men är det inte lite i enklaste laget? Sepiatonade bilder. Var är känslan för serien? Var är nyfikenheten? Varför detta monotona som liksom äter sig in under huden? Jag får rysningar, och det av fel anledning...
Följaktligen är det viktigt att nivån på introt är samma som nivån på serien. Ett bra intro är ingen garanti för att resten av serien ska gå hem och vise versa. Svårigheten ligger i att hitta balansgången. Inte ge för mkt i introt och inte förlöjliga serien. Linan är tunn.
Sist men inte minst -musiken. Visst är den viktig? Den ska vara bra, vilket i och för sig är ett ganska personligt tyckande, men den måste helt enkelt vara lättlyssnad, kanske till och med folklig (vad man nu menar med det?). Den ska gå att skråla ikapp till och den ska spegla innehållet i serien.
Gilmore Girls tycker jag har alla de ingredienserna, även om både låten och serien har några år på nacken. Jag minns hur jag för ett antal år sedan plöjde just den serien och jag kan fortfarande komma på mig själv med att gå och nynna på den allt annat än bra låttexten. Då har dom väl lyckats eller? Kan det vara så att jag var en lätt målgrupp just då och att allt handlar om timing?
Mitt förhållande till
True Blood-introt känns lite speciellt av någon anledning. Jag kan inte sluta
kolla! Som min systerdotter på 17 månader skulle sagt... "Märaaa!" Om och om igen! Jag tröttnar inte. För varje gång ser jag nya saker. Här kan vi tala om perfektion! Tempo, stämning, musik, typsnitt, klippning, färgton... jag gillar´t helt enkelt och jag tror att det betyder att jag har gått och blivit en sådan där "introjunkie".
kram Em.
