Dimman ligger tät över staden. Det är första advent...
När jag cyklade hem från glöggfikan hos Hannah tidigare ikväll tänkte jag på det här med dimman. Dimman som omsluter staden är som tiden som suddar ut minnet. Minnet av något jag vill, eller inte vill, minnas. Människor, händelser, tidpunkter. Ibland önskar jag att dimman var tjockare, att minnet var svagare, mer diffust. Att jobbiga och tråkiga saker kunde suddas ut och försvinna. Ibland önskar jag att dimman var tunnare, att minnet var starkare och klarare. Jag kan ibland få panik över att jag glömt något positivt som jag alltid trodde skulle finnas med mig. Ett ansikte, ett leende, ett skratt, en röst, en tid, en känsla, en smak, en doft, en person... Minnet spelar oss ett spratt. Minnet använder sig av dimman för att maskera livet och historien... Få oss att sortera bort... I långa loppet kanske det är tur?
kram Emma
