E + M = sant! Continue...

"Love is in the air

everywhere I look around. 

Love is in the air 

every sight and every sound."

Kommer ni ihåg E och M?

kram Em.

Bankkort och husdjur

Projekt! Jag älskar projekt! Kommer ni ihåg när jag 2009 gick på sovrummet med pensel och färg? Jag blev så nöjd att jag sedan dess har klurat på nästa del av lägenheten som ska få färg. Valet var inte så svårt eftersom jag inte bor i något slott, utan snarare en liten lagom 2,5:a, så vardagsrummet here I come!

Idag har det rensats. Plockats och städats. Husdjuren jagade mig när jag drog fram soffan och de små rackarna kunde inte låta bli att killa mig i näsan. Tack för kaffet, jag nös i 45 minuter!

När nysningarna lagt sig och alla mina pinaler landat mitt i rummet, likt ett flyttlass, så drog jag igång tejpandet. Ni vet det där evighetslånga pillandet. Fönsterkarmar, dörrkarmar... Millimeterprecision! Tar det någonsin slut? Papper på golvet, hej och hå. Lite tejp på det. (Vet ni förresten att det är sjukt dyrt med maskeringstejp?) I vanliga fall tycker jag att det är kul att "tepa", men just maskeringstejp som används i renoveringssyfte är inte min grej.

Nästa utmaning var spacklingen. Var säker på att jag hade ett sådant där spackelverktyg hemma, men nope. Vad göra? Första tanken var kontokortet, jag har ju ändå shoppingförbud. När jag sansat tankarna lite hittade jag ett annat plastkort att spackla med. Ingen dans på rosor det här med renovering inte, men kratrarna i väggarna fick till slut sin fyllning.

I mitt vardagsrum finns en fondvägg. Den är mörkgrå med stora blommor. Den är lite klatschig, men inte min stil. Som första delmålet i projektet gav jag mig därför på just den delen av rummet. Trångt och dant med flyttlasset i ryggen svor jag över att skaftet till rollern var för långt. Vipps, en fläskläpp! Jag tackade för  dagens andra kopp kaffe och tog ett djupt andetag. På något sätt känner jag på mig att mitt annars väldigt långa tålamod kommer få sig en rejäl prövning i det här projektet, men tänk vad jag ska mysa när hela klabbet är klart. Det skulle förresten heller inte förvåna mig ett dugg om hallen får sig en skvätt färg den oxå... För det "är ju bara att"... Ja ni vet, som på TV!

Stay tuned... Fortsättning följer!

kram Em. 

Högtflygande tankar

Vet ni att jag är höjdrädd? Nej, troligtvis inte... Jag har ju inte berättat det! Men nu vet ni. Jag är barnsligt höjdrädd. Eller nej, inte barnsligt höjdrädd för barn är inte rädd för någonting, men väldigt höjdrädd är jag.
Jag tror jag har fått det i arv av mor min.

När syster och jag var små hände det att hela familjen drog iväg på utflykt, bland annat till diverse utsiktsplatser. Vackert vackert, men det slutade alltid med att mamma stod tryckt mot någon sten eller höll i ett träd. Talesättet "gå inte nära kanten för mamma är höjdrädd" myntades i det här vevan och har följt med mig sedan dess. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, men svindeln är ett faktum. Bara jag ser en stege med fler än två steg så ser jag i syne.

Nu i sommar besökte vi Møns Klint. Det innebar 143 meter förklädda med en vinglig trätrappa rätt ner. Hur fascinerande och effektfullt det än är så gör det mig illamående. Att gå ner gick väl ok, men sedan var det upp... Upp upp upp. Knäna var som gelé, händerna som krampaktigt höll om trappans ledstång. Känslan av att det precis bakom mig lutar x antal meter rätt ner i ingenting. Känslan av att kanske kanske tappa balansen och falla handlöst ner i djupet. Kanske är det mammas förståndiga ord som ekar i mitt huvud? Kanske är det inbillad fara? Kanske är det på riktigt? Hur som helst så gillar jag det inte. Vad jag däremot gillar är utsikten. Synd bara att inte den fördelen finns när man klättrar på en vanlig stege. Ingen morot, ingen action.

Jag ska förresten måla om här hemma i veckan och att det innebär diverse stegklättrande. Hmm... Kan det här inlägget kommit till med det i åtanke? Kanske det kanske, och jag kan säga att det pågår en mental förberedelse!

kram Em.

Kylda läckerheter och chokladskapelser

Kommer ni ihåg avsnittet i Sex and the City när Miranda tar ut en chokladtårta från kylen och äter direkt ur formen? Efter några sekunder kommer hon på sig själv och slänger hela klabbet i soporna. En kort stund senare sticker hon ner handen i soppåsen och fiskar upp en bit av chokladtårtan och stoppar den i munnen. Panik, ångest...

Lite så har jag jobbat i kväll... Efter en turbulent dag full med känslor och en del tårar kom jag för en stund sedan på att jag bakade kärleksmums i fredags. Yammie! Ut till köket! In i kylen! Av med locket på burken! Två rutor in i smaskandet ställde jag fundersamt ifrån mig kakburken. Vad är det som driver oss till att göra något sådant här? Varför agerar vi ut våra känslor genom behovet av sötsaker? Beror det på Amerikanska tv-serier där vi blir itutade att "är man ledsen så hjälper det att äta glass direkt ur förpackningen"? Beror det på en inbygd drift och ett enormt sötsug i samband med känslomässiga svängningar? Vad är det vi kämpar mot? Vad är det vi kämpar för? Vad är det vi tror ska bli bättre bara genom att vi öser i oss kylda läckerheter och chokladskapelser? Är det genetiskt betingat? Blir livet lättare att leva efter en förpackning jordgubbsglass med chokladströssel? Jag tror inte det, faktiskt. Jag tror att det bara är en kortsiktig lösning för att bedöva det uttröttade känslosinnet, för när vi några timmar senare vaknar upp ur sockerruset är vi, precis som tidigare, ledsna och förvirrade.

Hjärnan gillar belöningar, det vet de flesta av oss. Att efter en lång, tuff arbetsdag få hälla upp ett glas vin och äta en god middag är ett sätt att berömma oss själva. "Jag gjorde det, yes att jag gjorde! Skål!". Ja, ni vet. Min fundering är dock om det verkligen är någon skillnad på belönings-glass och "tyck synd om mig-glass"? Vet hjärnan om reglaget ska stå på on eller off? Har hjärnan koll på om det är fredag och dags att fira arbetsveckans slut eller om det är söndag och mer allvarliga saker har avhandlats? Antagligen inte...

Som en följdfråga till min diskussion undrar jag om hjärnan vet att det var strössel i form av jordgubbshjärtan på chokladtårtan jag smällde i mig förut...? Om inte, kan ni vara så snälla att inte berätta?

kram Em. 

Inrutad

Har ni tänkt på hur inrutat livet är? Vi förväntas göra vissa saker på vissa tider och på vissa sätt. Vem säger att det är fel att äta frukost till kvällsmat, eller gå med sommarkläder mitt i vintern?

Min systerdotter, lilla T, älskar sin Pippi Långstrump. Jag är inte långt ifrån att haka på hennes entusiasm. Pippi gör precis som hon vill. Tårta till frukost, godis mitt i veckan, fötterna på huvudkudden. Vem är det som bestämmer att det är galenskaper? Konventioner som vi inte förväntas gå emot. Det aktiva valet i att göra tvärt om, för inte kan man väl sova mitt på dagen? Och inte kan man väl gå i kängor mitt i sommaren?

Vissa tidpunkter på dygnet och i livet är till för vissa saker. Jag har under många år jobbat inom detaljhandeln och där är tiden väldigt inrutad. Öppettiderna bestämmer arbetstiderna, varuleveranserna bestämmer lunchtiderna. Jag ska inte säga att jag är motståndare till rutiner, men det har varit en del av min morot för att plugga. Jag vill kunna vara ledig på helger och kvällar. Slippa pressen att alltid jobba när vänner och familj är lediga. jag vill skapa mig ett liv där jag hinner med annat än jobb och där jag får ut mer av dagen än två luncher och en sen middag. De stora butikerna och köpcentrumen har idag väldigt generösa öppettider. Det är få dagar på ett år som det är helt stängt ett helt dygn. När jag tänker tillbaka ett halvt liv, det vill säga 15 år, så inser jag att det då var begränsat med öppettider på lördagar och att söndagar var en stängd dag. Var vi inte nöjda med det? Räcker det inte att möjligheten till shopping ges sex dagar av sju i veckan? Att vi stänger och bommar igen för dagen när kvällen nalkas?

Jag tror att vårt behov av att dela in och ruta in livet och dygnet beror på vanor. Vanor både utifrån varje individs perspektiv, men även utifrån våra egna förväntningar. Vi är vanemänniskor och vi är flockdjur. Alltså är det ingen som säger åt oss att det inrutade livet är att föredra. Det är vi själva som skapar rutorna utifrån det som förväntas av oss i den tid vi lever... Eller vad tror du?

kram Em. 

På eran dag

För 27 år sedan fick mamma henne i födelsedagspresent. Ett litet knytte som nu vuxit upp och blivit mamma själv. Vilken tur pappa och jag har som har dom!

kramar Em. 

Hissmusik

Telefonstöld medför telefonkö. Knappval, telefonkö, knappval, telefonkö. Jag har de senaste dagarna lyssnat på mer syntetiska röster än jag någonsin gjort förut. Till det vill jag lägga hissmusik. Varför denna stillsamma, sega musik? Gärna i dålig kvalitet och med avbrott var 10:e sekund för information om att jag fortfarande behåller min plats i kön. Jag förstår inte? Ska musiken verka avslappnande? Fylla ut tiden? Handlar det om att lura oss konsumenter till en trevligare upplevelse?

Det är klart det är så! Vår upplevelse av telefonsamtalet är en viktig del i processen mot ett, för kunden, bra företag. Långa kötider maskeras med fluffiga mervärden, troligtvis av ren välvilja. Men fungerar det? Nej, jag vill inte ha mervärden, jag vill ha hjälp. Spontant känner jag avsmak för företag som förskönar sitt agerande. Vid uppringningstillfället fick jag idag frågan om jag ville bli uppringd och berätta om mina upplevelser av samtalet. Jag svarade först nej, men efter vidare eftertanke ångrade jag mig. Jag vill berätta för dem att jag försökt få prata med en riktig person i snart 4 timmar och att de borde kolla över var kundservice kopplar folk. Att gång på gång bli kopplad till en avdelning som är överbelastad och att samtalet därför avslutas och stängs ner är inte service. Inte ens lugnande hissmusik kan avhjälpa den saken, tyvärr Trygg-hansa!

kram Em. 

Naken

Någon har tagit mitt liv. Jag är naken. Lemlästad och tom. Det gick på ett kick och så var vi skilda åt. Någon har stulit min telefon.

Man förstår inte vad man har förrän det försvinner. Ett ordspråk som verkligen stämmer. Min telefon är som fäst vi min hand. Vi sitter ihop. Telefonen är det första jag pillar på när jag vaknar och det sista jag lägger ifrån mig när jag ska sova. Vi är oskiljaktiga. Eller vi har varit det, fram till igår kväll. Nu har jag levt ett dygn utan den och jag känner abstinensen krypa närmare och närmare. Jag som inte ens har någon väckarklocka, förutom den i mobilen, som jag kan vakna till i morgon...

Känslan av nakenhet har även att göra med allt det som jag hade i telefonen. Bilder, sms, kontakter, twitter, facebook, appar hit och appar dit. Jag känner mig väldig sårbar nu när allt togs ifrån mig. Det handlar inte bara om informationen som finns på telefonen, utan även om allt det som är länkat från telefonen. I och med att vi dag i allt större grad lever våra liv skyddade av lösenord så är vi väldig sköra när illviljan slår till. Det är inte bara rädslan för en skyhög mobilräkning som kan bli påföljden av en stöld. Vi måste även vara på vår vakt för oinbjudna personer i våra sociala nätverk. En Android-telefon är kopplad till ett mailkonto hos Google. Ett konto som lätt kan kapas, utnyttjas och raderas. Facebook och twitter ligger öppet med automatisk inloggning för ständiga uppdateringar. Nya mail poppar automatiskt upp i telefonens manu bar, vilket är en väg in i mailen för obehöriga. Vi är sköra i dagens tekniksamhälle. Den ständiga uppkopplingen är en fara för vår identitet.

Nu ska jag, naken och tom, försöka återskapa mitt liv. Jag kan inte låta bli att le lite åt det absurda i situationen när jag lånar en telefon för att ställa mig i en telefonkö för att anmäla min telefon stulen. När hemtelefon inte längre existerar på kartan är vi hämmade. En kontakt i väggen säkerställer placering, men när det saknas står vi där, tomhänta och vilse. Jag tror att jag framöver ska hänga telefonen i ett snöre runt halsen, likt en nyckel på ett lågstadiebarn som går hem själv för första gången. För att ta sig hela vägen in i huset måste rätt knackning och rätt lösenord användas. Gör om, gör rätt Emma! Inga mer vidöppna dörrar!

kram Em. 

Taggad

Idag jobbade jag sista dagen på mitt "sommarjobb". Att den här dagen är över betyder att det är dags nu. Nu, nu, nu börjar min karriär! Det är nu jag ska lägga i en ännu högre växel. Köra med full kajuta mot mitt mål. Jag ska skaffa mig ett jobb! Här är jag, jag är redo!

Det var länge sedan jag kände mig så taggad inför något som jag är nu. Jag har byggt upp en känsla sedan den dag jag tog studenten i våras. Varje dag på jobbet, när jag vaknar, när jag somnar, i matkön, på cykeln på väg till jobbet... Dygnet runt har jag tänkt på det här. Det har ibland känts lite som att jag kört mental träning som inför en OS-satsning, men jag tror på positivt tänkande. Nu är jag i alla fall här! Det är nu det gäller! Så... känner du någon, vet något, hört något, anar något, tror något eller hejar du bara på mitt lag? Hör av dig! Jag är sugen på att jobba och jag har massor av energi och glöd som jag bara väntar på att dela med mig av. Kunskapen kan bara bli större och jag är redo! Vad som är mitt gebit? Medier och kommunikation med inriktning mot digital mediedesign! Alla tips mottages! Nu kör vi!

kram Em.

Avtryck

Fingeravtryck. Alla är unika. En hand liknar ingen annan hand, men det finns en hand som passar ihop med en annan hand. Inslagen fästs i varpen till ett flätsystem som tillsammans bildar en matta. Två händer vars fingrar är som ämnade för att flätas ihop. Tumme runt tumme, finger för finger. Ett avslappnat handtag som ger känsla och tillgivenhet. Så somnar vi, hand i hand, näsa mot näsa och panna mot panna.

kram Em. 

Leendet sitter som en smäck!

I kön på Ica, under cykelturen hem, när svetten rinner under ett tufft träningspass, när målarjobbet ger mig nackspärr, när grannens ungar skriker på gården, när klockan slår flera timmar mer än den borde, när maten är slut i kylskåpet... Då ler jag! Jag kan inte hjälpa det. Leendet sitter som en smäck! Giporna upp och mina imaginära smilgropar är på plats. Det går inte att sudda ut och det ska inte suddas ut. Lev livet leende har alltid varit min paroll och just nu stämmer det lite extra väl... Jag gillar´t! :)

kram Em.

Tack och adjö, Lösnummer!

Min tid på Lösnummer är avslutad. Kan ni tänka er? Jag kommer aldrig mer få dividera om en förstasida, planera ett nytt nummer av tidningen eller hålla i en "mini-utbildning". Trist kan jag känna. Jag kommer sakna tidningen, alla roliga evenemang runt den och så klart alla roliga människor i redaktionen. Allt skratt och den tillfälliga förvirring som till och från råder i en ideell redaktion. Jag kommer sakna att bli mailbombad sista veckan innan tryck och jag kommer sakna ångesten när ett nytt nummer gått till tryck.

Det har hänt mycket det senaste året. Jag har utvecklats otroligt både som fotograf och inom bildredigering.
Tänk vilken tur att jag fick möjligheten att hänga med Lösnummer-gänget i två år. Wow!

Mitt första år på tidningen var lite ofokuserat. Det var svårt att se sambandet mellan möten och artiklar och vem som gjorde vad och för vem. För en icke-studentig student som mig var det total förvirring att kastas in i samtal runt nollning, FUM, Kåren, Coren, Campusmässor, årshögtider, festivaler, byggplaner, engagerade studenter och mycket mer. Jag kom dock ganska snart på att jag gillade det. Som lite äldre student gjorde jag ett val och undvek hela student-svängen med festande och korridorliv när jag började plugga. Det var inte min grej, men genom Lösnummer fick jag nu chansen att testa på det livet i liten skala genom kameralinsen. Underbart! Jag fick dessutom möjligheten att fota evenemang som jag bara kunnat drömma om innan. Jag kommer ihåg känslan när jag för första gången skulle fota en konsert. Det var Ladies night 2009. Sedan dess har jag hinnit med både det ena och det andra för tidningen, bland annar har jag fotat Lars Winnerbäck, Teddybears, och Miss Li. Två av de konserterna ledde till att jag vann åretsbild 2009/2010 och 2010/2011. Vilken ära! :)

För ett år sedan valdes jag till bildredaktör. Det krävdes inte så mycket funderingar och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på det hela trots C-uppsats och ett späckat skolschema. Det är det bästa jag har gjort någonsin! :)

När jag i förra veckan skulle lämna över till Lösnummers kommande bildredaktör, Rasmus, kände jag nästan att jag önskade att han skulle ha ångrat sig. Att han inte ville ta över längre, att jag skulle få behålla min post på tidningen. Jag vet dock att jag har gjort mitt nu. Jag har kämpat under ett år för tidningens bästa och jag vet att Rasmus är en värdig efterträdare. Han kommer gör ett kanonbra jobb, men det är trots allt svårt att skiljas från något som känns som en gammal god vän!

I samband med överlämningen var Rasmus och jag i studion på skolan och fotade. Vi tog bilder på tidningens nya krönikörer och jag passade på att hamna på bild jag med. Fotograf till bilden ovan är alltså Rasmus. Modellande och redigering står jag för!

kram Em.

Min kreativitet på mina villkor

Den här texten kommer handla om hur det är att utbilda sig till ett yrke som alla tycker att de klarar lika bra själva. Om hur det känns att bli utnyttjad och att inte kunna ställa de villkor man vill. 

Det finns yrkesgrupper som ogärna avslöjar sina yrken på fester. Ni vet läkare som inte vill säga vad de jobbar med eftersom de vet att frågan om den ena skavanken efter den andra kommer komma i sinom tid. Någon frågar massören om han/hon inte kan "klämma lite på axlarna". Bilmekanikern får frågan "Om det låter såhär vad är det då för fel?". Allt på obetald tid och utan läkarrocken över axlarna. Kompis till kompis, vän till vän. "Amen, kom igen för fan! Kan inte du fixa det?" 

Gränsen mellan yrke och identitet suddas ut. När är det dags att sätta ner foten och kräva respekt? Jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle jag får till att vara kreativ, vilket mitt framtida yrke kräver. Det ger mig kunskap. Det borde även ge mig stolthet för det jag gör. Jag har en utbildning, jag har högskolepoäng, jag har en examen. Jag kan det jag gör, råg i ryggen. Hobbyn håller på att bli på riktigt. Jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och fiktion. 

Att utbilda sig till något som alla tycker sig kunna själva är väldigt tufft. Det är få som verkligen förstår vad det handlar om. En kamera kan ju vem som helst köpa för en billig penning och bildredigeringsprogrammen duggar tätt i hushållen. Vem som helst har möjlighet, men det är få som har kunskapen, den riktiga kunskapen. Jag säger inte att jag har den, jag har bara börjat vandra på den långa vägen, men jag har en bra grund att stå på. En grund som kräver respekt. 

På pappret är jag mediedesigner med inriktning mot medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan låta flummigt, men det är mitt framtida yrke. Snälla, förväxla inte det med hobbyamatörer som gissar sig fram i den visuella medievärlden. 

Ofta när det händer något så har jag kameran i släptåg. Jag plöjer tidningar för inspiration och spenderar timmar vid datorn för att få idéer och lära mig saker. Jag ser världen med ögon som tillhör en visualist, men på något sätt blir jag tagen för den där människan på festen som inte vågar höja rösten av rädsla för att få ställa en diagnos. Jag skrev tidigare att jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle till att vara kreativ. Ja, det är mitt kall här i livet. I det ingår att göra saker för min egen skull, för att utvecklas. Jag tar och redigerar mer än gärna bilder. Jag knåpar och fixar med trycksaker och hemsidor. Jag gör det av nyfikenhet och kunskapstörst, men även av rent yrkesmässiga anledningar. 

I dagsläget är jag nyutexaminerad. Jag vill ha ett jobb! Det betyder att jag måste visa vad jag går för. Jag måste få ut mitt namn. Jag vill visa upp det jag gör och det jag är stolt över, och jag vill göra det på mina villkor. Det är min kreativitet på mina villkor. Frontalkrock! Partybilderna blir helt plötsligt jobb. I folks ögon utför jag en hobby, men för mig är det ett yrke. Mina krav ses som obekväma och tjatiga. Är det för mycket begärt att mitt namn ska publiceras på en hemsida för ett företag med bilder tagna och redigerade gratis av mig? Att bilden tagen av mig som hamnar bakom soffan hos en väns vän har min signatur? Att festinbjudan layoutad av mig har mitt namn på sista sidan? Balansgången mellan att bli utnyttjad och känna stolthet över det man har åstadkommit ställs på tvären, men viljan att visa upp något får aldrig vinna över respekten för sig själv. Var drar man gränsen mellan hobby och saker som i det långa loppet kan generera jobb? 

Jag tar och redigerar mer än gärna bilder och gör liknande uppdrag för att lära mig i väntan på ett jobb. Jag tar till och med med glädje på mig att göra det om det behövs, men jag gör det på mina villkor. Jag vill att folk ska respektera mig för det jag gör. Jag är jag och jag har ett yrke! Jag är stolt över det jag har åstadkommit under min utbildning och jag vill att de som står mig nära ska vara stolta över mig. Det är inte mycket jag begär, men det är banne mig med goda skäl som grund jag begär det! 

kram Em. 

Krångel-light

I dag tänker jag inte krångla. Jag vill inte trassla till det för mig. Inte lägga ut snubbeltråd. Rätt ska vara rätt, rätt upp och ner. Vad tycker ni? Låter det som en bra tanke? Ja, det kan låta lätt, men är det det? Nej, oftast inte. Ofta trasslar vi till det lite för mycket. Vi snurrar in oss i tankar vi inte kan ta oss ur. Den välkända klubben "Analysera mera" finns i var kvinnas, och för den delen även mans, skalle.

Jag klurar ofta på varför. Är det för att vi ska ha något att göra, använda det där som sitter innanför pannbenet? Jag har svårt att tro att de grå är gjorda för att analysera vardagsgrubblerier. Det känns lite för enkelt liksom. Jag tror att alla de där snurriga, invirade tankarna bara är utfyllnad. Egentligen är vi nog lite för smarta för vår egen existens.

Jag är ingen specialist på området, men jag tror att vi bara ska försöka slappna av, åka med och inte göra världens grej av allt. Äsch, jag vet att det är svårt och jag vet att jag ofta står första i kön för att analysera saker som sker, men jag funderar på att ändra tankesätt. Bli mer lättänkt. Lite "krångel-light". Livet är ju egentligen inte så svårt. Äta, sova, jobba, umgås. Gör man sedan det man vill och gillar däremellan så borde vi väl vara i mål, eller? Hmm... Here goes! Jag lovar ingen resultatredovisning och slutsatsen kan slänga sig i väggen, men jag lovar att jag ska jobba för lättare tankar och mer leenden! Ska du med på tåget? Glöm då det här förvirrade och analyserande blogginlägget och lev livet här och nu! Det ska jag göra i och med att jag trycker "publicera"! :)

kram Em. 

Regelbrott

Det är en hel vetenskap. Stå till höger, gå till vänster, springa, gå, stå stilla, lunka. Vårt beteende i rulltrappan säger ganska mycket om vilka vi är. Den där stressade typen som suckar när någon står fel eller går för sakta i snabbfilen. Storstadsbon som kan reglerna och som genom en tydlig gest eller blick markerar ett intrång. Den förvirrade lantisen har noll koll och känner nervositeten i luften. En barnvagn tar upp hela bredden på trappan och vi kan snällt bara acceptera läget. Kidsen åker på ledstången, busar, skrattar och skriker.

Att åka rulltrappa är en ångestfylld sysselsättning. När jag bodde i vår kungliga huvudstad, där rulltrapporna står som spön i backen, hade jag reglerna i mig. Trots det var jag en notorisk "stå till höger"-människa. Jag gjorde det till en principsak att ta det lugnt, motstå stressen och pressen att hela tiden snabba på. Det finns en dag i morgon oxå, en timme efter denna och en minut och en sekund utöver nuet. Allt löser sig.

Nu bor jag i en lagom stor stad i sina bästa år. Här åker vi rulltrappa lite hur vi vill. Vi får stå i mitten. Vi får stå i bredd. Vi får stå. Vi får springa. Vi får gå. Vi får hoppa och vi får sitta. Det känns rätt befriande. Jag är glad att jag slipper reglerna, men jag kan ibland känna ett stygn av ledsamhet över de regelbrott som begås dagligen. Är det inte dags att någon styr upp detta? Nej, förresten! Styr upp huvudstaden i stället. Lite kaos och oordning skulle inte skada mellan varven, i alla fall i min värld!

kram Em. 

Sockerdricka och dans

Jag är moster till världens sötaste lilla skrutt. Idag har vi varit och shoppat hon och jag. Det pratas och babblas. Mycket försvinner i skägget men en del går hela vägen fram. Vi har busat och skojat. Att bli jagad bland klädställningarna är det bästa som finns. Skrattet bubblar likt sockerdricka och hela ungen spritter av lycka. Hon tror att hon lyckas smita. Det blir knäpptyst. Var är skrutten? Bakom en ställning med skjortor ser jag en liten hårtoffs sticka fram. Jag låtsas som ingenting. Då blir hon lite förlägen. Tror sig vara borttappad. Ett försiktigt "Moooooster..." hörs bland ställningarna. Jag smälter. Det kan inte bli bättre än så. Hon, det lilla livet, behöver mig. Jag smyger fram och i samma sekund som hon ser mig brister hon ut i ett "Iiiiiiiii!!!!" och så är leken igång igen. Skratt och dans efterföljs av världens goaste kram. Har jag riktigt tur får jag en puss oxå. Blöt och mitt på munnen. Smack! Mosters skruttibangbang...

kram Em. 

Samlande

Jag tror att jag samlar på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är det bästa, men de är vackra och får mig att må bra. De luktar gott och jag blir rusig i magen av deras uppenbarelse. Tänk att få krypa nära, känna doften och sedan omfamna dem, en i taget...

Tidens tand har sin inverkan och det handlar ofta om en vecka från underbar till tomhet. Först går det upp, måndag-tisdag. Det blir onsdag och ruset i magen blir till en krusning på kronbladen. En aning om vad som komma skall gör sig synlig, men jag vill inte tro att utgången ska bli som sist. Jag vill ha kvar måndagens känsla av lycka. Doften och styrkan i färgerna. Jag förnekar krampaktigt det förfall vi står inför. Torsdagen medför tankarna. De kommer i klunga och får mig att tappa koncentrationen. Fokuset försvinner och dimman uppenbarar sig. På fredagen har jag hunnit stänga av luktsinnet. Jag vet att jag inte kan komma undan. Att det jag vill kommer ta slut. Jag kämpar för att ruset i magen inte ska övergå till en knut. Jag talar och tänker av erfarenhet. Doften som avtar. Lördag övergår i söndag och rätt vad det är så ligger bladen utspridda över bordet. En vecka tog det och jag var smärtsamt medveten om varje steg. Kanske handlade det om erfarenhet, kanske om en känsla. Sjätte sinnet. 

Kvar på bordet står en ensam vas med en tom stjälk i. Det är dags att kasta den. Hälla ut vattnet och plocka nya dofter. Tror ni det tar en vecka även den här gången? 

kram Em. 

Muffins

När jag var liten bakade vi ofta muffins. Jag har ett speciellt minne. Det är från en tid när äppelträden hängde tunga av frukt och sensommarvärmen låg som en varm duk över landet. Jag hade inte börjat skolan än så jag var helt klart en småskit. Mormor och jag hade bakat muffins med egenskördade äppelbitar i.

Vi har lagt muffinsen i en fin korg med en rosa servett under det väldoftande guldet. Stolt som en liten tupp beger jag mig iväg för att bjuda resten av familjen. Samtidigt pågår en ombyggnation. Det klassiska förortskedjehuset ska få en övervåning. Alla vuxna är engagerade och en fikapaus är välbehövlig. Efter att ha balanserat korgen med muffins hela vägen från köket till den framtida trappan så tar det stopp. Hur ska jag ta mig upp till övervåningen? Det får bli på vingliga ben med bestämd min uppför en stege. Pappa övervakar och fångar upp när jag inte riktigt har turen med mig. Till sist är vi uppe, muffinsen och jag. På några plankor mellan två arbetsbockar dukar vi upp läckerheterna. Jag sitter och dinglar med benen på en hög med virke. Än i dag vattnas det i munnen när jag tänker på det här minnet. Det var de godaste muffins jag någonsin smakat, fulla med stolthet och glädje.

kram Em. 

Nightbird

See the nightbird softly fly

Why does she fly alone?

Is the moonlight just a flame for her memory? 

Now she's gone

Eva Cassidy är i högtalarna. Hon sjunger om en nattfågel, Nightbird...

Det skulle kunna vara jag. Det skulle kunna vara mig hon sjunger om där jag sitter framför min dator och redigerar bilder. Jag ägnar min tid åt det jag älskar allra mest. Det var länge sedan sist. Jag har saknat det, mina bilder. Musiken i bakgrunden och timmarna som försvinner. Paletterna och verktygen som skapar åt mig. Mitt i ensamheten befinner jag mig, borta och bortglömd. Det är bara jag och kreativiteten. Jag skapar och jag njuter av det. Det går som bäst på nätterna, när det är tyst ute. När dagens intryck har landat och jag kan finna lugnet. Folk runt omkring mig börjar somna in. Tröttheten i mig blir till en samlad kraft. Det är då jag mår som bäst. Jag är en nightbird!

kram Em. 

Livskvalitet

För en student som mig betyder sommaren jobb. Jag jobbar när alla andra är lediga. Det känns tufft, väldigt tufft, när diverse statusuppdateringar justeras från "ute med båten" till "ligger på stranden" och "äter glass". Sommaren är min chans att tjäna pengar, att komma i fatt, men allt handlar inte om pengar. Livskvalitet är minst lika viktigt.

Jag försöker smyga in så mycket jag bara kan av den varan nu när jag jobbar. Det behöver inte vara några vidlyftiga idéer eller ageranden. Ofta räcker det med att i sakta mak få cykla hem från jobbet och känna brisen av den varma sommarluften i håret. Att komma hem, sätta sig på balkongen och lägga upp fötterna på balkongräcket. En varm sommarkväll med skratt och prat och goa vänner. Att trött efter dagens arbetspass få småslumra i soffan med fönstren på vid gavel. Jag gör vad jag kan för att ta tillvara på alla stunderna.

Jag brukar ofta prata om "burken". Ni vet den som jag alltid har med mig. Den är fiktiv, men ack så verklig. I den stoppar jag alla mina goda minnen. En badtur, en kväll med gänget, en kyss som får en att tappa fotfästet, en komplimang, en upplevelse, ett tillfälle när jag mår bra... Listan på saker kan göras lång. Jag är noga med att skruva åt locket på burken, rädd för att innehållet ska smita ut innan det är dags.

När är det då dags? Jo, det är dags när vinden viner runt knuten, när det snöblandade regnet piskar mot fönstret och nästippen blir till en isbit bara av att tänka på vilken årstid vi befinner oss i. Då, då skruvar jag försiktigt av locket och drar in ett djupandetag av den gångna sommarens upplevelser. Jag påminns om att det finns något annat. Det finns hopp om värme och liv. Det mina vänner, det kallar jag livskvalitet!

kram Em. 

Møns Klint

Kontraster...

Jag har semester och det regnar. Jag vill dra ner persiennerna. Läsa böcker. Mysa. Kolla på film. Jag vill stanna världen och slappa tills det kryper i kroppen av olust inför det faktum att jag måste inta vertikalläge igen. Jag vill köra några riktiga kraschodagar, utan måsten och utan tider att passa. Jag vill vara osocial. 

Å andra sidan vill jag att solen ska skina, att värmen ska få asfalten att bölja sig. Jag vill känna varm sand under fötterna. Känna vinden i håret när jag i ett desperat försök till svalka sätter mig på cykeln och trampar  upp för en backe för att få njuta på nervägen. Jag vill äta kladdiga bullar och dricka ljummen saft på en sandstrand. Jag vill känna knottrorna på armarna efter ett kallt bad i ett alldeles för kallt hav. Tänderna som hackar där jag står och försöker få upp värmen. Jag vill känna det varma bilbältet mot huden efter en paus under en utflykt i sommarsverige. Jag vill sitta på en bänk och äta en glass i mått med en större måltid. Måsarnas skrik i bakgrunden. Den lite söta, unkna men samtidigt friska havsluften i näsan.

Kontraster. Motsatser. Jag vill ha både och. Nu drar jag! Bye!

kram Em. 

Nytillskott

Jag skulle vilja säga... Välkommen!

Min senaste familjemedlem är en Canon 600d. Vi fann varandra där på postkontoren vid kassorna på Ica. Ett stort paket. Efterlängtat. Som ett barn på julafton. Jag fick bannor när jag kom hem. Rev och slet upp kartongen. Papper hit, frigolit dit, plast och instruktionsböcker åt alla håll. TIll sist fick jag fram den. I med batteriet i laddaren! Yeeej! Tänk att två timmars laddning kan gå så långsamt... Jag tror det är kärlek!
Jag har köpt mig en ny kamera! Välkommen till familjen!

kram Em. 

Sinnen

Vi ska umgås, vi ska fira. Värdparet har fyllt jämt, båda två. Vi hälsas välkomna med en fruktig bål. Kolsyran rullar runt de färgrika hallonen och björnbären. Apelsinskivorna flyter upp till ytan i den rosafärgade drycken. Kram kram. Hej och välkommen.

Solen skiner in genom fönstret. Glaset bryter strålarna och bildar ett vackert mönster på bordet. Köket badar i ljus. En buffé för goda vänner är uppdukad. Det är högsommar och fåglarna kvittrar utanför. Skratten ligger i luften. Förväntningar inför kvällen.

Den lite kyliga sommarluften smiter in genom dörren som står öppen. Vi njuter av sällskapet. Magarna är fulla med sommarens alla läckerheter. Ögat får sitt i form av vackra blommor. Snälla, jag vill ha mer. Mer kvalitetstid med människor jag tycker om. Mer sommarluft. Mer upplevelser för sinnena. Doften, smaken, synen, känseln, hörseln...

kram Em. 

"Nappen är på plats"

Det är högsommar och solen gassar på allt den kommer åt. Värmen är tryckande. Det springer barn åt alla håll. Vi är på kalas. Det stojas och skojas. Några spelar fotboll. Några cyklar. Svetten rinner och andhämtningen är tung. Några sitter utslagna i skuggan och dricker vatten. 

I skuggan från huset, på en trätrappa, sitter en liten herre. Han sitter i andra tankar. Han är i sin egen värld. Vad snurrar där inne i det lilla huvudet? Han verkar vara en iaktagare. Kikar på de andra med, en för dagen, trött min. Nappen är på plats. 

kram Em.

E + M = sant!

E fick sin M och M fick sin E. Lycka! 

I kväll fotade jag ett bröllopspar. Jag blev rörd bara av att träffa dem och till och från var det svårt att hålla styr på tårkanalerna. Jag kan bara inte hjälpa det! Den kärlek och lycka de utstrålar kan rucka berg...

Under tiden som vi var ute och knäppte bilderna pratade vi lite om äktenskapstycke. Ni vet när två personer som finner varandra är lika. Det behöver inte vara rätt och slätt utseendemässigt utan även drag och gester är lika. Vad beror det på? Lika barn leka bäst? Law of attraction? Man formas efter varandra?

Jag tror att vi på något sätt söker människor att ha i vår omgivning som är lika oss själva. Världsuppfattning och värderingar. Vi vill känna gemenskap och samhörighet med andra. Då först och främst med den vi väljer att dela vårt liv med.  Uttrycket "Sådan husse, sådan hund" är ju välkänt och stämmer i 99 fall av 100. "Kaka söker maka" är ett annat ordspråk som lätt används i de här sammanhangen och som jag tror stämmer till stor del. Vi påverkas av andra och vi påverkar utan att veta om det.

En klok person berättade för ett tag sedan att personer som vi tycker är lika och som vi bedömer kunna vara släkt inte behöver vara det. Tydligen är inte likhet genetiskt utan betingat. Självklart finns det även delar som faktiskt är genetiska, så allt handlar inte om rent beteende, men tydligen är det gesterna och dragen som gör oss lika. Det är genom dem vi känner samhörighet. Det är genom dem vi känner igen våra föräldrar. Det är genom dem vi delar upp människor i familj och icke-familj.

Appropå föräldrar och likhet så har mina päron varit gifta i "typ 100 år". Till och från går det att se med blotta ögat. Det händer nämligen titt som tätt att de dyker upp i likadana kläder. Liknande byxor, liknande skjortor och liknande tröjor. Utan att de tänker på det så har deras stil sammanförts och blivit en gemensam. Det kanske blir så efter åtskilliga år med garderobsdörrarna bredvid varandra? En stil smittar. Två stilar smälter samman. Jag kan på något vis tycka att det är lite gulligt och fint att de ändå är så lika. Det ger någon slags trygghet och gemenskap. Och självklart försökte mamma få på mig liknande kläder när jag var yngre. Kan det ha varit ett omedvetet försök att stärka banden av familj ytterligare? Var det en instinkt medburen i generation efter generation?

E och M är lika. Inte bara till sättet, utan fysiskt också. Det luktar äktenskapstycke lång väg och de är nu äkta makar, men betyder det att vi kommer vi få se dem i liknande byxor, tröjor och skjortor om 30 år? Jag hoppas det! Jag hoppas att det här är början på en lång kärlekssaga och familjelycka!

kram Em. 

Göteborg

Du har kommit till en ny stad. Förvirrat ser du dig omkring i soldiset. Du vet var du är, men har inte riktigt kopplat på lokalsinnet. Var ska du? Kisande mot solen tar du några steg. Väskan är på släp. Ska man följa strömmen och se var det bär? Du bestämmer dig för att stanna upp, vrida på huvudet och bestämma en riktning. Trots att du har all tid i världen känner du hur stressen ökar på lite. Så småningom ser du den -hotellskylten. Du vet att du är nära nu.

Jag har varit i Göteborg i några dagar. Det var en treanolla-present som jag äntligen gick av stapeln. Under ett och ett halvt dygn umgicks vi, min systeryster och jag. Shopping, god mat, spa och massa span på folk.
Jag älskar Göteborg. Underbara stad! En småstad i storstaden. Enkelt och trivsamt.

När jag besöker en stad brukar jag försöka sammanfatta mina intryck i några få ord. Något som karakteriserar staden jag befinner mig i. Jag har några standardgrejer som jag brukar hålla utkik efter och som jag tycker säger ganska mycket. Övergångsställen är en sådan sak. Ta till exempel Köpenhamn. I innerstaden finns massor med väl utmarkerade och fungerande övergångsställen. Folk står snällt och väntar trots att det inte finns en bil i sikte. Det är som ett vattenhål för den stressade människan. Åker man sedan vidare norrut och landar i Stockholm blir man varse motsatsen. Massor med övergångsställen, massor med människor, massor med stress. Jag tror aldrig jag varit med om att samtliga som vill över gatan står snällt och väntar på sin tur, och då har jag ändå bott i stan i många år. Är det bilfritt så går man. När jag nu var i Göteborg slog det mig att staden nästan saknar övergångsställen. Spårvagnarna blir man uppmärksammad på genom blinkande och högljudda stolpar vid sidan av spåren. Folk går härsan och tvärsan över gatorna.

Vad beror detta på tro? Jo, jag tror det har med stadens mentalitet att göra. Temperaturen på människorna. Stockholm signalerar stress, Köpenhamn är ganska relaxed med tiden på sin sida och Göteborg är staden som litar på sina invånare. Skillnaden städerna emellan är milsvid. Fick jag välja om skulle jag välja Göteborg, och det inte bara för att stan saknar övergångsställen.... Den är även full med "gooooa göbbar" och annat löst trevligt folk!

kram Em. 

Yatzi

Sommar kräver utomhusaktiviteter! Sommar kräver bad! Sommar kräver sand mellan tårna och skitiga barfotafötter!

I helgen har jag varit på turné. Den har innehållit allt från underbara människor till båtåkande, grillning, bad och TP-spelade. Det kan inte blir så himla mycket bättre!

kram Em. 

Har du numret till Televerket?

När jag var liten "ringde" jag till Televerket för att beställa fint väder. Det var den enda myndigheten jag kände till. De fick stå ut med mycket, stackars Televerket. Jag ringde även dit när jag ville permanenta håret för första gången. Kan jag varit 8-9 år? Big business! Tänk sent 80-tal. Tänk krullfrilla. Tänk snedlugg med en halv flaska hårspray. Jag måste ju varit som en vandrande ozonbomb. Ändå var jag inte värst. Det fanns de som alltid fick till den där perfekta luggen. Det var sällan jag fick det. Jag fick inte använda hur mkt spray jag ville. Det var min mor och Televerket som var inblandade i den fighten. Mor var mot och jag "ringde" och beklagade mig hos Televerket. Jag kan inte nog förklara mängden tårar som föll i samband med att mitt älskade Televerk gick och blev Telia 1993. Hur kunde de göra något så elakt. Bara försvinna? Bli något annat, något jag inte kunde lita på. Hur skulle det nu bli med vädret? Och mitt hår?

Än i dag kan jag komma på mig själv med att vilja ringa Televerket. Bara ändra på världen lite. Beklaga mig över en orättvisa. Släppa taget och låta någon annan fixa biffen. Förklara läget för någon som kan påverka. Gör mig själv lite större i förhållande till omvärlden. Det kanske är ett sätt att fly en aning? Kanske är ett sätt att rädda sig själv? "Storebror" fixar! Det är dock sällan någon som svarar, om jag nu kommer så långt. Allt som oftast blir jag sittande där med luren i handen utan nummer att slå. Vilket nummer är det nu igen? Någon som vet? Jag skulle behöva lite sol till imorgon... Och lite nya slingor i håret om det går för sig?!

kram Em.

Introjunkie

Oftast får vi först se en sammanfattning. Lite klipp från tidigare avsnitt och säsonger. Vi måste ju hänga med i svängen. I ett ofta ganska hetsigt tempo kastas vi fram och tillbaka mellan dialog, slagsmål, dialog, relationer, dialog, känslor och lite mer dialog. Vi ska minnas, vi ska uppdateras. Sedan smäller det. Introt!
Vi är framme vid vad som oftast är min favoritdel i en tv-serie. Ett bra intro har allt. Det ger oss en upplevelse. Det visuella möter det audiella och målet är total perfektion. Samarbetet mellan de två delarna är allt. Innehållet och känslan... Sug på karamellen! Visst är det så att ett kasst intro kan förstöra en hel serie och tvärtom. I likhet med en arbetsintervju där "döda fisken" är öppningsrepliken kan en serie falla platt om introt inte håller klass.

Det är i introt stämningen för tv-serien sätts. Det är här vi får en känsla för vad det är vi ska komma att se. Introt är en metod för att sätta en sorts label på serien. Se på Sopranos till exempel. Inte ens med all vilja i världen kan man undgå att det handlar om någon form av tung business. Musiken gör sitt och tillsammans med bilden och sättet att klippa får den oss in the mood för maffiosos. Ofta är det inte vad som visas som är det avgörande, utan hur det visas. Klippningen måste stämma överens med musiken. Tempot måste harmoniera, som i introt till Boardwalk Empire. Det är en ganska enkel historia som berättas i introt, men rörelserna i vågorna och molnen säger allt. De är perfekt synkade med musiken för att skapa en känsla och en spänning.

Sedan finns det intron som inte säger mig speciellt mycket. En gäspning är mer på sin plats. Ett sådan intro är Twin Peaks. Det är lite för segt, det är lite för intetsägande. Jag somnar bara av ett kort klipp på nätet, hur ska jag då ta mig igenom en hel serie? Jag vill ha en upptakt till vad som komma skall. Twin Peaks är självklart snyggt gjort, men är det inte lite i enklaste laget? Sepiatonade bilder. Var är känslan för serien? Var är nyfikenheten? Varför detta monotona som liksom äter sig in under huden? Jag får rysningar, och det av fel anledning...

Följaktligen är det viktigt att nivån på introt är samma som nivån på serien. Ett bra intro är ingen garanti för att resten av serien ska gå hem och vise versa. Svårigheten ligger i att hitta balansgången. Inte ge för mkt i introt och inte förlöjliga serien. Linan är tunn.

Sist men inte minst -musiken. Visst är den viktig? Den ska vara bra, vilket i och för sig är ett ganska personligt tyckande, men den måste helt enkelt vara lättlyssnad, kanske till och med folklig (vad man nu menar med det?). Den ska gå att skråla ikapp till och den ska spegla innehållet i serien. Gilmore Girls tycker jag har alla de ingredienserna, även om både låten och serien har några år på nacken. Jag minns hur jag för ett antal år sedan plöjde just den serien och jag kan fortfarande komma på mig själv med att gå och nynna på den allt annat än bra låttexten. Då har dom väl lyckats eller? Kan det vara så att jag var en lätt målgrupp just då och att allt handlar om timing?

Mitt förhållande till True Blood-introt känns lite speciellt av någon anledning. Jag kan inte sluta kolla!   Som min systerdotter på 17 månader skulle sagt... "Märaaa!" Om och om igen! Jag tröttnar inte. För varje gång ser jag nya saker. Här kan vi tala om perfektion! Tempo, stämning, musik, typsnitt, klippning, färgton... jag gillar´t helt enkelt och jag tror att det betyder att jag har gått och blivit en sådan där "introjunkie".

kram Em.