Att inte vänta på nån

Träffade en kär vän i kväll. Hon har också separerat. Vi pratade om det där man saknar, att alltid ha en självklar person att hitta på saker ihop med. Att äta middag med,besöka slott med, resa med, spela kort med, gå på bio med, att överraska, köpa presenter till… Det är som att man är bättre på att ta sig för saker när man har den där personen. Och att det inte känns lika meningsfullt med vare sig de där utflykterna eller spontanköpet av ett fint överkast längre, lite av poängen var att dela glädjen med just den personen. Att se just hans överraskningsögon.

Det är heller inte så lätt att få med sig vänner på spontana upptåg, de har sina och sitt.Och som ni alla vet så blir man inte bjuden på middagar när man är singel.

Så står man där lätt handlingsförlamad och ensam, på gränsen till isolerad, om det vill sig riktigt illa... Men så långt får det förstås inte gå.

Min vän berättade stolt att hon hade tagit tag i sig själv och bokat en skidresa med en vän.

Jag berättade att jag gått på teater ensam.Och att jag häromdan spontantrillade in på en after work ensam. Visste ni det? Man kan alltså afterworka ensam! Det visste inte jag....

Jag kände mig lite som i en sån amerikansk serie där nydumpaade alltid sätter sig i en bar och super ner sig och så börjar de snacka med nån annan nydumpad och så blir de skitfulla tillsammans och går hem och juckar.

Men så blev det inte riktigt…
Det var jag och två till ensamma. Jag i ett hörn med en självhjälpsbok. En kvinna i svartpolotröja, rak i ryggen, tom blick och ett glas rött i andra hörnet. Mellan oss med tre meter trygg tomhet åt vardera håll satt en man som inte ens bemödat sig med att klä av sig varken ytterrock eller mössa. Som att han var på språng…Liksom, ”hey jag ska bara ta en snabb öl sen ska jag vidare… tro inget annat”

Vi studerade varandra när vi trodde att den andra inte såg. Jag var mest nyfiken på kvinnan. Jag har sällan sett en kvinna så rakryggad och stolt alltmedan hon blickade ut i tomma intet, vilket på nåt märkligt sätt gjorde att också hon såg ännu mer ensam och obekväm ut. Kanske projicerade jag bara mina egna rädslor…

Vi var en treenighet.

Emellanåt kom en fjärde eller femte person och störde ordningen när de beställde öl men lika snabbt försvann de igen. Som om vi vore pestsmittade satt vi där i vår triangel på varsitt håll med tomhetsgapen mellan oss. Skrämde vi iväg dem med vår ensamhet?

En snabb blick ut i lokalen. Noterar att det på den plats där X och jag satt på vår första dejt sitter ett annat förväntansfullt par. Han på X:s plats och hon på min plats.
Jag minns orden, skratten, blickarna. Blir varm och sen kall och sen varm igen.

Återgår till min bok, läser om acceptans. Beställer dumplings och en öl till. Jag trivs i den delade ensamheten. Det här går bra.Kollar in mina barkompisar och märker att båda två har börjat prata i sina mobiltelefoner. Jag känner mig sviken. Vi var ju ett team...

Min telefon har legat hemma på diskbänken hela dan. Får ont i magen när jag tänker på att det enda jag kommer ha missat är en massa tråkiga jobbsamtal. Börjar klottra anteckningar på baksidan av ett kvitto. Mannen tittarnyfiket åt mitt håll. Vet han att jag skriver om honom? När jag tittar upp igen är de borta.
De kanske faktiskt bara väntade på nån.
Och jag som trodde att jag inte var ensam.

Skrivet av Malin Forsberg