tisdag 25 oktober 2011

Reflexen 3:11


Kommer ni ihåg att jag skrev om tidningen Reflexen som jag layoutat här om veckan? Nu ligger den uppe på Trafiktekniska föreningens hemsida. Bara att hoppa in och bläddra om ni känner för det! ;) 

Trevlig läsning! 

kram Em. 

fredag 21 oktober 2011

Nyheter på bloggen


Som ni kloka människor säkert har uppmärksammat så har det hänt en del här på bloggen. 
Jag har bland annat skrivit ihop en liten text om att jag söker jobb. För hugade spekulanter finns det även mer information om mig och vem jag är.  Och när jag ändå hade ångan uppe passade jag på att peta upp mitt CV på Linkedin

Så, där har ni mig som i en ask! Skutta gärna runt och kolla läget! Jag är evigt tacksam för alla tips och all hjälp jag kan få i jakten på min framtid! 

kram Em. 


onsdag 12 oktober 2011

Häxjakt till förmån för....?


Det pågår en häxjakt i media just nu. Jag ni vet säkerligen vad jag menar. Det är Juholt som är på tapeten. Jag är sällan intresserad av politik och allt som rör den världen, men jag tycker att medias bevakning av situationer som den här är intressanta. Och vem har inte slängt ett öga på en löpsedel eller någon av kvällstidningarnas webbsidor?

Jag förstår att det ligger ett allmänintresse i att bevaka människor i toppositioner, men kan det inte bli lite väl snaskigt ibland? Journalismen sett som den tredje stadsmakten, där granskning är huvudsysselsättningen, ger väl inte automatiskt rätt att driva lösnummerförsäljning? Var går gränsen mellan granskning och egna intressen? Hur kan vi som mottagare av informationen bedöma och lita på det vi läser?

Kommer ni ihåg när jag skrev om "Sanning?" tidigare i höstas? Då filosoferade jag runt nyheter som avslöjats som icke-existerande, skapade av någon med egen vinning som drivkraft. Går det att dra paralleller till det som pågår i media just nu? Vet vi som läsare och mottagare av budskapet att allt stämmer och är korrekt återgivet? Ligger andra intressen än saklig rapportering bakom den massiva bevakningen? Jag inte att vi får glömma att ord kan vinklas och förvrängas till att betyda olika saker. Som ringar på vattnet kan en bagatell bli stor som ett höghus med rätt ord och rätt framställning och vice versa.

Retorikdagen i fredags fick jag erfara att journalismen inte alltid har den tid som skulle behövas för att ge en korrekt bild av den verklighet vi möter. Lokaltidningen var på plats och deras vinkling och uppfattning av vad dagen skulle handla om var tydlig. Det var inte föreläsningarna och dagen som sådan som var i fokus utan den person som dagen var tillägnad, det vill säga den mördade läraren Eva Magnusson. Utifrån medverkande i en bråkdel av dagen skulle en rapportering ges. Räcker det som underlag? Är det rätt att en person eller händelse ska få ta fokus från de frågor som verkligen är på agendan bara för att media väljer att lägga fokus på försäljning? Eller handlar det om ett allmänintresse? Var går gränsen mellan snask-journalism och journalism som gagnar publiken och samhället?

Det politiska är inte min kopp te och jag lägger inga värderingar i det som händer just nu, men jag kan inte undgå att fundera lite på vad Juholt skulle kunna använt sin tid till om han inte blivit jagad av media. De dagar som gått måste all hans energi gått till försvarstal, strategitänk och den mentala påfrestning det ändå måste innebära att befinna sig i hans situation. Hur många andra frågor kommer i andra hand på grund av detta, både för Juholt och våra andra folkvalda? Mig veterligen har även politikers dygn 24 timmar. Varifrån kom detta välregisserade allvar som kanske borde ses i förhållande till större frågor? Är det ett spel som gynnar media och Sverige eller behöver journalismen komma ner på jorden och sluta jaga försäljning tillförmån för uppgiften?

kram Em. 


tisdag 11 oktober 2011

Off to välgörenhet


"121 par skor balanserade på en hylla, 6 gavs bort och så var det bara 115 par kvar..."

När saker börjar rasa över en... När det inte längre går att stänga dörren... När det är snitslad bana som gäller genom hallen... Det är då det är dags att rensa skoförrådet. För första gången på drygt 11 år har jag bestämt mig för att göra mig av med skor. Min lilla walk in closet innehåller skokartonger från topp till tå. 121 par huserade där före rensningen, men numera är de något färre. Lite sorgligt, men när spetsarna på skorna skulle kunna sticka ut ögonen på vem som helst, så har de gjort sitt. 00-talet var då, nu är nu och nu går inte myggjagare och taxklackar hem. Off to välgörenhet med 6 par!

Och sen är det bara klädgarderoben kvar...

kram Em. 


måndag 10 oktober 2011

Jag kan flyga!

Jag har något slags hatkärlek till spontanitet. Jag vet inte varför. Egentligen älskar jag när det händer saker och jag får uppleva grejer utan att bygga upp en massa förväntningar innan. Trots det så är det med blandade känslor jag kastar mig ut. Pirret i magen som liksom varnar om att det man gör kanske är ett rop på adrenalin och effektsökeri. Å andra sidan kan spontanitet leda till en otrolig glädje. Hur många gånger har det inte hänt att man bara ska ha en lugn kväll och det hela slutar med ett leende från öra till öra och skoskav av dansande fötter? Det är oftast det oväntade som är roligt. När överraskningen överrumplar en och slår undan fötterna.

I fredags var en spontan dag. Den började enligt planen. Klockan 9.30 mötte jag upp en skribent för lite "frilansande" för Lösnummer. Blev nästan en heldag med retorik som byggstenar. Avtryckarfingret fick jobba och det hela utmynnade i en artikel. Efter det flög jag spontant vidare till lilla T och bebisbus i massor. Dagen avrundades med ett möbelbutiksbesök och kvällen gjorde intåg i form av några kraschotimmar i soffan. Vipps vipps, snasket var slut och jag var rastlös. Spontaniteten slog till. Piff piff, och jag var på väg upp på stan. Resten må vara historia, men känslan sitter fortfarande kvar och det där leendet späddes bara på under resten av helgen. Tack! Jag tror att jag kan flyga, i alla fall en kort bit...

kram Em. 


torsdag 6 oktober 2011

It´s a wrap!


It´s a wrap! Min allra första egenlayoutade tidning är klar! Allt som saknas är ett sista godkännande och sedan bär det av till tryck på måndag. Kan ni tänka er? En hel tidning full med trafik och trafikplanering, formgiven av moi.

Ni vet att jag alltid har tjatat om hur mycket jag har lärt mig under tiden på Lösnummer. Jag kan lätt säga att jag inte hade klarat av det här utan den erfarenheten. Tack och bock!

Vad har jag gjort då? Jo, jag har lagt texter, och bilder utifrån en en mall på 24 sidor. Sedan har jag även fotat och gjort en mindre illustration till tidningen. Superskoj, men att det är mycket med det jordiska, det ska google veta. Mycket text på lite utrymme och många saker att tänka på. Inte bara att det ser snyggt ut, det ska ju gå att läsa oxå... Det har tagit många timmar att pilla ordning på allt, men oj vad roligt! Det är sådant här jag, bland annat, vill hålla på med nu när jag söker jobb! Det är nu jag känner att jag valde rätt där för fyra år sedan när jag började plugga. Iiiiiha!

Framför mig har jag dock deadlineångesten.... Det värsta, men oxå det mest spännande på hela resan. Dagarna mellan det att man skickar tidningen till tryckeriet tills det att man har den i handen. Panik, ångest, mardrömmar! Allt kan ju, rent hypotetiskt, gå fel på vägen... "Tänk den där bilden på sidan 13, den kanske skulle... Lr texten på sidan 4, blev det rätt med spalterna...?" Ghaaaa!

Hur det blir får vi se när jag har skapelsen i min hand, om sisådär en halv vecka skulle jag tro! ;)

På återseende i frågan!

kram Em. 




Tips mottages!


Som ni vet så har jag renoverat här hemma och nu börjar det närma sig sluttampen på projektet. Gardinerna är på plats och nu är det alltså bara tavlorna som felas. Fördelen är att jag nu har vitt, vitt vitt och alltså kan välja och vraka bland mina verk, men så lätt är det inte!

Jag vet att några av er tycker att jag är tokig som inte har en enda av mina egna bilder på väggarna här hemma. Att jag borde ta mitt förnuft till fånga, men jag känner mig inte helt bekväm. Jag har testat. Jag har försökt. Att jag är velig, det vet ni nog vid det här laget och det ligger mig i fatet just nu. Veligheten sinkar uppdraget som gör att jag tappar självförtroende.

Jag vet att andra kan, så varför har då jag så svårt för det? Varför? Varför kan jag inte rama in och hänga upp mina bilder? Är det beslutsångest? Kanske? Rädsla? Jo! Det har ju ändå blivit några bilder under åren, men jag tror inte bara att det handlar om varken beslutångest eller rädsla. Jag tror att min motvilja ligger i att tron på mig själv vacklar. Jag har ännu inte insett att jag faktiskt har alla möjligheter att pryda mitt hem med det jag tycker är vackert och det som är min del av verkligheten. Att jag har en unik möjlighet att göra ett personligt avtryck vid inredningen av mitt hem, för mycket mer personligt än såhär går det inte att få det. Så, har du något tips på vad jag ska rama in? Något du fastnat för här på bloggen? Tips mottaget varmt och gärna! Snälla gör beslutet lite lättare för mig... ;)

kram Em. 


onsdag 5 oktober 2011

Gipshänder och biljard


Igår spelade jag biljard för första gången på säkert 20 år. Det var en upplevelse. Att kliva in i biljardhallen var som att åka tillbaka i historien. På två sekunder hamnade jag på övervåningen i det lilla trähuset som utgjorde fritids där i början av 90-talet. Med magen full av frallor med ost och o´boy var det biljardbordet som gällde. På nedervåningen spelades det spel och gjöts gipshänder. Det var sådant man gjorde då. En bergsprängare pumpade Troll och Europe. Det var häng och det var mysigt, men samtidigt lite spännande och aningens läskigt. På fritids gick nämligen även de tuffa barnen. De som senare kom att regera vid biljardborden på högstadiet. De som "visste" hur man gjorde på riktigt. De som kunde reglerna och utgav sig för att veta vad den där blå kritan gjorde som man hela tiden skulle "vässa" kön med. Där hade jag aldrig en chans och det var självvalt. På högstadiet var det de som hade mer pengar med sig än 5 kronor till en tekaka med leverpastej, som spelade biljard. För mig fanns det annat som lockade. Tyvärr så avspeglade sig det igår. Jag var inget ess på biljard på 90-talet och jag är inget ess på biljard idag. Efter 8 rundor gav jag upp, besegrad, med ändå väldigt nöjd med resultatet!

kram Em.