Jag kan flyga!

Jag har något slags hatkärlek till spontanitet. Jag vet inte varför. Egentligen älskar jag när det händer saker och jag får uppleva grejer utan att bygga upp en massa förväntningar innan. Trots det så är det med blandade känslor jag kastar mig ut. Pirret i magen som liksom varnar om att det man gör kanske är ett rop på adrenalin och effektsökeri. Å andra sidan kan spontanitet leda till en otrolig glädje. Hur många gånger har det inte hänt att man bara ska ha en lugn kväll och det hela slutar med ett leende från öra till öra och skoskav av dansande fötter? Det är oftast det oväntade som är roligt. När överraskningen överrumplar en och slår undan fötterna.

I fredags var en spontan dag. Den började enligt planen. Klockan 9.30 mötte jag upp en skribent för lite "frilansande" för Lösnummer. Blev nästan en heldag med retorik som byggstenar. Avtryckarfingret fick jobba och det hela utmynnade i en artikel. Efter det flög jag spontant vidare till lilla T och bebisbus i massor. Dagen avrundades med ett möbelbutiksbesök och kvällen gjorde intåg i form av några kraschotimmar i soffan. Vipps vipps, snasket var slut och jag var rastlös. Spontaniteten slog till. Piff piff, och jag var på väg upp på stan. Resten må vara historia, men känslan sitter fortfarande kvar och det där leendet späddes bara på under resten av helgen. Tack! Jag tror att jag kan flyga, i alla fall en kort bit...

kram Em.