onsdag 31 augusti 2011

Inrutad



Har ni tänkt på hur inrutat livet är? Vi förväntas göra vissa saker på vissa tider och på vissa sätt. Vem säger att det är fel att äta frukost till kvällsmat, eller gå med sommarkläder mitt i vintern?

Min systerdotter, lilla T, älskar sin Pippi Långstrump. Jag är inte långt ifrån att haka på hennes entusiasm. Pippi gör precis som hon vill. Tårta till frukost, godis mitt i veckan, fötterna på huvudkudden. Vem är det som bestämmer att det är galenskaper? Konventioner som vi inte förväntas gå emot. Det aktiva valet i att göra tvärt om, för inte kan man väl sova mitt på dagen? Och inte kan man väl gå i kängor mitt i sommaren?

Vissa tidpunkter på dygnet och i livet är till för vissa saker. Jag har under många år jobbat inom detaljhandeln och där är tiden väldigt inrutad. Öppettiderna bestämmer arbetstiderna, varuleveranserna bestämmer lunchtiderna. Jag ska inte säga att jag är motståndare till rutiner, men det har varit en del av min morot för att plugga. Jag vill kunna vara ledig på helger och kvällar. Slippa pressen att alltid jobba när vänner och familj är lediga. jag vill skapa mig ett liv där jag hinner med annat än jobb och där jag får ut mer av dagen än två luncher och en sen middag. De stora butikerna och köpcentrumen har idag väldigt generösa öppettider. Det är få dagar på ett år som det är helt stängt ett helt dygn. När jag tänker tillbaka ett halvt liv, det vill säga 15 år, så inser jag att det då var begränsat med öppettider på lördagar och att söndagar var en stängd dag. Var vi inte nöjda med det? Räcker det inte att möjligheten till shopping ges sex dagar av sju i veckan? Att vi stänger och bommar igen för dagen när kvällen nalkas?

Jag tror att vårt behov av att dela in och ruta in livet och dygnet beror på vanor. Vanor både utifrån varje individs perspektiv, men även utifrån våra egna förväntningar. Vi är vanemänniskor och vi är flockdjur. Alltså är det ingen som säger åt oss att det inrutade livet är att föredra. Det är vi själva som skapar rutorna utifrån det som förväntas av oss i den tid vi lever... Eller vad tror du?

kram Em. 

tisdag 30 augusti 2011

På eran dag




För 27 år sedan fick mamma henne i födelsedagspresent. Ett litet knytte som nu vuxit upp och blivit mamma själv. Vilken tur pappa och jag har som har dom!



kramar Em. 


Hissmusik


Telefonstöld medför telefonkö. Knappval, telefonkö, knappval, telefonkö. Jag har de senaste dagarna lyssnat på mer syntetiska röster än jag någonsin gjort förut. Till det vill jag lägga hissmusik. Varför denna stillsamma, sega musik? Gärna i dålig kvalitet och med avbrott var 10:e sekund för information om att jag fortfarande behåller min plats i kön. Jag förstår inte? Ska musiken verka avslappnande? Fylla ut tiden? Handlar det om att lura oss konsumenter till en trevligare upplevelse?

Det är klart det är så! Vår upplevelse av telefonsamtalet är en viktig del i processen mot ett, för kunden, bra företag. Långa kötider maskeras med fluffiga mervärden, troligtvis av ren välvilja. Men fungerar det? Nej, jag vill inte ha mervärden, jag vill ha hjälp. Spontant känner jag avsmak för företag som förskönar sitt agerande. Vid uppringningstillfället fick jag idag frågan om jag ville bli uppringd och berätta om mina upplevelser av samtalet. Jag svarade först nej, men efter vidare eftertanke ångrade jag mig. Jag vill berätta för dem att jag försökt få prata med en riktig person i snart 4 timmar och att de borde kolla över var kundservice kopplar folk. Att gång på gång bli kopplad till en avdelning som är överbelastad och att samtalet därför avslutas och stängs ner är inte service. Inte ens lugnande hissmusik kan avhjälpa den saken, tyvärr Trygg-hansa!

kram Em. 


söndag 28 augusti 2011

Naken


Någon har tagit mitt liv. Jag är naken. Lemlästad och tom. Det gick på ett kick och så var vi skilda åt. Någon har stulit min telefon.

Man förstår inte vad man har förrän det försvinner. Ett ordspråk som verkligen stämmer. Min telefon är som fäst vi min hand. Vi sitter ihop. Telefonen är det första jag pillar på när jag vaknar och det sista jag lägger ifrån mig när jag ska sova. Vi är oskiljaktiga. Eller vi har varit det, fram till igår kväll. Nu har jag levt ett dygn utan den och jag känner abstinensen krypa närmare och närmare. Jag som inte ens har någon väckarklocka, förutom den i mobilen, som jag kan vakna till i morgon...

Känslan av nakenhet har även att göra med allt det som jag hade i telefonen. Bilder, sms, kontakter, twitter, facebook, appar hit och appar dit. Jag känner mig väldig sårbar nu när allt togs ifrån mig. Det handlar inte bara om informationen som finns på telefonen, utan även om allt det som är länkat från telefonen. I och med att vi dag i allt större grad lever våra liv skyddade av lösenord så är vi väldig sköra när illviljan slår till. Det är inte bara rädslan för en skyhög mobilräkning som kan bli påföljden av en stöld. Vi måste även vara på vår vakt för oinbjudna personer i våra sociala nätverk. En Android-telefon är kopplad till ett mailkonto hos Google. Ett konto som lätt kan kapas, utnyttjas och raderas. Facebook och twitter ligger öppet med automatisk inloggning för ständiga uppdateringar. Nya mail poppar automatiskt upp i telefonens manu bar, vilket är en väg in i mailen för obehöriga. Vi är sköra i dagens tekniksamhälle. Den ständiga uppkopplingen är en fara för vår identitet.

Nu ska jag, naken och tom, försöka återskapa mitt liv. Jag kan inte låta bli att le lite åt det absurda i situationen när jag lånar en telefon för att ställa mig i en telefonkö för att anmäla min telefon stulen. När hemtelefon inte längre existerar på kartan är vi hämmade. En kontakt i väggen säkerställer placering, men när det saknas står vi där, tomhänta och vilse. Jag tror att jag framöver ska hänga telefonen i ett snöre runt halsen, likt en nyckel på ett lågstadiebarn som går hem själv för första gången. För att ta sig hela vägen in i huset måste rätt knackning och rätt lösenord användas. Gör om, gör rätt Emma! Inga mer vidöppna dörrar!

kram Em. 


torsdag 25 augusti 2011

Taggad


Idag jobbade jag sista dagen på mitt "sommarjobb". Att den här dagen är över betyder att det är dags nu. Nu, nu, nu börjar min karriär! Det är nu jag ska lägga i en ännu högre växel. Köra med full kajuta mot mitt mål. Jag ska skaffa mig ett jobb! Här är jag, jag är redo!

Det var länge sedan jag kände mig så taggad inför något som jag är nu. Jag har byggt upp en känsla sedan den dag jag tog studenten i våras. Varje dag på jobbet, när jag vaknar, när jag somnar, i matkön, på cykeln på väg till jobbet... Dygnet runt har jag tänkt på det här. Det har ibland känts lite som att jag kört mental träning som inför en OS-satsning, men jag tror på positivt tänkande. Nu är jag i alla fall här! Det är nu det gäller! Så... känner du någon, vet något, hört något, anar något, tror något eller hejar du bara på mitt lag? Hör av dig! Jag är sugen på att jobba och jag har massor av energi och glöd som jag bara väntar på att dela med mig av. Kunskapen kan bara bli större och jag är redo! Vad som är mitt gebit? Medier och kommunikation med inriktning mot digital mediedesign! Alla tips mottages! Nu kör vi!

kram Em.


onsdag 24 augusti 2011

Avtryck


Fingeravtryck. Alla är unika. En hand liknar ingen annan hand, men det finns en hand som passar ihop med en annan hand. Inslagen fästs i varpen till ett flätsystem som tillsammans bildar en matta. Två händer vars fingrar är som ämnade för att flätas ihop. Tumme runt tumme, finger för finger. Ett avslappnat handtag som ger känsla och tillgivenhet. Så somnar vi, hand i hand, näsa mot näsa och panna mot panna.

kram Em. 


måndag 22 augusti 2011

Leendet sitter som en smäck!


I kön på Ica, under cykelturen hem, när svetten rinner under ett tufft träningspass, när målarjobbet ger mig nackspärr, när grannens ungar skriker på gården, när klockan slår flera timmar mer än den borde, när maten är slut i kylskåpet... Då ler jag! Jag kan inte hjälpa det. Leendet sitter som en smäck! Giporna upp och mina imaginära smilgropar är på plats. Det går inte att sudda ut och det ska inte suddas ut. Lev livet leende har alltid varit min paroll och just nu stämmer det lite extra väl... Jag gillar´t! :)

kram Em.


Tack och adjö, Lösnummer!



Min tid på Lösnummer är avslutad. Kan ni tänka er? Jag kommer aldrig mer få dividera om en förstasida, planera ett nytt nummer av tidningen eller hålla i en "mini-utbildning". Trist kan jag känna. Jag kommer sakna tidningen, alla roliga evenemang runt den och så klart alla roliga människor i redaktionen. Allt skratt och den tillfälliga förvirring som till och från råder i en ideell redaktion. Jag kommer sakna att bli mailbombad sista veckan innan tryck och jag kommer sakna ångesten när ett nytt nummer gått till tryck.

Det har hänt mycket det senaste året. Jag har utvecklats otroligt både som fotograf och inom bildredigering.
Tänk vilken tur att jag fick möjligheten att hänga med Lösnummer-gänget i två år. Wow!

Mitt första år på tidningen var lite ofokuserat. Det var svårt att se sambandet mellan möten och artiklar och vem som gjorde vad och för vem. För en icke-studentig student som mig var det total förvirring att kastas in i samtal runt nollning, FUM, Kåren, Coren, Campusmässor, årshögtider, festivaler, byggplaner, engagerade studenter och mycket mer. Jag kom dock ganska snart på att jag gillade det. Som lite äldre student gjorde jag ett val och undvek hela student-svängen med festande och korridorliv när jag började plugga. Det var inte min grej, men genom Lösnummer fick jag nu chansen att testa på det livet i liten skala genom kameralinsen. Underbart! Jag fick dessutom möjligheten att fota evenemang som jag bara kunnat drömma om innan. Jag kommer ihåg känslan när jag för första gången skulle fota en konsert. Det var Ladies night 2009. Sedan dess har jag hinnit med både det ena och det andra för tidningen, bland annar har jag fotat Lars Winnerbäck, Teddybears, och Miss Li. Två av de konserterna ledde till att jag vann åretsbild 2009/2010 och 2010/2011. Vilken ära! :)

För ett år sedan valdes jag till bildredaktör. Det krävdes inte så mycket funderingar och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på det hela trots C-uppsats och ett späckat skolschema. Det är det bästa jag har gjort någonsin! :)

När jag i förra veckan skulle lämna över till Lösnummers kommande bildredaktör, Rasmus, kände jag nästan att jag önskade att han skulle ha ångrat sig. Att han inte ville ta över längre, att jag skulle få behålla min post på tidningen. Jag vet dock att jag har gjort mitt nu. Jag har kämpat under ett år för tidningens bästa och jag vet att Rasmus är en värdig efterträdare. Han kommer gör ett kanonbra jobb, men det är trots allt svårt att skiljas från något som känns som en gammal god vän!

I samband med överlämningen var Rasmus och jag i studion på skolan och fotade. Vi tog bilder på tidningens nya krönikörer och jag passade på att hamna på bild jag med. Fotograf till bilden ovan är alltså Rasmus. Modellande och redigering står jag för!



kram Em.



torsdag 18 augusti 2011

Min kreativitet på mina villkor


Den här texten kommer handla om hur det är att utbilda sig till ett yrke som alla tycker att de klarar lika bra själva. Om hur det känns att bli utnyttjad och att inte kunna ställa de villkor man vill. 

Det finns yrkesgrupper som ogärna avslöjar sina yrken på fester. Ni vet läkare som inte vill säga vad de jobbar med eftersom de vet att frågan om den ena skavanken efter den andra kommer komma i sinom tid. Någon frågar massören om han/hon inte kan "klämma lite på axlarna". Bilmekanikern får frågan "Om det låter såhär vad är det då för fel?". Allt på obetald tid och utan läkarrocken över axlarna. Kompis till kompis, vän till vän. "Amen, kom igen för fan! Kan inte du fixa det?" 

Gränsen mellan yrke och identitet suddas ut. När är det dags att sätta ner foten och kräva respekt? Jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle jag får till att vara kreativ, vilket mitt framtida yrke kräver. Det ger mig kunskap. Det borde även ge mig stolthet för det jag gör. Jag har en utbildning, jag har högskolepoäng, jag har en examen. Jag kan det jag gör, råg i ryggen. Hobbyn håller på att bli på riktigt. Jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och fiktion. 

Att utbilda sig till något som alla tycker sig kunna själva är väldigt tufft. Det är få som verkligen förstår vad det handlar om. En kamera kan ju vem som helst köpa för en billig penning och bildredigeringsprogrammen duggar tätt i hushållen. Vem som helst har möjlighet, men det är få som har kunskapen, den riktiga kunskapen. Jag säger inte att jag har den, jag har bara börjat vandra på den långa vägen, men jag har en bra grund att stå på. En grund som kräver respekt. 

På pappret är jag mediedesigner med inriktning mot medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan låta flummigt, men det är mitt framtida yrke. Snälla, förväxla inte det med hobbyamatörer som gissar sig fram i den visuella medievärlden. 

Ofta när det händer något så har jag kameran i släptåg. Jag plöjer tidningar för inspiration och spenderar timmar vid datorn för att få idéer och lära mig saker. Jag ser världen med ögon som tillhör en visualist, men på något sätt blir jag tagen för den där människan på festen som inte vågar höja rösten av rädsla för att få ställa en diagnos. Jag skrev tidigare att jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle till att vara kreativ. Ja, det är mitt kall här i livet. I det ingår att göra saker för min egen skull, för att utvecklas. Jag tar och redigerar mer än gärna bilder. Jag knåpar och fixar med trycksaker och hemsidor. Jag gör det av nyfikenhet och kunskapstörst, men även av rent yrkesmässiga anledningar. 

I dagsläget är jag nyutexaminerad. Jag vill ha ett jobb! Det betyder att jag måste visa vad jag går för. Jag måste få ut mitt namn. Jag vill visa upp det jag gör och det jag är stolt över, och jag vill göra det på mina villkor. Det är min kreativitet på mina villkor. Frontalkrock! Partybilderna blir helt plötsligt jobb. I folks ögon utför jag en hobby, men för mig är det ett yrke. Mina krav ses som obekväma och tjatiga. Är det för mycket begärt att mitt namn ska publiceras på en hemsida för ett företag med bilder tagna och redigerade gratis av mig? Att bilden tagen av mig som hamnar bakom soffan hos en väns vän har min signatur? Att festinbjudan layoutad av mig har mitt namn på sista sidan? Balansgången mellan att bli utnyttjad och känna stolthet över det man har åstadkommit ställs på tvären, men viljan att visa upp något får aldrig vinna över respekten för sig själv. Var drar man gränsen mellan hobby och saker som i det långa loppet kan generera jobb? 

Jag tar och redigerar mer än gärna bilder och gör liknande uppdrag för att lära mig i väntan på ett jobb. Jag tar till och med med glädje på mig att göra det om det behövs, men jag gör det på mina villkor. Jag vill att folk ska respektera mig för det jag gör. Jag är jag och jag har ett yrke! Jag är stolt över det jag har åstadkommit under min utbildning och jag vill att de som står mig nära ska vara stolta över mig. Det är inte mycket jag begär, men det är banne mig med goda skäl som grund jag begär det! 

kram Em. 




tisdag 16 augusti 2011

Krångel-light


I dag tänker jag inte krångla. Jag vill inte trassla till det för mig. Inte lägga ut snubbeltråd. Rätt ska vara rätt, rätt upp och ner. Vad tycker ni? Låter det som en bra tanke? Ja, det kan låta lätt, men är det det? Nej, oftast inte. Ofta trasslar vi till det lite för mycket. Vi snurrar in oss i tankar vi inte kan ta oss ur. Den välkända klubben "Analysera mera" finns i var kvinnas, och för den delen även mans, skalle.

Jag klurar ofta på varför. Är det för att vi ska ha något att göra, använda det där som sitter innanför pannbenet? Jag har svårt att tro att de grå är gjorda för att analysera vardagsgrubblerier. Det känns lite för enkelt liksom. Jag tror att alla de där snurriga, invirade tankarna bara är utfyllnad. Egentligen är vi nog lite för smarta för vår egen existens.

Jag är ingen specialist på området, men jag tror att vi bara ska försöka slappna av, åka med och inte göra världens grej av allt. Äsch, jag vet att det är svårt och jag vet att jag ofta står första i kön för att analysera saker som sker, men jag funderar på att ändra tankesätt. Bli mer lättänkt. Lite "krångel-light". Livet är ju egentligen inte så svårt. Äta, sova, jobba, umgås. Gör man sedan det man vill och gillar däremellan så borde vi väl vara i mål, eller? Hmm... Here goes! Jag lovar ingen resultatredovisning och slutsatsen kan slänga sig i väggen, men jag lovar att jag ska jobba för lättare tankar och mer leenden! Ska du med på tåget? Glöm då det här förvirrade och analyserande blogginlägget och lev livet här och nu! Det ska jag göra i och med att jag trycker "publicera"! :)

kram Em. 


måndag 15 augusti 2011

Regelbrott


Det är en hel vetenskap. Stå till höger, gå till vänster, springa, gå, stå stilla, lunka. Vårt beteende i rulltrappan säger ganska mycket om vilka vi är. Den där stressade typen som suckar när någon står fel eller går för sakta i snabbfilen. Storstadsbon som kan reglerna och som genom en tydlig gest eller blick markerar ett intrång. Den förvirrade lantisen har noll koll och känner nervositeten i luften. En barnvagn tar upp hela bredden på trappan och vi kan snällt bara acceptera läget. Kidsen åker på ledstången, busar, skrattar och skriker.

Att åka rulltrappa är en ångestfylld sysselsättning. När jag bodde i vår kungliga huvudstad, där rulltrapporna står som spön i backen, hade jag reglerna i mig. Trots det var jag en notorisk "stå till höger"-människa. Jag gjorde det till en principsak att ta det lugnt, motstå stressen och pressen att hela tiden snabba på. Det finns en dag i morgon oxå, en timme efter denna och en minut och en sekund utöver nuet. Allt löser sig.

Nu bor jag i en lagom stor stad i sina bästa år. Här åker vi rulltrappa lite hur vi vill. Vi får stå i mitten. Vi får stå i bredd. Vi får stå. Vi får springa. Vi får gå. Vi får hoppa och vi får sitta. Det känns rätt befriande. Jag är glad att jag slipper reglerna, men jag kan ibland känna ett stygn av ledsamhet över de regelbrott som begås dagligen. Är det inte dags att någon styr upp detta? Nej, förresten! Styr upp huvudstaden i stället. Lite kaos och oordning skulle inte skada mellan varven, i alla fall i min värld!

kram Em. 



tisdag 9 augusti 2011

Sockerdricka och dans


Jag är moster till världens sötaste lilla skrutt. Idag har vi varit och shoppat hon och jag. Det pratas och babblas. Mycket försvinner i skägget men en del går hela vägen fram. Vi har busat och skojat. Att bli jagad bland klädställningarna är det bästa som finns. Skrattet bubblar likt sockerdricka och hela ungen spritter av lycka. Hon tror att hon lyckas smita. Det blir knäpptyst. Var är skrutten? Bakom en ställning med skjortor ser jag en liten hårtoffs sticka fram. Jag låtsas som ingenting. Då blir hon lite förlägen. Tror sig vara borttappad. Ett försiktigt "Moooooster..." hörs bland ställningarna. Jag smälter. Det kan inte bli bättre än så. Hon, det lilla livet, behöver mig. Jag smyger fram och i samma sekund som hon ser mig brister hon ut i ett "Iiiiiiiii!!!!" och så är leken igång igen. Skratt och dans efterföljs av världens goaste kram. Har jag riktigt tur får jag en puss oxå. Blöt och mitt på munnen. Smack! Mosters skruttibangbang...

kram Em. 


Samlande






Jag tror att jag samlar på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är det bästa, men de är vackra och får mig att må bra. De luktar gott och jag blir rusig i magen av deras uppenbarelse. Tänk att få krypa nära, känna doften och sedan omfamna dem, en i taget...

Tidens tand har sin inverkan och det handlar ofta om en vecka från underbar till tomhet. Först går det upp, måndag-tisdag. Det blir onsdag och ruset i magen blir till en krusning på kronbladen. En aning om vad som komma skall gör sig synlig, men jag vill inte tro att utgången ska bli som sist. Jag vill ha kvar måndagens känsla av lycka. Doften och styrkan i färgerna. Jag förnekar krampaktigt det förfall vi står inför. Torsdagen medför tankarna. De kommer i klunga och får mig att tappa koncentrationen. Fokuset försvinner och dimman uppenbarar sig. På fredagen har jag hunnit stänga av luktsinnet. Jag vet att jag inte kan komma undan. Att det jag vill kommer ta slut. Jag kämpar för att ruset i magen inte ska övergå till en knut. Jag talar och tänker av erfarenhet. Doften som avtar. Lördag övergår i söndag och rätt vad det är så ligger bladen utspridda över bordet. En vecka tog det och jag var smärtsamt medveten om varje steg. Kanske handlade det om erfarenhet, kanske om en känsla. Sjätte sinnet. 

Kvar på bordet står en ensam vas med en tom stjälk i. Det är dags att kasta den. Hälla ut vattnet och plocka nya dofter. Tror ni det tar en vecka även den här gången? 

kram Em. 


onsdag 3 augusti 2011

Muffins


När jag var liten bakade vi ofta muffins. Jag har ett speciellt minne. Det är från en tid när äppelträden hängde tunga av frukt och sensommarvärmen låg som en varm duk över landet. Jag hade inte börjat skolan än så jag var helt klart en småskit. Mormor och jag hade bakat muffins med egenskördade äppelbitar i.

Vi har lagt muffinsen i en fin korg med en rosa servett under det väldoftande guldet. Stolt som en liten tupp beger jag mig iväg för att bjuda resten av familjen. Samtidigt pågår en ombyggnation. Det klassiska förortskedjehuset ska få en övervåning. Alla vuxna är engagerade och en fikapaus är välbehövlig. Efter att ha balanserat korgen med muffins hela vägen från köket till den framtida trappan så tar det stopp. Hur ska jag ta mig upp till övervåningen? Det får bli på vingliga ben med bestämd min uppför en stege. Pappa övervakar och fångar upp när jag inte riktigt har turen med mig. Till sist är vi uppe, muffinsen och jag. På några plankor mellan två arbetsbockar dukar vi upp läckerheterna. Jag sitter och dinglar med benen på en hög med virke. Än i dag vattnas det i munnen när jag tänker på det här minnet. Det var de godaste muffins jag någonsin smakat, fulla med stolthet och glädje.

kram Em. 


måndag 1 augusti 2011

Nightbird



See the nightbird softly fly
Why does she fly alone?
Is the moonlight just a flame for her memory? 
Now she's gone


Eva Cassidy är i högtalarna. Hon sjunger om en nattfågel, Nightbird...

Det skulle kunna vara jag. Det skulle kunna vara mig hon sjunger om där jag sitter framför min dator och redigerar bilder. Jag ägnar min tid åt det jag älskar allra mest. Det var länge sedan sist. Jag har saknat det, mina bilder. Musiken i bakgrunden och timmarna som försvinner. Paletterna och verktygen som skapar åt mig. Mitt i ensamheten befinner jag mig, borta och bortglömd. Det är bara jag och kreativiteten. Jag skapar och jag njuter av det. Det går som bäst på nätterna, när det är tyst ute. När dagens intryck har landat och jag kan finna lugnet. Folk runt omkring mig börjar somna in. Tröttheten i mig blir till en samlad kraft. Det är då jag mår som bäst. Jag är en nightbird!

kram Em.