söndag 28 augusti 2011

Naken


Någon har tagit mitt liv. Jag är naken. Lemlästad och tom. Det gick på ett kick och så var vi skilda åt. Någon har stulit min telefon.

Man förstår inte vad man har förrän det försvinner. Ett ordspråk som verkligen stämmer. Min telefon är som fäst vi min hand. Vi sitter ihop. Telefonen är det första jag pillar på när jag vaknar och det sista jag lägger ifrån mig när jag ska sova. Vi är oskiljaktiga. Eller vi har varit det, fram till igår kväll. Nu har jag levt ett dygn utan den och jag känner abstinensen krypa närmare och närmare. Jag som inte ens har någon väckarklocka, förutom den i mobilen, som jag kan vakna till i morgon...

Känslan av nakenhet har även att göra med allt det som jag hade i telefonen. Bilder, sms, kontakter, twitter, facebook, appar hit och appar dit. Jag känner mig väldig sårbar nu när allt togs ifrån mig. Det handlar inte bara om informationen som finns på telefonen, utan även om allt det som är länkat från telefonen. I och med att vi dag i allt större grad lever våra liv skyddade av lösenord så är vi väldig sköra när illviljan slår till. Det är inte bara rädslan för en skyhög mobilräkning som kan bli påföljden av en stöld. Vi måste även vara på vår vakt för oinbjudna personer i våra sociala nätverk. En Android-telefon är kopplad till ett mailkonto hos Google. Ett konto som lätt kan kapas, utnyttjas och raderas. Facebook och twitter ligger öppet med automatisk inloggning för ständiga uppdateringar. Nya mail poppar automatiskt upp i telefonens manu bar, vilket är en väg in i mailen för obehöriga. Vi är sköra i dagens tekniksamhälle. Den ständiga uppkopplingen är en fara för vår identitet.

Nu ska jag, naken och tom, försöka återskapa mitt liv. Jag kan inte låta bli att le lite åt det absurda i situationen när jag lånar en telefon för att ställa mig i en telefonkö för att anmäla min telefon stulen. När hemtelefon inte längre existerar på kartan är vi hämmade. En kontakt i väggen säkerställer placering, men när det saknas står vi där, tomhänta och vilse. Jag tror att jag framöver ska hänga telefonen i ett snöre runt halsen, likt en nyckel på ett lågstadiebarn som går hem själv för första gången. För att ta sig hela vägen in i huset måste rätt knackning och rätt lösenord användas. Gör om, gör rätt Emma! Inga mer vidöppna dörrar!

kram Em. 


1 kommentarer:

MrRaRe sa...

Hur vore det med att alltid ha lösenkodlås...?