tisdag 31 maj 2011

Fototriss -ljus




Uppdraget är ljus....

Bilderna är från Lars Winnerbäcks konsert i december 2009. Bilderna är lite motsägelsefulla. Å ena sidan är det en person som njuter av rampljuset och som tycker om att stå i fokus. Å andra sidan är det en skygg person som sällan gör intervjuer och sällan pratar om sitt privatliv. Krocken mellan den privata och det offentliga tiden i rampluset gör Winnerbäck intressant som motiv utifrån uppdraget. Vad är det som får honom att ställa sig i ljuset och dela med sig av sina innersta tankar i form av musik? Vad är det som gör att han flyr ljuset privat? Var går linjen mellan ljus och mörker?

kram Em.



PS. Skulle det inte vara mums med kall dricka i sommar?

måndag 30 maj 2011

Fördomar


Idag hamnade jag i en ny situation, på en för mig ny plats. Själva grejen var inte så allvarlig, men det hela satte mina fördomar på prov. Rätt vad det var befann jag mig mitt ibland människor jag inte visste vilka de var, vad de gjorde eller varför de var där. Allt jag hade att gå på var deras utseende och sammanhanget. Läskiga tanke...

Jag vill så gärna skriva att jag inte har några fördomar, men det har jag och det har du också. Alla har fördomar. Kanske av olika grad, men alla har dem. Det är inget vi kommer undan.
Vad är det som gör att vi tror och tycker en massa om folk vi inte känner? Vad gör vi för att ge våra medmänniskor en chans? Vad är det som gör att vi inte ger dem en chans?

Enligt Wikipedia kan fördomar vara både positiva och negativa, liksom stereotypa föreställningar om ting eller människor. Det handlar tydligen om överlevnad. En person som skriker och viftar med ett vapen vill oss illa. En person med en bukett blommor i handen och ett leende på läpparna vill oss väl. Det har vi lärt oss. Inga problem så långt, men vad händer när fördomarna inte stämmer. Den leende personen kanske gömmer ett vapen bakom blommorna? Personen som skriker kanske har vunnit på lotto och vill fira det hela genom att vädra sin vattenpistol en het sommardag?

Det är otäckt att komma på sig själv med att tänka på människor utifrån fördomar. Jag kan inte annat än att i samma andetag tänka "Hur ser dom på mig?". Läskiga tanke... Vill jag veta?

kram Em.


söndag 29 maj 2011

Kategorisering



Det finns dagar när man bara vill vända ryggen till alla. Bara krypa ner i soffan och försvinna. Börja om och glömma. En sådan dag har jag haft idag. Inte för att jag ångrar mig, utan för att jag tror på ödet.

En klok person sa en gång att vi finns i andra människors liv "for a reason, a season or a lifetime". Vi människor tycker om att dela in världen i kategorier. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera information om vi inte kan placera den i ett sammanhang och ett fack. Det är vårt sätt att få världen att fungera, oavsett om det handlar om bilmodeller, maträtter, hårfärger eller människor. Jag tror att det gäller även relationer och jag tror att ödet ger oss hjälp på vägen.

Det kan vara svårt att se meningen med relationer när vi är mitt uppe i dem. Ett kliv tillbaka kanske kan hjälpa? Klivet behöver inte vara jättestort, men min erfarenhet säger mig att ju större kliv desto större brännvidd. När vi överblickar det vi hade kan vi komma fram till det vi vill ha. Passar inte bilderna överens så tror jag att ödet sagt sitt. Det kanske inte är "for a lifetime"? Anledningen eller behovet kan likaväl vara målet med händelsen. Och ödet går inte att lura. Ödet är ödet, något förutbestämt som vi inte kan rå på. Så håll i hatten och åk med. 


"Omnia causa fiunt" 
"Everything happens for a reason" 
"Det finns en anledning till allt" 


Jag kallar det ödet... 

kram Em. 

lördag 28 maj 2011

Wake up


Jag har tillbringat kvällen i ensamhet. Fredagsmys med mig själv i sällskap av soffan. En kväll utan måsten. En kväll när det fanns andra alternativ, men jag valde ensamheten. Hade det inte funnits alternativ så hade jag troligtvis varit mycket mer ensam än jag har känt mig i kväll. 

Ensamhet finns i så många skepnader. Att vara ensam i ett hav av människor. Att vara ensam på sina egna villkor. Att vara ensam bland människor som betyder något. Att vara ensam utan möjlighet att kontakta andra. Att vara ensam men inte bortglömd. Att vara ensam för att man är bortglömd. Att få påpekat av andra hur "icke ensam" man är... Då är ensamheten nära. 

kram Em. 


torsdag 26 maj 2011

Vårstädning



Jag hittade en bok i bokhyllan i dag. Den handlar om energitjuvar. Ni vet den typen av människor som tar mer än de ger. Jag har bara hunnit bläddra lite i den och ni som känner mig vet att jag inte är något fan av den typen av böcker, men första meningen gör mig nyfiken.

"Allt som finns omges av energi, och vi lever och talar med varandra genom känslomässiga kraftfält".

I höstas skrev jag ett inlägg om just energi. Då handlade det om döda ting som beroende av sin utformning utstrålar energi, men det här med att vi talar med varandra genom kraftfält är ett lite nytt sätt att tänka för mig. Jag tror dock att det stämmer, inget snack, men vad menas med känslomässiga kraftfält? Är det lycka, glädje, sorg och ilska som vi för mellan oss? Är det ansiktsuttryck det handlar om? Jag tror jag måste läsa vidare. Nyfiken som jag är....

kram Em. 


Konsten att installera en skrivare och sedan placera den i garderoben



Det började bra! Fin kartong, fina bilder på kartongen. Fram med brevkniven och bort med tejpen. Vad är det jag ser? Ovanpå frigoliten ligger en tjusig necessär. Men vad nu? Det är ju en skrivare jag har köpt, inte en gigantisk beaty-box? Necessären visar sig innehålla sladdar. På den sitter en lapp. "Great for carrying computer accessories". Najs tänker jag och börjar plocka bort frigoliten i kartongen. Upp dyker två handtag. En väska? Kasse? Mhmmm... Någon har tänkt! Jag drar i handtagen och med mig får jag en skrivare. Positivt intryck där! Sånt här gillar vi användare!

Pillar bort den blå tejpen som sitter kors och tvärs över skrivaren. Stoppar i strömmingen. Pillar i alla patronerna efter konstens alla regler. Allt funkar bra så här långt och den nya leksaken och jag är fortfarande vänner. Installationen påbörjas. 5 minuter räknar ner. Härligt!

Jag ser framför mig en smärtfri eftermiddag då jag äntligen ska kunna fylla min portfolio med bilder. Petar in installationsskivan i datorn. Perfekt! Installera! Skrivaren piper till. De 5 minuterna har gått. Dags att koppla upp mot det trådlösa nätverket. Jag intalar mig själv att "har det gått så här bra hitentills, vad kan gå fel?" 1 timme och 23 minuter senare vet jag. Allt kan gå fel! Skrivaren hittar inget id, datorn hittar inte skrivaren. Nätverket jag vill använda finns inte. Datorn kopplar ner sig från nätverket.  Karusellen är igång. Sa jag att jag tänkte ställa skrivaren i garderoben? Nä, men garderoben är i andra änden av lägenheten...

Irritationen ökar. Gör en testutskrift av nätverksinställningarna. GODKÄNT på allt. Gör ett nytt försök. "Inget nätverk finns tillgängligt". Nähepp. Gör om igen. "Hittar inte nätverket". Får tipset på twitter att leta i papperskorgen. Skrattar lite för mig själv. Svär en ramsa och gör om proceduren med nätverksinställningarna.

Undrar om jag någonsin kommer kunna sätta in några utskrivna bilder i min portfolio? Just nu ser läget ganska mörkt ut. Det här som började så bra...

kram Em.  


onsdag 25 maj 2011

"För vi har ju så trevligt"


Vad är det som får oss att kämpa på med dessa uteserveringar även i vårkyla och med regnet hängande i luften? Vi sitter huttrande under filtar och gör något som vi kallar "myser". Blåa om läpparna tar vi en öl/drink till för att "det är så trevligt". Och visst är det trevligt, men det är sällskapet som värmer, inte drickat och inte den underbara sommaren. Vi är envisa, vi svenskar, med det här med våra kära uteserveringar. Från det att möblerna ställs ut på trottoarerna till det att höstlöven sakta faller mot marken så äter vi vår mat ute. Maten blir kall och vi kan knappt hålla i besticken för att fingrarna är djupfrysta, men vad gör väl det för vi sitter ute och vi "har ju så trevligt".

Det kanske är dags att vi inser att vi inte bor vid medelhavet? Att vi inte kan sitta ute dygnet runt och njuta? Fast jag vill inte! Jag vill ha det precis som det är. Jag vill inte inse att anledningen till att jag sitter och stampar takten med fötterna beror på kyla och inte på att musiken är svängig. Jag vill njuta många många många fler sommarkvällar framöver. Låt det inte ta slut....

kram Em.


Systeryster


Mina damer och herrar, får jag presentera!? Min systeryster! 
Vad skulle jag göra utan henne? Du är bäst systra mi! 

Det här porträttet är redigerat med inspiration hämtat från Moderskeppets webb-tv om hur man gör en vänddia i Photoshop. 

kram Em. 



Treanolla




Jag fyller treanolla om drygt en vecka. Åldersnojan har slagit till så pass att jag inte kan säga siffrorna som ett tal utan använder mig just nu av "treanolla". Vad beror det på? Jag är ju mitt i livet! Jag ska inte ha några åldersfunderingar!

Kanske beror det på att jag befinner mig i ett vägskäl. Den vadderade verkligheten i skolan ska bytas ut med den hårda verkligheten. Kontrasternas tid är på väg att entra mitt liv. Jag gillar det till viss del, men ibland önskar jag att jag kunde få lite mer tid. Läste ett inlägg på twitter idag där funktionen "infoga dag" efterfrågades i Outlook. Ja, var är den funktionen? Om ni hittar den så dela med er av kunskapen!

På ett sätt är jag väldigt glad att jag är treanolla nu när jag tar examen. Jag hade inte velat gör detsamma som 23-åring med noll arbetslivserfarenhet och utan skinn på näsan. Jag har många år av kunskap om livet att luta mig emot. Hade jag dessutom bestämt mig för att plugga direkt efter studenten så hade jag inte läst den utbildning jag har gjort nu. Då hade jag inte hittat mitt kall i livet, det vill säga vackra ting i form av visuell kommunikation. Troligtvis hade jag utbildat mig inom hälsa och välmående. Inte helt fel det heller, men inget jag kan se mig själv jobba med idag. En utbildning är något som ska utgöra grunden i ens liv. Det ska vara något som går att luta sig mot när det blåser. Något som ger en den där raka hållningen, ett leende och en stoltheten som inte går att tvätta bort ens med swinto.

Visst känner jag mig lite rostig till och från och visst knakar det i fogarna, men jag är på topp i livet. Jag ska ro hem det här! Jag ska bara....

kram Em. 

måndag 23 maj 2011

Conclusio




Jag är inne på sluttampen av min utbildning just nu. Om cirka en och en halv vecka tar jag examen. Då är jag fri. Fri som fågeln. Fri att leva ut alla de drömmar som jag kämpat så hårt för de senaste fyra åren. Jag får äntligen ge mig ut i verkligheten och se vad jag går för. Inga fler tentor och uppsatser. Inga fler sömniga, men ack så viktiga föreläsningar. Inget skolarbete att tänka på dygnet runt. Ingen kurslitteratur att plöja igenom.

Jag kan ibland önska att jag hade haft lite mer "helikopter-vision" på under min utbildning. Eller tänk att få köra "time-shift", att kunna pausa verkligheten och sedan titta när jag känner behovet av kunskap falla på igen. Det är så mycket som jag har lärt mig under de här åren som jag aldrig hade en susning om att jag skulle får möjligheten att nosa på. Jag har gjort filmhemsidorbroschyrer, bokomslag, skivomslag, logotyper, tecknat kroki, skrivit uppsats i flera omgångar och sist men inte minst haft en grym tid som jag inte ångrar ett ögonblick! Mycket skratt, irritation, upprördhet, glädje, lycka och förtvivlan. Allt i en fyra år lång berg- och dalbana. Om jag skulle göra om det? Jag skulle inte tveka en sekund, men kanske njuta ännu mer?

Fast njuta av vad? Ångesten när hela skrivbordet var fullt med anteckningar och jag satt dygnet runt och programmerade i Delphi.NET? Paniken när datorn kraschade mitt i C-uppsatsen? Alla timmar vi spenderade när vi redigerade filmen med, vad vi fick reda på dagen innan deadline, trasiga högtalare? Chocken när krokimodellen faktiskt skulle vara naken? Redovisningen när jag med torr strupe skulle förklara skillnaden mellan två medieteorier? Jo, jag tror faktiskt att jag skulle njuta av det... Jag skulle ta tillvara varenda ögonblick om jag fick chansen igen för lycka är att få tillbaka en tenta och se att poängen ligger på rätt sida om sträcket. Att kunna andas ut efter en redovisning. Att gå trappan upp mot ljuset efter en "bunker-tenta" och inse att frågorna trots allt inte var så svåra. Att få visa upp en datamodellering och kunna svara på alla följdfrågor. Att känna att redigeringen av en affisch får folk att höja på ögonbrynen. Att läsa en svår facktext om och av Habermas och faktiskt förstå vad den handlar om. Att ha kunskapen för att påverka och förmedla. Lycka!

Trots alla "ups and downs" så är jag stolt över mig själv. Jag har fixat det! Jag är i mål! Jag är imponerad av mig själv och det jag har åstadkommit. Stolt över de resultat som jag i många fall inte trodde att jag skulle uppnå. Inte en enda omtenta på fyra år. Jag kan inte fatta det. Vilken tur jag har haft, eller är det skicklighet....?

kram Em. 




Årets bild 10/11, segerintervju



Nu finns en "segerintervju" med mig på Lösnummers hemsida! Skutta in och läs här vett ja! 

kram Em. 


Så fungerar samhället







Vi håller på med ett skarpt projekt i skolan just nu. Vi är fyra stycken som har hand om marknadsföringen av ett teater/konstprojekt som heter "Så fungerar samhället". I uppdraget ingår att göra två logotyper ("Så fungerar samhället" och "Verklighetens salonger"), affischer, pins, flyers, e-flyers, en gilla-sida och ett evenemang på Facebook samt att dokumentera föreställningen.

Vi är nästan i mål och nu på tisdag, den 24/5, är det premiär av föreställningen! Samtliga delar i marknadsföringsplanen är levererade och allt som är kvar för vår dela är lite dokumentation. Jag känner mig riktigt nöjd med vår insats. Uttrycket i  marknadsföringen är tydlig och den sticker ut i bruset. Det ska bli spännande att se reaktionerna vid opponeringen som sker i nästa vecka. Det är ju lätt att bli hemmablind, speciellt när det är första skarpa uppdraget av den här storleken... 

Ovan ser ni affischerna som ingår i marknadsföringen och som pryder delar av Örebro just nu. De är inspirerade av det grafiska språket i Moderna museets affischer från 2008 då Andy Warhols utställning "Andra röster, andra rum" gick av stapeln. Det är för övrigt en brilliant affisch som har "allt". 

Hoppa gärna in och kika på "Så fungerar samhället" på Facebook

kram Em. 




fredag 20 maj 2011

"Och vinnaren är... "


Lösnummers chefredaktör klev upp på scenen. Berättade lite om tidningen Lösnummer och tävlingen Årets bild för de andra kåraktiva som var på sittningen. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, men jag är övertygad om att hon gjorde det bra. Hon hade en tavla i famnen. Det var det enda jag kunde fokusera på. "Vänd den för 17, så vi får veta!" "Och vinnaren är.... "

Jag vann!!! Kan ni tänka er? Så nervös som jag har varit... Det var otroligt jämt och tydligen så avgjordes inte tävlingen förrän de sista dagarna. Min bild som vinnare, i år igen!? Konkurrensen var tokhård den här gången så mina förväntningar var låga. Jag vet inte om det var jag som hade sinnena på spänn eller om det verkligen gick ett sus genom publiken när jag gick upp på scen igen. Jag hade nämligen varit där bara någon timme tidigare och tagit emot Örebro Studentkårs stipendie. Jag hörde saker på vägen upp som "Storslam!" och "Det går bra för henne!".  Bedövningen av nervositeten släppte och jag tog emot tavlan och ett presentkort! Underbart! Vilken lycka! Tänk att två år i rad få utmärkelsen Årets bild i Lösnummer!

Jag kan inte annat än TACKA alla er som har röstat på mig och min bild! Ni är bäst!

Jag har en liten fråga dock... Betyder det här att jag måste sätta upp mina egna bilder på väggen? Ni vet en Wall of fame? Jag gör ju inte sånt....

kram Em. 

onsdag 18 maj 2011

Nervöst




I kväll är det utdelning av Årets bild, ni vet tävlingen som jag var med i och där ni röstade på mig (?!). Det känns liter nervöst. Tänk om jag vinner i år igen? Det känns nästan lite pinsamt om jag skulle göra det. Jag tror att det är jante som spökar, men så känns det. Är dock så glad för att folk har röstat på mig, för det förstår jag att det är folk som har gjort! Tack!

Det här med jantelagen är jag lite fascinerad av. Ni vet allt det här om att inte skryta, att inte vara för mer än någon annan. Var kommer det ifrån? Vem la denna tunga börda på våra svenska axlar? Är det det bistra vädret och den mörka vintern som ställer till det? För mig som har bott i Stockholm i ett gäng år så känns jantelagen ännu starkare nu när jag återigen bor i en mindre stad. Varför är det så? I en stor stad är vi alla lite anonyma, medan i en mindre stad vet alla vem alla är och ingen ska få sticka ut? Det kanske handlar om konkurrens? Konkurrens om att synas i ramljuset, om "fifteen minutes of fame"? När man sedan syns och tar för sig får man smäll på fingrarna för att man gör just det. Avundsjuka? Jag vill gärna vända på steken och se avundsjukan som något att satsa mot. "Kan han/hon fixa det så kan jag!" Alla har samma chanser, fast inom olika områden. Jag tror det handlar om att visa upp sig och ta vara på sina talanger, att våga ta för sig.  "Här kommer jag och jag är stolt över det jag kan!" Jag vet att det är svårt och jag skriver den här texten delvis för att peppa mig själv och även om jag inte alltid får till det så har jag en stark tro på att jag kan det jag gör! Att jag är bra på det jag kan. Det får dock inte tippa över mot kaxighet, för då tär målet missat. Målet som är kunskap och rikedom genom att lära sig! Ge mig mer... Jag törstar efter kunskap!

kram Em. 

Ps. Och håll tummarna nu.... 

tisdag 17 maj 2011

Välkommen hem!


Den är hemma nu, min älskling -datorn! Jag kan nog ändå tro att det har varit bra för mig att vara utan den. Jag har haft mycket tid till annat. Konstigt ändå hur mkt tid som försvinner när jag bänkar mig framför skärmen. Det är någon slags hat-kärlek. Jag kan inte leva utan den och heller inte slita mig ifrån den.

kram Em. 


söndag 15 maj 2011

Frustration

Jag är datorlös. Frustrerad. Det som inte kan hända hände. Min 6 månader gamla Mac gick och dog i veckan som gick. Hårdisken kraschade. När dessutom min telefon gick och fick spunk i samma veva höll jag på att få knäpp. För att felsöka datorn via Apple-supporten så behövde jag en telefon och för att uppdatera telefonen så jag kunde ringa supporten behövdes datorn. Moment 22! Ghaaa!
Nu är i alla fall datorn inlämnad till farbror doktorn och telefonen har tagit sitt förnuft till fånga, men hela grejen fick mig att inse hur sårbar jag är. Det var nämligen på håret att jag hann göra en backup på alla mina filer och grejer på datorn. Ni vet "det händer ju inte mig", men det gör det. Vad jag har lärt mig av detta? Hmm... Lita aldrig på tekniska pinaler, hur beroende du än är och hur mkt du än gillar dem!?

kram Em.

tisdag 10 maj 2011

Endorfiner i massor



I dag har jag tränat! Yeeej vad det gick! Först var jag på ett skivstångspass med Anso som ledare och sedan blev det step direkt efter. Svetten lackade och knäna skakade, men Emma var lycklig. 120 minuter ren glädje. Endorfinerna sprutade ur öronen på mig när jag klev ut från gymmet! Underbara känsla! Risken finns dock att jag inte kan ta mig ur sängen i morgon... Phua!

kram Em. 


Sommar



kram Em. 


måndag 9 maj 2011

Årets bild 10/11


Då är tävlingen igång. Årets bild 10/11 i Lösnummer ska koras!

Efter mycket om och men blev det en bild på Miss Li som blir mitt bidrag. Ni som har hängt med ett tag vet vilken beslutsångest jag hade förra året och det här året var inget undantag. Hur gör jag för att välja en av massor med bilder? Hur tänker ni som röstar? Hur ser konkurrenternas bilder ut? Vilken bild är jag mest nöjd med själv? Hur stor är möjligheten att påverka och förmedla en känsla genom bilden? Vilken bild drar mest blickar till sig?
Pressen blir ju dessutom inte mindre av att jag tog hem hela faderullan förra året... Min bild på Lars Winnerbäck gick och blev succé och jag vill gärna köra en favorit i repris om jag får. Sååååå.... Hoppa in och rösta på bild nummer 5. Miss Li!  

Rösta gör du på Lösnummers hemsida! 


Tackar på förhand!
kram Em. 


Smash into pieces


Letade runt lite bland mina bilder även idag och hittade den här på Smash into pieces och deras spelning på It´s så 2010 på Conventum i höstas. Gillar rörelseoskärpan som nästan gör att bilden ser surrealistisk ut!

Smash into pieces har för övrigt en riktigt snygg hemsida... Glutta in vettja!

kram Em.


fredag 6 maj 2011

"3,5 minuter med vässade armbågar"


Sitter och letar fram en bild som ska tävla i Årets bild, ni vet tävlingen som jag vann förra året! ;) Sprang över den här på vägen! Känner att jag vill kalla den "3,5 minuter med vässade armbågar". Efter den konserten var jag typ blåslagen, men skoj var det, där i fotografdiket!

kram Emma