Idag hamnade jag i en ny situation, på en för mig ny plats. Själva grejen var inte så allvarlig, men det hela satte mina fördomar på prov. Rätt vad det var befann jag mig mitt ibland människor jag inte visste vilka de var, vad de gjorde eller varför de var där. Allt jag hade att gå på var deras utseende och sammanhanget. Läskiga tanke...
Jag vill så gärna skriva att jag inte har några fördomar, men det har jag och det har du också. Alla har fördomar. Kanske av olika grad, men alla har dem. Det är inget vi kommer undan.
Vad är det som gör att vi tror och tycker en massa om folk vi inte känner? Vad gör vi för att ge våra medmänniskor en chans? Vad är det som gör att vi inte ger dem en chans?
Enligt Wikipedia kan fördomar vara både positiva och negativa, liksom stereotypa föreställningar om ting eller människor. Det handlar tydligen om överlevnad. En person som skriker och viftar med ett vapen vill oss illa. En person med en bukett blommor i handen och ett leende på läpparna vill oss väl. Det har vi lärt oss. Inga problem så långt, men vad händer när fördomarna inte stämmer. Den leende personen kanske gömmer ett vapen bakom blommorna? Personen som skriker kanske har vunnit på lotto och vill fira det hela genom att vädra sin vattenpistol en het sommardag?
Det är otäckt att komma på sig själv med att tänka på människor utifrån fördomar. Jag kan inte annat än att i samma andetag tänka "Hur ser dom på mig?". Läskiga tanke... Vill jag veta?
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar