lördag 30 juli 2011

Livskvalitet



För en student som mig betyder sommaren jobb. Jag jobbar när alla andra är lediga. Det känns tufft, väldigt tufft, när diverse statusuppdateringar justeras från "ute med båten" till "ligger på stranden" och "äter glass". Sommaren är min chans att tjäna pengar, att komma i fatt, men allt handlar inte om pengar. Livskvalitet är minst lika viktigt.

Jag försöker smyga in så mycket jag bara kan av den varan nu när jag jobbar. Det behöver inte vara några vidlyftiga idéer eller ageranden. Ofta räcker det med att i sakta mak få cykla hem från jobbet och känna brisen av den varma sommarluften i håret. Att komma hem, sätta sig på balkongen och lägga upp fötterna på balkongräcket. En varm sommarkväll med skratt och prat och goa vänner. Att trött efter dagens arbetspass få småslumra i soffan med fönstren på vid gavel. Jag gör vad jag kan för att ta tillvara på alla stunderna.

Jag brukar ofta prata om "burken". Ni vet den som jag alltid har med mig. Den är fiktiv, men ack så verklig. I den stoppar jag alla mina goda minnen. En badtur, en kväll med gänget, en kyss som får en att tappa fotfästet, en komplimang, en upplevelse, ett tillfälle när jag mår bra... Listan på saker kan göras lång. Jag är noga med att skruva åt locket på burken, rädd för att innehållet ska smita ut innan det är dags.

När är det då dags? Jo, det är dags när vinden viner runt knuten, när det snöblandade regnet piskar mot fönstret och nästippen blir till en isbit bara av att tänka på vilken årstid vi befinner oss i. Då, då skruvar jag försiktigt av locket och drar in ett djupandetag av den gångna sommarens upplevelser. Jag påminns om att det finns något annat. Det finns hopp om värme och liv. Det mina vänner, det kallar jag livskvalitet!

kram Em. 


söndag 24 juli 2011

måndag 18 juli 2011

Kontraster...


Jag har semester och det regnar. Jag vill dra ner persiennerna. Läsa böcker. Mysa. Kolla på film. Jag vill stanna världen och slappa tills det kryper i kroppen av olust inför det faktum att jag måste inta vertikalläge igen. Jag vill köra några riktiga kraschodagar, utan måsten och utan tider att passa. Jag vill vara osocial. 

Å andra sidan vill jag att solen ska skina, att värmen ska få asfalten att bölja sig. Jag vill känna varm sand under fötterna. Känna vinden i håret när jag i ett desperat försök till svalka sätter mig på cykeln och trampar  upp för en backe för att få njuta på nervägen. Jag vill äta kladdiga bullar och dricka ljummen saft på en sandstrand. Jag vill känna knottrorna på armarna efter ett kallt bad i ett alldeles för kallt hav. Tänderna som hackar där jag står och försöker få upp värmen. Jag vill känna det varma bilbältet mot huden efter en paus under en utflykt i sommarsverige. Jag vill sitta på en bänk och äta en glass i mått med en större måltid. Måsarnas skrik i bakgrunden. Den lite söta, unkna men samtidigt friska havsluften i näsan.

Kontraster. Motsatser. Jag vill ha både och. Nu drar jag! Bye!

kram Em. 


söndag 17 juli 2011

Nytillskott


Jag skulle vilja säga... Välkommen!

Min senaste familjemedlem är en Canon 600d. Vi fann varandra där på postkontoren vid kassorna på Ica. Ett stort paket. Efterlängtat. Som ett barn på julafton. Jag fick bannor när jag kom hem. Rev och slet upp kartongen. Papper hit, frigolit dit, plast och instruktionsböcker åt alla håll. TIll sist fick jag fram den. I med batteriet i laddaren! Yeeej! Tänk att två timmars laddning kan gå så långsamt... Jag tror det är kärlek!
Jag har köpt mig en ny kamera! Välkommen till familjen!

kram Em. 


Sinnen





Vi ska umgås, vi ska fira. Värdparet har fyllt jämt, båda två. Vi hälsas välkomna med en fruktig bål. Kolsyran rullar runt de färgrika hallonen och björnbären. Apelsinskivorna flyter upp till ytan i den rosafärgade drycken. Kram kram. Hej och välkommen.

Solen skiner in genom fönstret. Glaset bryter strålarna och bildar ett vackert mönster på bordet. Köket badar i ljus. En buffé för goda vänner är uppdukad. Det är högsommar och fåglarna kvittrar utanför. Skratten ligger i luften. Förväntningar inför kvällen.

Den lite kyliga sommarluften smiter in genom dörren som står öppen. Vi njuter av sällskapet. Magarna är fulla med sommarens alla läckerheter. Ögat får sitt i form av vackra blommor. Snälla, jag vill ha mer. Mer kvalitetstid med människor jag tycker om. Mer sommarluft. Mer upplevelser för sinnena. Doften, smaken, synen, känseln, hörseln...

kram Em. 


torsdag 14 juli 2011

"Nappen är på plats"



Det är högsommar och solen gassar på allt den kommer åt. Värmen är tryckande. Det springer barn åt alla håll. Vi är på kalas. Det stojas och skojas. Några spelar fotboll. Några cyklar. Svetten rinner och andhämtningen är tung. Några sitter utslagna i skuggan och dricker vatten. 
I skuggan från huset, på en trätrappa, sitter en liten herre. Han sitter i andra tankar. Han är i sin egen värld. Vad snurrar där inne i det lilla huvudet? Han verkar vara en iaktagare. Kikar på de andra med, en för dagen, trött min. Nappen är på plats. 

kram Em.


måndag 11 juli 2011

E + M = sant!


E fick sin M och M fick sin E. Lycka! 

I kväll fotade jag ett bröllopspar. Jag blev rörd bara av att träffa dem och till och från var det svårt att hålla styr på tårkanalerna. Jag kan bara inte hjälpa det! Den kärlek och lycka de utstrålar kan rucka berg...

Under tiden som vi var ute och knäppte bilderna pratade vi lite om äktenskapstycke. Ni vet när två personer som finner varandra är lika. Det behöver inte vara rätt och slätt utseendemässigt utan även drag och gester är lika. Vad beror det på? Lika barn leka bäst? Law of attraction? Man formas efter varandra?

Jag tror att vi på något sätt söker människor att ha i vår omgivning som är lika oss själva. Världsuppfattning och värderingar. Vi vill känna gemenskap och samhörighet med andra. Då först och främst med den vi väljer att dela vårt liv med.  Uttrycket "Sådan husse, sådan hund" är ju välkänt och stämmer i 99 fall av 100. "Kaka söker maka" är ett annat ordspråk som lätt används i de här sammanhangen och som jag tror stämmer till stor del. Vi påverkas av andra och vi påverkar utan att veta om det.

En klok person berättade för ett tag sedan att personer som vi tycker är lika och som vi bedömer kunna vara släkt inte behöver vara det. Tydligen är inte likhet genetiskt utan betingat. Självklart finns det även delar som faktiskt är genetiska, så allt handlar inte om rent beteende, men tydligen är det gesterna och dragen som gör oss lika. Det är genom dem vi känner samhörighet. Det är genom dem vi känner igen våra föräldrar. Det är genom dem vi delar upp människor i familj och icke-familj.

Appropå föräldrar och likhet så har mina päron varit gifta i "typ 100 år". Till och från går det att se med blotta ögat. Det händer nämligen titt som tätt att de dyker upp i likadana kläder. Liknande byxor, liknande skjortor och liknande tröjor. Utan att de tänker på det så har deras stil sammanförts och blivit en gemensam. Det kanske blir så efter åtskilliga år med garderobsdörrarna bredvid varandra? En stil smittar. Två stilar smälter samman. Jag kan på något vis tycka att det är lite gulligt och fint att de ändå är så lika. Det ger någon slags trygghet och gemenskap. Och självklart försökte mamma få på mig liknande kläder när jag var yngre. Kan det ha varit ett omedvetet försök att stärka banden av familj ytterligare? Var det en instinkt medburen i generation efter generation?

E och M är lika. Inte bara till sättet, utan fysiskt också. Det luktar äktenskapstycke lång väg och de är nu äkta makar, men betyder det att vi kommer vi få se dem i liknande byxor, tröjor och skjortor om 30 år? Jag hoppas det! Jag hoppas att det här är början på en lång kärlekssaga och familjelycka!

kram Em. 


torsdag 7 juli 2011

Göteborg


Du har kommit till en ny stad. Förvirrat ser du dig omkring i soldiset. Du vet var du är, men har inte riktigt kopplat på lokalsinnet. Var ska du? Kisande mot solen tar du några steg. Väskan är på släp. Ska man följa strömmen och se var det bär? Du bestämmer dig för att stanna upp, vrida på huvudet och bestämma en riktning. Trots att du har all tid i världen känner du hur stressen ökar på lite. Så småningom ser du den -hotellskylten. Du vet att du är nära nu.

Jag har varit i Göteborg i några dagar. Det var en treanolla-present som jag äntligen gick av stapeln. Under ett och ett halvt dygn umgicks vi, min systeryster och jag. Shopping, god mat, spa och massa span på folk.
Jag älskar Göteborg. Underbara stad! En småstad i storstaden. Enkelt och trivsamt.

När jag besöker en stad brukar jag försöka sammanfatta mina intryck i några få ord. Något som karakteriserar staden jag befinner mig i. Jag har några standardgrejer som jag brukar hålla utkik efter och som jag tycker säger ganska mycket. Övergångsställen är en sådan sak. Ta till exempel Köpenhamn. I innerstaden finns massor med väl utmarkerade och fungerande övergångsställen. Folk står snällt och väntar trots att det inte finns en bil i sikte. Det är som ett vattenhål för den stressade människan. Åker man sedan vidare norrut och landar i Stockholm blir man varse motsatsen. Massor med övergångsställen, massor med människor, massor med stress. Jag tror aldrig jag varit med om att samtliga som vill över gatan står snällt och väntar på sin tur, och då har jag ändå bott i stan i många år. Är det bilfritt så går man. När jag nu var i Göteborg slog det mig att staden nästan saknar övergångsställen. Spårvagnarna blir man uppmärksammad på genom blinkande och högljudda stolpar vid sidan av spåren. Folk går härsan och tvärsan över gatorna.

Vad beror detta på tro? Jo, jag tror det har med stadens mentalitet att göra. Temperaturen på människorna. Stockholm signalerar stress, Köpenhamn är ganska relaxed med tiden på sin sida och Göteborg är staden som litar på sina invånare. Skillnaden städerna emellan är milsvid. Fick jag välja om skulle jag välja Göteborg, och det inte bara för att stan saknar övergångsställen.... Den är även full med "gooooa göbbar" och annat löst trevligt folk!

kram Em. 


söndag 3 juli 2011

Yatzi


Sommar kräver utomhusaktiviteter! Sommar kräver bad! Sommar kräver sand mellan tårna och skitiga barfotafötter!

I helgen har jag varit på turné. Den har innehållit allt från underbara människor till båtåkande, grillning, bad och TP-spelade. Det kan inte blir så himla mycket bättre!

kram Em. 


lördag 2 juli 2011

Har du numret till Televerket?


När jag var liten "ringde" jag till Televerket för att beställa fint väder. Det var den enda myndigheten jag kände till. De fick stå ut med mycket, stackars Televerket. Jag ringde även dit när jag ville permanenta håret för första gången. Kan jag varit 8-9 år? Big business! Tänk sent 80-tal. Tänk krullfrilla. Tänk snedlugg med en halv flaska hårspray. Jag måste ju varit som en vandrande ozonbomb. Ändå var jag inte värst. Det fanns de som alltid fick till den där perfekta luggen. Det var sällan jag fick det. Jag fick inte använda hur mkt spray jag ville. Det var min mor och Televerket som var inblandade i den fighten. Mor var mot och jag "ringde" och beklagade mig hos Televerket. Jag kan inte nog förklara mängden tårar som föll i samband med att mitt älskade Televerk gick och blev Telia 1993. Hur kunde de göra något så elakt. Bara försvinna? Bli något annat, något jag inte kunde lita på. Hur skulle det nu bli med vädret? Och mitt hår?

Än i dag kan jag komma på mig själv med att vilja ringa Televerket. Bara ändra på världen lite. Beklaga mig över en orättvisa. Släppa taget och låta någon annan fixa biffen. Förklara läget för någon som kan påverka. Gör mig själv lite större i förhållande till omvärlden. Det kanske är ett sätt att fly en aning? Kanske är ett sätt att rädda sig själv? "Storebror" fixar! Det är dock sällan någon som svarar, om jag nu kommer så långt. Allt som oftast blir jag sittande där med luren i handen utan nummer att slå. Vilket nummer är det nu igen? Någon som vet? Jag skulle behöva lite sol till imorgon... Och lite nya slingor i håret om det går för sig?!

kram Em.