onsdag 28 september 2011

Tur i oturen


Tur i oturen så handlade jag igår. Tur i oturen så köpte jag toapapper. Oturligt nog så har jag redan använt slut på två rullar idag, en rulle på förmiddagen och en rulle på eftermiddagen. Det har att göra med läckage. Det har att göra med nosen. Den rinner och rinner och rinner och rinner. Jag skriver det här inlägget feberyr och med ett rivjärn i halsen. Förkylningen har slagit till och det med råge.

Jag funderar på var det kommer ifrån. Jag vet. Det finns en liten människa, som jag älskar väldigt mycket, som har gett det till mig. Jag kan inte vara sur på henne, för hon gav mig det inslaget i pussar och kramar. Nu önskar jag bara att någon kunde ta bort svettningarna, frusenheten och ledvärken. Att någon kunde stänga av bultandet i huvudet, sätta dubbelsynen på paus och kanske ge mig matlusten tillbaka. Och att någon kunde stänga av kranen....

kram Em. 


måndag 26 september 2011

F8 och goa gamla fejjan


Jag har någon gång på vägen lovat mig själv att inte haka på bloggtrender om diverse saker. Ni vet "löpsedel -åh, nu måste vi blogga om det". Jag vill vara oberoende och självständig i vad jag skriver här. Det ska handla om mina upplevelse av vad som är fint i världen, men de senaste dagarna har det kliat lite i fingrarna att skriva om det här med facebook. Jag vet inte riktigt varför, men kära gamla fejjan är ett hett ämne. Det diskuteras både här och där. På jobbet, på festen, hemma och på nätet inte minst. 

Facebook har genomgått flera förändringar de senaste åren. Är det förändringar för den stora massan eller för en liten klick individer som har intresset och möjligheterna? Sker förändringarna med användarnas bästa i åtanke eller för att stärka varumärket Facebook ytterligare? Om man tittar på f8 developer conference går det inte att hitta en förklaring till förändringarna. Är det ett sätt att visa på spända muskler och stora tillgångar? Var det fel på tidigare funktioner eller är det mycket vill ha mer och teknikens oförmåga till begränsningar som styr? Och var är kvinnorna? Är facebook en plattform gjord med båda benen i det manliga perspektivet? Samtliga samarbetspartners som presenteras under konferensen leds av män... Är det en tillfällighet? 

Jag tror att det finns många krafter bakom en förändring som den facebook nu står inför, men att det är pengar som är den huvudsakliga drivkraften för utvecklingen. Spänning och intresse skapas som en hype och vi blir itutade att gnälla lite för att sedan gilla det vi ser, tills nästa förändring flåsar oss i nacken... Jag har i alla fall gett mig in i den spännande kampen för att tygla facebook och dess nya möjligheter med ett leende på läpparna. För inte tror vi väl att det här är den sista förändringen vi får se? 

kram Em. 


torsdag 22 september 2011

Den är här...


Idag var det någon som sa att den är här, hösten. Bladen gulnar och kylan kommer. Ett säkert tecken på hösten är när vaktmästaren drar på värmen på elementen. Det hände i dag. Vare sig jag vill eller inte så kanske jag måste packa ihop sommarpjucksen och hänga in sommarklänningarna i garderoben?

kram Em. 

onsdag 21 september 2011

Öppet brev



Öppet brev till dig:

Kära lilla du,
vi har känt varandra i över ett år nu. Vi har mött både upp- och nergångar ihop. Vi har skrattat och gråtit, varit arga och frustrerade. I början var jag blyg, kanske till och med lite rädd för dig... 
 
Jag minns dagen vi träffades. Det var en klar höstdag när solen värmde på ryggen och löven precis börjat gulna. Jag var nervös och hade tagit en god vän med mig som förkläde. Någon att hålla i handen om du var allt för otäck av dig. Svettig och med en mun torr som Sahara satte jag mig ner. Snart snart! Du kom in hand i hand med en storvuxen karl. Hur kunde ni vara vänner? Hur gick det här ihop? 
Två sekunder senare hade vi funnit varandra. Det var kärlek vid första ögonkastet. En ny värld hade öppnats. Jag kände mig modig och stolt över att jag tagit kontakt, över att aktivt ha fått in dig i mitt liv. 
Vissa dagar har jag velat bryta bekantskapen. Jag har varit nära att tappa tålamodet. Att ge upp vår vänskap, men envis som jag är så är vi fortfarande vänner. Jag har tagit hand om dig som en mor vurmar för sitt barn. Att du ännu inte vuxit upp är en liten sorg för mig, men en dag ser jag fram emot att få släppa dig. Peta ut dig ur boet och se dig fälla ut vingarna, glida fram över ängarna.
Snart, snart min lilla piercing är du läkt! 
 
din Em. 

måndag 19 september 2011

"VM i popcornätning och okoncentration"


bild  från annan match

Igår var jag för första gången någonsin på en allsvensk fotbollsmatch. Det var ÖSK och IFK Göteborg som spelade på Behrn Arena. Väldigt spännande och jag kände mig som en fullkomlig novis. Vi hade sittplatsbiljetter precis bakom mål, men bredvid motståndarnas hejaklack. Kanske inte det optimala för oss, speciellt inte med tanke på att fröken A hade ÖSK-klänningen på sig och skyltade med svartvita färger. Och som att det inte var nog med att vi hamnade bredvid fel klack så vi var dessutom omringade av små människor som under ungefär 84 av 90 minuter körde "VM i popcornätning och okoncentration". Det pratades, kastades popcorn, klättrades på bänkar, revs konfetti av matchprogrammen och skuttades runt. De pysslade med andra ord med allt annat än att kolla på fotboll. Jag ska väl inte säga att jag själv är så hyperintresserad av fotboll, men lite spännande var det allt och jag lyckades trots diverse myror i benen och en lite småfrusen nästipp sitta still i 90 minuter.

Att gå på hemmamatch var helt klart något jag kan tänka mig att göra om. Det var liksom så mycket mer än att bara se de som kutar efter bollen, som det lätt blir på tv. Nu fick jag hela evenemanget, folkfesten och hejaramsorna runtikring på köpet. Jag var delaktig i en del av Örebros sportkultur, och jag gillade det!

kram Em. 


onsdag 14 september 2011

Jag satte dig i vatten, men....


Du gick av. Trasig och i små bitar. Skild från allt det som betyder något. Avhuggen vid roten. Stjälken spretigt undrande och kronbladen hängande.

Jag försökte att rädda dig. Satte dig i vatten. Gjorde allt jag kunde för att få dig att trivas igen, men det räckte inte. Livet har sin gång. Vatten är inte energi utan livslust. Jag försökte att blåsa liv i dig. Jag försökte att få dig att blomma ut. Jag ville se de vackra färger som du tidigare visat. Se dig stråla av lycka. Se den spänstiga stjälken hålla uppe dig och visa din stjäl.

Jag misslyckades. Räddningen var inte jag. Räddningen är du och jag kan inte påverka dig. Ta vara på all energi du kan få för stjälken slurpar i sig vatten, bara du bestämmer dig för att kronbladen ska må bra. De vackra färgerna finns där, under ett nickande huvud.

kram Em. 


Teddybjörnar utan energi


Jag hittade lite bilder på Teddybears Stockholm på min externa hårdisk idag. Bilder som jag tog under en konsert förra hösten. Jag kom att tänka på vilket ös det var så skrotade fram samma band på Spotify. Sjit, vad besviken jag blev helt plötsligt. All den där energin som sprutade ur dom på scenen var som bortblåst. Kvar var bara en massa ljud. På under 5 minuter var jag uttråkad och bytte spellista. Vet inte om det är ett bra eller dåligt betyg, men känns lite trist eftersom jag såg fram emot att få återuppleva energin och glädjen.

kram Em. 


måndag 12 september 2011

E + M = sant! Continue...








"Love is in the air
everywhere I look around. 
Love is in the air 
every sight and every sound."

Kommer ni ihåg E och M?



kram Em.


onsdag 7 september 2011

Bankkort och husdjur


Projekt! Jag älskar projekt! Kommer ni ihåg när jag 2009 gick på sovrummet med pensel och färg? Jag blev så nöjd att jag sedan dess har klurat på nästa del av lägenheten som ska få färg. Valet var inte så svårt eftersom jag inte bor i något slott, utan snarare en liten lagom 2,5:a, så vardagsrummet here I come!

Idag har det rensats. Plockats och städats. Husdjuren jagade mig när jag drog fram soffan och de små rackarna kunde inte låta bli att killa mig i näsan. Tack för kaffet, jag nös i 45 minuter!

När nysningarna lagt sig och alla mina pinaler landat mitt i rummet, likt ett flyttlass, så drog jag igång tejpandet. Ni vet det där evighetslånga pillandet. Fönsterkarmar, dörrkarmar... Millimeterprecision! Tar det någonsin slut? Papper på golvet, hej och hå. Lite tejp på det. (Vet ni förresten att det är sjukt dyrt med maskeringstejp?) I vanliga fall tycker jag att det är kul att "tepa", men just maskeringstejp som används i renoveringssyfte är inte min grej.

Nästa utmaning var spacklingen. Var säker på att jag hade ett sådant där spackelverktyg hemma, men nope. Vad göra? Första tanken var kontokortet, jag har ju ändå shoppingförbud. När jag sansat tankarna lite hittade jag ett annat plastkort att spackla med. Ingen dans på rosor det här med renovering inte, men kratrarna i väggarna fick till slut sin fyllning.

I mitt vardagsrum finns en fondvägg. Den är mörkgrå med stora blommor. Den är lite klatschig, men inte min stil. Som första delmålet i projektet gav jag mig därför på just den delen av rummet. Trångt och dant med flyttlasset i ryggen svor jag över att skaftet till rollern var för långt. Vipps, en fläskläpp! Jag tackade för  dagens andra kopp kaffe och tog ett djupt andetag. På något sätt känner jag på mig att mitt annars väldigt långa tålamod kommer få sig en rejäl prövning i det här projektet, men tänk vad jag ska mysa när hela klabbet är klart. Det skulle förresten heller inte förvåna mig ett dugg om hallen får sig en skvätt färg den oxå... För det "är ju bara att"... Ja ni vet, som på TV!

Stay tuned... Fortsättning följer!

kram Em. 

måndag 5 september 2011

Högtflygande tankar



Vet ni att jag är höjdrädd? Nej, troligtvis inte... Jag har ju inte berättat det! Men nu vet ni. Jag är barnsligt höjdrädd. Eller nej, inte barnsligt höjdrädd för barn är inte rädd för någonting, men väldigt höjdrädd är jag.
Jag tror jag har fått det i arv av mor min.

När syster och jag var små hände det att hela familjen drog iväg på utflykt, bland annat till diverse utsiktsplatser. Vackert vackert, men det slutade alltid med att mamma stod tryckt mot någon sten eller höll i ett träd. Talesättet "gå inte nära kanten för mamma är höjdrädd" myntades i det här vevan och har följt med mig sedan dess. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, men svindeln är ett faktum. Bara jag ser en stege med fler än två steg så ser jag i syne.

Nu i sommar besökte vi Møns Klint. Det innebar 143 meter förklädda med en vinglig trätrappa rätt ner. Hur fascinerande och effektfullt det än är så gör det mig illamående. Att gå ner gick väl ok, men sedan var det upp... Upp upp upp. Knäna var som gelé, händerna som krampaktigt höll om trappans ledstång. Känslan av att det precis bakom mig lutar x antal meter rätt ner i ingenting. Känslan av att kanske kanske tappa balansen och falla handlöst ner i djupet. Kanske är det mammas förståndiga ord som ekar i mitt huvud? Kanske är det inbillad fara? Kanske är det på riktigt? Hur som helst så gillar jag det inte. Vad jag däremot gillar är utsikten. Synd bara att inte den fördelen finns när man klättrar på en vanlig stege. Ingen morot, ingen action.

Jag ska förresten måla om här hemma i veckan och att det innebär diverse stegklättrande. Hmm... Kan det här inlägget kommit till med det i åtanke? Kanske det kanske, och jag kan säga att det pågår en mental förberedelse!

kram Em.


söndag 4 september 2011

Kylda läckerheter och chokladskapelser


Kommer ni ihåg avsnittet i Sex and the City när Miranda tar ut en chokladtårta från kylen och äter direkt ur formen? Efter några sekunder kommer hon på sig själv och slänger hela klabbet i soporna. En kort stund senare sticker hon ner handen i soppåsen och fiskar upp en bit av chokladtårtan och stoppar den i munnen. Panik, ångest...

Lite så har jag jobbat i kväll... Efter en turbulent dag full med känslor och en del tårar kom jag för en stund sedan på att jag bakade kärleksmums i fredags. Yammie! Ut till köket! In i kylen! Av med locket på burken! Två rutor in i smaskandet ställde jag fundersamt ifrån mig kakburken. Vad är det som driver oss till att göra något sådant här? Varför agerar vi ut våra känslor genom behovet av sötsaker? Beror det på Amerikanska tv-serier där vi blir itutade att "är man ledsen så hjälper det att äta glass direkt ur förpackningen"? Beror det på en inbygd drift och ett enormt sötsug i samband med känslomässiga svängningar? Vad är det vi kämpar mot? Vad är det vi kämpar för? Vad är det vi tror ska bli bättre bara genom att vi öser i oss kylda läckerheter och chokladskapelser? Är det genetiskt betingat? Blir livet lättare att leva efter en förpackning jordgubbsglass med chokladströssel? Jag tror inte det, faktiskt. Jag tror att det bara är en kortsiktig lösning för att bedöva det uttröttade känslosinnet, för när vi några timmar senare vaknar upp ur sockerruset är vi, precis som tidigare, ledsna och förvirrade.

Hjärnan gillar belöningar, det vet de flesta av oss. Att efter en lång, tuff arbetsdag få hälla upp ett glas vin och äta en god middag är ett sätt att berömma oss själva. "Jag gjorde det, yes att jag gjorde! Skål!". Ja, ni vet. Min fundering är dock om det verkligen är någon skillnad på belönings-glass och "tyck synd om mig-glass"? Vet hjärnan om reglaget ska stå på on eller off? Har hjärnan koll på om det är fredag och dags att fira arbetsveckans slut eller om det är söndag och mer allvarliga saker har avhandlats? Antagligen inte...

Som en följdfråga till min diskussion undrar jag om hjärnan vet att det var strössel i form av jordgubbshjärtan på chokladtårtan jag smällde i mig förut...? Om inte, kan ni vara så snälla att inte berätta?

kram Em.