Öppet brev till dig:
Kära lilla du,
vi har känt varandra i över ett år nu. Vi har mött både upp- och nergångar ihop. Vi har skrattat och gråtit, varit arga och frustrerade. I början var jag blyg, kanske till och med lite rädd för dig...
Jag minns dagen vi träffades. Det var en klar höstdag när solen värmde på ryggen och löven precis börjat gulna. Jag var nervös och hade tagit en god vän med mig som förkläde. Någon att hålla i handen om du var allt för otäck av dig. Svettig och med en mun torr som Sahara satte jag mig ner. Snart snart! Du kom in hand i hand med en storvuxen karl. Hur kunde ni vara vänner? Hur gick det här ihop?
Två sekunder senare hade vi funnit varandra. Det var kärlek vid första ögonkastet. En ny värld hade öppnats. Jag kände mig modig och stolt över att jag tagit kontakt, över att aktivt ha fått in dig i mitt liv.
Vissa dagar har jag velat bryta bekantskapen. Jag har varit nära att tappa tålamodet. Att ge upp vår vänskap, men envis som jag är så är vi fortfarande vänner. Jag har tagit hand om dig som en mor vurmar för sitt barn. Att du ännu inte vuxit upp är en liten sorg för mig, men en dag ser jag fram emot att få släppa dig. Peta ut dig ur boet och se dig fälla ut vingarna, glida fram över ängarna.
Snart, snart min lilla piercing är du läkt!
din Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar