Vet ni att jag är höjdrädd? Nej, troligtvis inte... Jag har ju inte berättat det! Men nu vet ni. Jag är barnsligt höjdrädd. Eller nej, inte barnsligt höjdrädd för barn är inte rädd för någonting, men väldigt höjdrädd är jag.
Jag tror jag har fått det i arv av mor min.
När syster och jag var små hände det att hela familjen drog iväg på utflykt, bland annat till diverse utsiktsplatser. Vackert vackert, men det slutade alltid med att mamma stod tryckt mot någon sten eller höll i ett träd. Talesättet "gå inte nära kanten för mamma är höjdrädd" myntades i det här vevan och har följt med mig sedan dess. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, men svindeln är ett faktum. Bara jag ser en stege med fler än två steg så ser jag i syne.
Nu i sommar besökte vi Møns Klint. Det innebar 143 meter förklädda med en vinglig trätrappa rätt ner. Hur fascinerande och effektfullt det än är så gör det mig illamående. Att gå ner gick väl ok, men sedan var det upp... Upp upp upp. Knäna var som gelé, händerna som krampaktigt höll om trappans ledstång. Känslan av att det precis bakom mig lutar x antal meter rätt ner i ingenting. Känslan av att kanske kanske tappa balansen och falla handlöst ner i djupet. Kanske är det mammas förståndiga ord som ekar i mitt huvud? Kanske är det inbillad fara? Kanske är det på riktigt? Hur som helst så gillar jag det inte. Vad jag däremot gillar är utsikten. Synd bara att inte den fördelen finns när man klättrar på en vanlig stege. Ingen morot, ingen action.
Jag ska förresten måla om här hemma i veckan och att det innebär diverse stegklättrande. Hmm... Kan det här inlägget kommit till med det i åtanke? Kanske det kanske, och jag kan säga att det pågår en mental förberedelse!
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar