I kväll är det utdelning av Årets bild, ni vet tävlingen som jag var med i och där ni röstade på mig (?!). Det känns liter nervöst. Tänk om jag vinner i år igen? Det känns nästan lite pinsamt om jag skulle göra det. Jag tror att det är jante som spökar, men så känns det. Är dock så glad för att folk har röstat på mig, för det förstår jag att det är folk som har gjort! Tack!
Det här med jantelagen är jag lite fascinerad av. Ni vet allt det här om att inte skryta, att inte vara för mer än någon annan. Var kommer det ifrån? Vem la denna tunga börda på våra svenska axlar? Är det det bistra vädret och den mörka vintern som ställer till det? För mig som har bott i Stockholm i ett gäng år så känns jantelagen ännu starkare nu när jag återigen bor i en mindre stad. Varför är det så? I en stor stad är vi alla lite anonyma, medan i en mindre stad vet alla vem alla är och ingen ska få sticka ut? Det kanske handlar om konkurrens? Konkurrens om att synas i ramljuset, om "fifteen minutes of fame"? När man sedan syns och tar för sig får man smäll på fingrarna för att man gör just det. Avundsjuka? Jag vill gärna vända på steken och se avundsjukan som något att satsa mot. "Kan han/hon fixa det så kan jag!" Alla har samma chanser, fast inom olika områden. Jag tror det handlar om att visa upp sig och ta vara på sina talanger, att våga ta för sig. "Här kommer jag och jag är stolt över det jag kan!" Jag vet att det är svårt och jag skriver den här texten delvis för att peppa mig själv och även om jag inte alltid får till det så har jag en stark tro på att jag kan det jag gör! Att jag är bra på det jag kan. Det får dock inte tippa över mot kaxighet, för då tär målet missat. Målet som är kunskap och rikedom genom att lära sig! Ge mig mer... Jag törstar efter kunskap!
kram Em.
Ps. Och håll tummarna nu....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar