Jag tror att jag samlar på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är det bästa, men de är vackra och får mig att må bra. De luktar gott och jag blir rusig i magen av deras uppenbarelse. Tänk att få krypa nära, känna doften och sedan omfamna dem, en i taget...
Tidens tand har sin inverkan och det handlar ofta om en vecka från underbar till tomhet. Först går det upp, måndag-tisdag. Det blir onsdag och ruset i magen blir till en krusning på kronbladen. En aning om vad som komma skall gör sig synlig, men jag vill inte tro att utgången ska bli som sist. Jag vill ha kvar måndagens känsla av lycka. Doften och styrkan i färgerna. Jag förnekar krampaktigt det förfall vi står inför. Torsdagen medför tankarna. De kommer i klunga och får mig att tappa koncentrationen. Fokuset försvinner och dimman uppenbarar sig. På fredagen har jag hunnit stänga av luktsinnet. Jag vet att jag inte kan komma undan. Att det jag vill kommer ta slut. Jag kämpar för att ruset i magen inte ska övergå till en knut. Jag talar och tänker av erfarenhet. Doften som avtar. Lördag övergår i söndag och rätt vad det är så ligger bladen utspridda över bordet. En vecka tog det och jag var smärtsamt medveten om varje steg. Kanske handlade det om erfarenhet, kanske om en känsla. Sjätte sinnet.
Kvar på bordet står en ensam vas med en tom stjälk i. Det är dags att kasta den. Hälla ut vattnet och plocka nya dofter. Tror ni det tar en vecka även den här gången?
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar