Muffins

När jag var liten bakade vi ofta muffins. Jag har ett speciellt minne. Det är från en tid när äppelträden hängde tunga av frukt och sensommarvärmen låg som en varm duk över landet. Jag hade inte börjat skolan än så jag var helt klart en småskit. Mormor och jag hade bakat muffins med egenskördade äppelbitar i.

Vi har lagt muffinsen i en fin korg med en rosa servett under det väldoftande guldet. Stolt som en liten tupp beger jag mig iväg för att bjuda resten av familjen. Samtidigt pågår en ombyggnation. Det klassiska förortskedjehuset ska få en övervåning. Alla vuxna är engagerade och en fikapaus är välbehövlig. Efter att ha balanserat korgen med muffins hela vägen från köket till den framtida trappan så tar det stopp. Hur ska jag ta mig upp till övervåningen? Det får bli på vingliga ben med bestämd min uppför en stege. Pappa övervakar och fångar upp när jag inte riktigt har turen med mig. Till sist är vi uppe, muffinsen och jag. På några plankor mellan två arbetsbockar dukar vi upp läckerheterna. Jag sitter och dinglar med benen på en hög med virke. Än i dag vattnas det i munnen när jag tänker på det här minnet. Det var de godaste muffins jag någonsin smakat, fulla med stolthet och glädje.

kram Em.