Regelbrott

Det är en hel vetenskap. Stå till höger, gå till vänster, springa, gå, stå stilla, lunka. Vårt beteende i rulltrappan säger ganska mycket om vilka vi är. Den där stressade typen som suckar när någon står fel eller går för sakta i snabbfilen. Storstadsbon som kan reglerna och som genom en tydlig gest eller blick markerar ett intrång. Den förvirrade lantisen har noll koll och känner nervositeten i luften. En barnvagn tar upp hela bredden på trappan och vi kan snällt bara acceptera läget. Kidsen åker på ledstången, busar, skrattar och skriker.

Att åka rulltrappa är en ångestfylld sysselsättning. När jag bodde i vår kungliga huvudstad, där rulltrapporna står som spön i backen, hade jag reglerna i mig. Trots det var jag en notorisk "stå till höger"-människa. Jag gjorde det till en principsak att ta det lugnt, motstå stressen och pressen att hela tiden snabba på. Det finns en dag i morgon oxå, en timme efter denna och en minut och en sekund utöver nuet. Allt löser sig.

Nu bor jag i en lagom stor stad i sina bästa år. Här åker vi rulltrappa lite hur vi vill. Vi får stå i mitten. Vi får stå i bredd. Vi får stå. Vi får springa. Vi får gå. Vi får hoppa och vi får sitta. Det känns rätt befriande. Jag är glad att jag slipper reglerna, men jag kan ibland känna ett stygn av ledsamhet över de regelbrott som begås dagligen. Är det inte dags att någon styr upp detta? Nej, förresten! Styr upp huvudstaden i stället. Lite kaos och oordning skulle inte skada mellan varven, i alla fall i min värld!

kram Em.