Ibland kommer vi människor ur spår. Det händer oftast i nedförsbacke, när det går lite för fort. Stavarna räcker inte till som balansmedel och vingligheten tar över. Dunsen i backen och snön innanför kläderna blir till ett tillfälle när du bara vill dra upp täcket och sova bort känslorna och tankarna. Minsta lilla grej gör att du blir påmind om det som gör ont. Bagaget som du trodde var avlämnat för länge sedan sitter helt plötsligt på ryggen och väger tyngre än någonsin tidigare. Det gäller att hålla huvudet högt i snöhögen. Det gäller att få luft... Ta dig upp på stapplande ben... Prova stabiliteten på skidorna... Se om de bär eller om du ska knäppa upp bindningarna och gå hela vägen hem. Ett spår är inte detsamma som enda vägen. Ett spår går inte bara åt ett håll.
Mår du dåligt så kan inte jag må bra...
kram Emma
0 kommentarer:
Skicka en kommentar