Att vakna i ett töcken och inse att det inte är en dröm. Att jag inte sovit hängandes upp och ner och att världen inte snurrar. Signalen från väckarklockan som skär genom ben. Värken som gör sig påmind, som en fors genom kroppen. Jag förstår inte att vi står ut. Det måste vara en av de största missarna i mänsklighetens historia. Jag förstår sammanhanget, men inte vitsen. Varför ska några dagar per månad vara ett helvete? Varför förändras solnedgången till mörka elaka moln? Vissa dagar vill jag inte vara jag...
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar