Jag slog upp ögonen. Ljudet av vinden som slet i träden utanför mitt fönster. På två sekunder var jag klarvaken, men ändå disig i medvetandet. Regnet mot rutan. Värmen från ett alldeles för varmt vintertäcke. Bilderna på näthinnan. Någon jagade mig. Året var 1931 och livet var svartvitt. Jag var en del av ett demonstrationståg. Kulorna ven runt huvudet. Långt bort hördes klockspelet på grannens balkong. En lastbil som rullade förbi. Fanor som slog i vinden. Paniken påskyndade hjärtats slag. Svetten på ryggen. Tröttheten i kroppen, röran i huvudet. Vinden tog tag i vattendropparna och sköt dem i allt snabbare takt mot mitt fönster. Blod framför ögonen. Jag blinkade febrilt. Vände mig om. Jag borrade ner huvudet i kudden och lovade mig själv sluta lyssna på P3 dokumentär som godnattsaga...
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar