Att lyssna på Jan Jörnmark är som att kliva in i en annan värld. Kloka ord på bred värmländska varvas med modighet och humor. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen och det var minst lika fascinerande att höra honom live som att se honom på tv.
Ämnet för kvällen är övergivna byggnader i Detroit. Som första bild visar Jörnmark en festlokal för 2000 personer. Den är från 1920-talet. Intakt och orenoverad, men nerbruten och förfallen. Utflyttningen från staden under mitten av 50-talet, som skedde till följd av industrialiseringen, har satt sina spår. Det går att se storheten och glansen som en gång var. Bildspelet rullar vidare och vi blir uppmanade att titta på verkligheten på ett nytt sätt. En amerikansk diner från 50-talet gör att ett sus går genom publiken. Tiden har stannat. Vem stängde av takfläkten för sista gången? Som skuggor ovanpå bilden ser vi glädje och hungriga gäster som sitter i de typiskt amerikanska båsen med svulstigt välvda vinröda skinnsoffor. Det går att känna doften av friterad mat. Höra jukeboxen. Det är magiskt...
Jörnmark berättar om "Urban explorers" och "The scrappers". Människor som på olika sätt livnär sig på de övergivna platserna. Skrotsamlarna som med fullt pådrag och till ett öronbedövande ljud knackar ner pelare i en kyrka för att komma åt de metalledningar som finns inmurade. Explorers, utforskare, som lever i en annan kultur, en subkultur fylld av graffiti och gäng med andra livsmönster än våra. Han berättar att 50 % av Detroits befolkning är analfabeter, idag 2011. Det i en stad som före 1940-talet var en av världens fem rikaste. En stad som idag har över 300 000 tomma byggnader på sitt samvete.
Vi får i en bild följa med högst upp i en övergiven skyskrapa. 16:e våningen erbjuder ett atriumtak och stora glasfönster med utsikt över staden. Efter 30 år av förfall går det fortfarande att höra klirret av champagneglas från de fina tillställningarna för kontorskomplexets chefer och inbjudna gäster. En känsla av tomhet, rädsla och kittlande nyfikenhet drar över mig. Jörnmark menar att framtiden aldrig kommer se ut som världen gör nu. Jag kan inte annat än hålla med...
Som avslutning på föreläsningen bjuds vi på en resa till Jugoslavien. Marskalk Titos villa är magnifik, skrämmande och otrolig. I väggarna ska straffångar som dött under byggnationen ha murats in. En skrämmande historia om makt. Det är nu Jörnmark visar en av mina favoritbilder från föreläsningen. Gardinerna för fönstret. Soffan från 50-talet. Så mycket känsla, så mycket historia, så mycket vemod och tragik...
När jag klev ut från föreläsningen hade jag en dov, men nyfiken känsla i kroppen. Vad kommer ske härnäst? Är förfall och övergivenhet en naturlig väg? Kan vi människor inte hantera materiell framgång? Industrialiseringen och ekonomins påverkan på våra liv, hur stor del har den för samhällets struktur? Framtiden kommer aldrig se ut som nuet... Jag önskar att jag hade modet att ge mig ut med kameran. Att jag fick fånga om så bara en livshistoria, ett öde, en byggnad med historia. Jag känner mig inspirerad!
Om du har en stund över, gå in på Jan Jörnmarks hemsida och titta på hans bilder. Låt tankarna flyga iväg. Ge fantasin och funderingarna, över de livsöden som speglas, fria tyglar. Jag kan sitta i timmar och bara klicka mig runt...
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar