Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.
"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.
Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar