Kommer ni ihåg när man var liten och skulle gå i luciatåg. Visst var det lite läskigt, men samtidigt spännande och något man såg fram emot? Att få sjunga, och ta på sig luciakläder, och ha glitter i håret var det fina. Det lite mer läskiga var att ha allas föräldrar framför sig, allas blickar på sig. En tjock svart okontrollerbar massa full med kamerablixtar och videokameror.
I morse var jag på lilla Ts luciatåg. Det var hennes första någonsin och hon var söt som socker där hon stod, rund och go, med overallen under lucialinnet. Så mycket sång blev det inte för fröken, men det batteridrivna ljuset smakade tydligen mums. Bä fick vara med han också, med glitter i håret som alla andra. Rätt ska vara rätt!
Innan luciatåget drog igång fick vi som åskådare lite förmaningar. "Håller er på ett lagom avstånd och ingen fotografering innan sista sången. Var försiktiga med att lägga upp bilder på nätet, fråga om lov." Det känns som självklara önskemål, men redan efter 10 sekunder small den första blixten av i ansiktet på barnen. Tänk att man som förälder är så egoistisk att så enkla tips för en lyckad stund inte kan respekteras? Hur det sedan blir med bilder på nätet kan jag bara filosofera om, men jag kan tänka mig att både en och annan luciabild kommer hamna på fejjan idag, med eller utan tillstånd... Jag kommer i alla fall hålla mina bilder på lilla T och hennes kompisar för mig själv. Var så god att vara avis, för sötnötar är dom allihopa!
kram Em.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar