Fotograferingstajm

Igår var det fotograferingstajm på jobbet. Det ryktades om allt från make up till hårfixande och softbox av det större formatet. "Smörj in ansiktet noga kvällen innan och på morgonen" löd ordern. Lyster i fejjan är grejen. Sagt och gjort. Som mönsterelever satt vi där på morgonmötet med skinande hud som hämtade från en reklamfilm för anti-rynkkräm. Fixade upp till tänderna visade mina nyvunna kollegor på ett för mig spännande och nytt uttryck. Vattenkammade, med lockarna på plats och skjortan knäppt upp i halsen kommenterade och berömde vi varandra med ett lite nervöst leende. Någon hade cyklat till jobbet utan mössa för att inte sabba frillan. Någon hade kämpat hela söndagskvällen i kampen mot rynkorna på skjortan. Någon, inga namn nämnda, hade rivit ut hela garderoben i jakten på den perfekta klädkombinationen. Vi var som en grundskoleklass i väntan på årets skolfoto. 

Schemat för dagen var tight. En kvart per capita. Make up och sen posering framför kameran. Förväntningar och lite spända skratt hördes i foajen. Filade någon på ett leende framför spegeln på toaletten? Dimman av hårspray och doften av varm locktång lade sig som en förväntning över våningsplanet. 

Min tur!? Jaha... oj... redan? Puder, ögonskugga, läppstift. Lösögonfransar som klistrar ihop ögonen. Skratt och frenetiska blinkningar för att frigöra blicken. Stressfläck i pannan som trollas bort med puder. Lockar i frisyren. Väl på plats plats framför kameran och huvudet ska lutas, vinklas, höjas, sänkas. "Kom närmare! Attackera kameran! Leendet sitter i ögonen! Sträck på halsen!" Top model, släng er i väggen... 

Dagen led mot eftermiddag och lösögonfransarna landade ganska snart på Mr. Pacman som gjort sig hemmastadd på mitt skrivbord. Och när jag vid 17-hugget vände kosan hemåt kunde jag inte låta bli att märka glimten i hans ögon. Var inte hans leende lite lite större än vanligt? Jag tror dagens händelser var en win-win för både Pacman och mig... Jag trivs verkligen på mitt nya jobb! 

kram Em.