Ett människoöde

Jag träffade ett människoöde idag. Det var en av mina grannar som stannade och pratade lite när jag låste cykeln utanför porten. Det blev ett känslomässigt samtal med en person jag endast sett på avstånd och hälsat lite sporadiskt på tidigare. Samtalet kom att handla om hennes nyligen bortgångna man. Om ensamheten och om förväntningarna vi har på livet. Hon berättade att de bott i samma lägenhet sedan husen byggdes 1954. Hon berättade om förändringen som skett, både i och runt husen. Hon berättade att de varit lyckliga i sin lilla trea. Att de uppfostrat en son tillsammans. Tårarna rann längs hennes skrynkliga kinder under tiden hon berättade.

Under de 4,5 år jag bott här har jag sett dem ta små promenader i grannskapet. Hon med små raska steg och han med armarna på ryggen, något framåtlutad och några steg på efterkälke. Jag tänkte att de såg strävsamma ut. Ett tufft liv med få möjligheter till lyx. Arbetarfolk som nu landat i en vardag de inte kommer ifrån. Jag vet att jag tänkte att hon säkert var en bestämd kvinna. Jag tror att jag grundade det på att hon gick först. Lite som en gammeldags skollärarinna. Det var säkerligen ett felaktigt antagande och intrycket hon gav idag ställde mina förutfattade meningar på kant. Att hon öppet vågade visa sina känslor för mig. Jag, en helt främmande människa, fick ta del av hennes öde och hennes liv här och nu. Det var starkt och flera gånger under vårt korta samtal fick jag impulsen att krama om henne. Jag gjorde det inte, men i efterhand ångrade jag mig. Värme från en människa till en annan... Det var väl det minsta jag hade kunnat ge henne?

kram Em.