Kategorisering

Det finns dagar när man bara vill vända ryggen till alla. Bara krypa ner i soffan och försvinna. Börja om och glömma. En sådan dag har jag haft idag. Inte för att jag ångrar mig, utan för att jag tror på ödet.

En klok person sa en gång att vi finns i andra människors liv "for a reason, a season or a lifetime". Vi människor tycker om att dela in världen i kategorier. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera information om vi inte kan placera den i ett sammanhang och ett fack. Det är vårt sätt att få världen att fungera, oavsett om det handlar om bilmodeller, maträtter, hårfärger eller människor. Jag tror att det gäller även relationer och jag tror att ödet ger oss hjälp på vägen.

Det kan vara svårt att se meningen med relationer när vi är mitt uppe i dem. Ett kliv tillbaka kanske kan hjälpa? Klivet behöver inte vara jättestort, men min erfarenhet säger mig att ju större kliv desto större brännvidd. När vi överblickar det vi hade kan vi komma fram till det vi vill ha. Passar inte bilderna överens så tror jag att ödet sagt sitt. Det kanske inte är "for a lifetime"? Anledningen eller behovet kan likaväl vara målet med händelsen. Och ödet går inte att lura. Ödet är ödet, något förutbestämt som vi inte kan rå på. Så håll i hatten och åk med. 

"Omnia causa fiunt" 

"Everything happens for a reason" 

"Det finns en anledning till allt" 


Jag kallar det ödet... 

kram Em.