Tankarna flyger iväg. Jag är upptagen. Min blick följer mannen som sneddar över torget. Han har axellångt hår, är runt 45. Han har en väska över ena axeln. Den hänger där lite spontant uppkastad, som att den hittade sin plats lite för fort. Väskan ser tung ut. Handen som tillhör axeln med väskan hänger ner vid sidan av mannens kropp. I den andra handen håller han något. Först ser jag inte vad det är. Jag flyttar blicken neråt. Det är en kavaj han har in handen. Den hänger på en galge. Armen är utsträckt och eftersom mannen är kort resulterar det i att kavajen släpar i marken. Jag rynkar pannan i ett försökt att fokusera blicken. Det hänger något på galen, framför kavajen. En lapp. Den måste vara från kemtvätten. Jag höjer blicken igen och ser på mannen. Han har riktningen på stegen inställd, men framfarten är seg. Höften skjuter fram och ryggen är lätt böjd. Plötsligt ser väskan ännu tyngre ut. Han säckar ihop en aning som inför en kraftansträngning. Jag får en ingivelse om att han ska göra en ansträngning för att sätta väskan på plats på axeln. Sekunderna går. Ingenting händer förutom att han fortsätter framåt på sitt sävliga sätt. Kavajen hänger som en förlängning från handen ner mot marken. Jag blir förskräckt. Kavajen. Hans gråa fina kavaj. Marken är smutsig. Kavajen är nytvättad. Det är tyst. "Hall..." hör jag långt borta. Jag tittar på mannen. Han vet var han ska. "Hallå!" Jag blir irriterad utan egentlig anledning. "Va?" "Vet du om vi har fler av den här på lagret?" Den tidigare axelknackningen tillhör min kollega. Orden är hennes. Jag är på jobbet, men försjunken i en annan människan öde. Tankar som drar iväg, tankar som oroar sig, tankar som berör, tankar som är på riktigt, tankar som roar. Det kallas dagdrömmeri. Det kallas att titta på människor.... och jag älskar det!
kram Em
0 kommentarer:
Skicka en kommentar