Min kreativitet på mina villkor

Den här texten kommer handla om hur det är att utbilda sig till ett yrke som alla tycker att de klarar lika bra själva. Om hur det känns att bli utnyttjad och att inte kunna ställa de villkor man vill. 

Det finns yrkesgrupper som ogärna avslöjar sina yrken på fester. Ni vet läkare som inte vill säga vad de jobbar med eftersom de vet att frågan om den ena skavanken efter den andra kommer komma i sinom tid. Någon frågar massören om han/hon inte kan "klämma lite på axlarna". Bilmekanikern får frågan "Om det låter såhär vad är det då för fel?". Allt på obetald tid och utan läkarrocken över axlarna. Kompis till kompis, vän till vän. "Amen, kom igen för fan! Kan inte du fixa det?" 

Gränsen mellan yrke och identitet suddas ut. När är det dags att sätta ner foten och kräva respekt? Jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle jag får till att vara kreativ, vilket mitt framtida yrke kräver. Det ger mig kunskap. Det borde även ge mig stolthet för det jag gör. Jag har en utbildning, jag har högskolepoäng, jag har en examen. Jag kan det jag gör, råg i ryggen. Hobbyn håller på att bli på riktigt. Jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och fiktion. 

Att utbilda sig till något som alla tycker sig kunna själva är väldigt tufft. Det är få som verkligen förstår vad det handlar om. En kamera kan ju vem som helst köpa för en billig penning och bildredigeringsprogrammen duggar tätt i hushållen. Vem som helst har möjlighet, men det är få som har kunskapen, den riktiga kunskapen. Jag säger inte att jag har den, jag har bara börjat vandra på den långa vägen, men jag har en bra grund att stå på. En grund som kräver respekt. 

På pappret är jag mediedesigner med inriktning mot medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan låta flummigt, men det är mitt framtida yrke. Snälla, förväxla inte det med hobbyamatörer som gissar sig fram i den visuella medievärlden. 

Ofta när det händer något så har jag kameran i släptåg. Jag plöjer tidningar för inspiration och spenderar timmar vid datorn för att få idéer och lära mig saker. Jag ser världen med ögon som tillhör en visualist, men på något sätt blir jag tagen för den där människan på festen som inte vågar höja rösten av rädsla för att få ställa en diagnos. Jag skrev tidigare att jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle till att vara kreativ. Ja, det är mitt kall här i livet. I det ingår att göra saker för min egen skull, för att utvecklas. Jag tar och redigerar mer än gärna bilder. Jag knåpar och fixar med trycksaker och hemsidor. Jag gör det av nyfikenhet och kunskapstörst, men även av rent yrkesmässiga anledningar. 

I dagsläget är jag nyutexaminerad. Jag vill ha ett jobb! Det betyder att jag måste visa vad jag går för. Jag måste få ut mitt namn. Jag vill visa upp det jag gör och det jag är stolt över, och jag vill göra det på mina villkor. Det är min kreativitet på mina villkor. Frontalkrock! Partybilderna blir helt plötsligt jobb. I folks ögon utför jag en hobby, men för mig är det ett yrke. Mina krav ses som obekväma och tjatiga. Är det för mycket begärt att mitt namn ska publiceras på en hemsida för ett företag med bilder tagna och redigerade gratis av mig? Att bilden tagen av mig som hamnar bakom soffan hos en väns vän har min signatur? Att festinbjudan layoutad av mig har mitt namn på sista sidan? Balansgången mellan att bli utnyttjad och känna stolthet över det man har åstadkommit ställs på tvären, men viljan att visa upp något får aldrig vinna över respekten för sig själv. Var drar man gränsen mellan hobby och saker som i det långa loppet kan generera jobb? 

Jag tar och redigerar mer än gärna bilder och gör liknande uppdrag för att lära mig i väntan på ett jobb. Jag tar till och med med glädje på mig att göra det om det behövs, men jag gör det på mina villkor. Jag vill att folk ska respektera mig för det jag gör. Jag är jag och jag har ett yrke! Jag är stolt över det jag har åstadkommit under min utbildning och jag vill att de som står mig nära ska vara stolta över mig. Det är inte mycket jag begär, men det är banne mig med goda skäl som grund jag begär det! 

kram Em.