En helt vanlig kväll i mitt liv

Jag tänkte berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv. Allt lunkar på som det ska. Pyssel, träning. Samla ihop sig efter dagen. Ja ni vet! Sen bara slår den till, hungern! Som på två sekunder går jag från lite småhungrig till vrålhungrig med blodsockret vid fotknölarna. Ghaaaa... Ge mig mat. Gärna nyss! Rota rota! Kylskåp? Skafferi? Frys? Paniken stiger! Det är som att kliva in i en garderob där inget passar ihop med något annat. Rutiga byxor och blommig tröja. Oftast slutar det med att jag svär över att "James", min osynliga betjänt, in gjort sitt jobb och lagat något välsmakande till mig. Sen inser jag det faktiskt var upp till mig själv att få mat på bordet den här gången också. Dra på trissor! 

Så... riva, riva! Något som matchar med blommigt kanske? Kyckling? Nej, den är djupfryst. Fisk... fiskpinnar? Nej, har inga potatisar att göra tillhörande mos på. Pyttipanna? Det går ju fort att steka upp! Hmm.. Bara en portion värd en dansmus kvar i påsen. Men tillslut, längst inne i frysen! Yeah! Hemmagjord paj. Rödlök, färska och soltorkade tomater, bacon och basilika. Yammie! Kvällen fick sin räddning. Jag fick mat i magen och energin åter. Och kanske kanske är det till och med så att James får behålla jobbet... 

kram Em. 

Jan Jörnmark - en föreläsning med känsla

Jag var på en offentlig föreläsning igår... Ni som inte var där missade något!
Att lyssna på Jan Jörnmark är som att kliva in i en annan värld. Kloka ord på bred värmländska varvas med modighet och humor. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen och det var minst lika fascinerande att höra honom live som att se honom på tv.

Ämnet för kvällen är övergivna byggnader i Detroit. Som första bild visar Jörnmark en festlokal för 2000 personer. Den är från 1920-talet. Intakt och orenoverad, men nerbruten och förfallen. Utflyttningen från staden under mitten av 50-talet, som skedde till följd av industrialiseringen, har satt sina spår. Det går att se storheten och glansen som en gång var. Bildspelet rullar vidare och vi blir uppmanade att titta på verkligheten på ett nytt sätt. En amerikansk diner från 50-talet gör att ett sus går genom publiken. Tiden har stannat. Vem stängde av takfläkten för sista gången? Som skuggor ovanpå bilden ser vi glädje och hungriga gäster som sitter i de typiskt amerikanska båsen med svulstigt välvda vinröda skinnsoffor. Det går att känna doften av friterad mat. Höra jukeboxen. Det är magiskt...

Jörnmark berättar om "Urban explorers" och "The scrappers". Människor som på olika sätt livnär sig på de övergivna platserna. Skrotsamlarna som med fullt pådrag och till ett öronbedövande ljud knackar ner pelare i en kyrka för att komma åt de metalledningar som finns inmurade. Explorers, utforskare, som lever i en annan kultur, en subkultur fylld av graffiti och gäng med andra livsmönster än våra. Han berättar att 50 % av Detroits befolkning är analfabeter, idag 2011. Det i en stad som före 1940-talet var en av världens fem rikaste. En stad som idag har över 300 000 tomma byggnader på sitt samvete.

Vi får i en bild följa med högst upp i en övergiven skyskrapa. 16:e våningen erbjuder ett atriumtak och stora glasfönster med utsikt över staden. Efter 30 år av förfall går det fortfarande att höra klirret av champagneglas från de fina tillställningarna för kontorskomplexets chefer och inbjudna gäster. En känsla av tomhet, rädsla och kittlande nyfikenhet drar över mig. Jörnmark menar att framtiden aldrig kommer se ut som världen gör nu. Jag kan inte annat än hålla med...

Som avslutning på föreläsningen bjuds vi på en resa till Jugoslavien. Marskalk Titos villa är magnifik, skrämmande och otrolig. I väggarna ska straffångar som dött under byggnationen ha murats in. En skrämmande historia om makt. Det är nu Jörnmark visar en av mina favoritbilder från föreläsningen. Gardinerna för fönstret. Soffan från 50-talet. Så mycket känsla, så mycket historia, så mycket vemod och tragik...

När jag klev ut från föreläsningen hade jag en dov, men nyfiken känsla i kroppen. Vad kommer ske härnäst? Är förfall och övergivenhet en naturlig väg? Kan vi människor inte hantera materiell framgång? Industrialiseringen och ekonomins påverkan på våra liv, hur stor del har den för samhällets struktur? Framtiden kommer aldrig se ut som nuet... Jag önskar att jag hade modet att ge mig ut med kameran. Att jag fick fånga om så bara en livshistoria, ett öde, en byggnad med historia. Jag känner mig inspirerad!

Om du har en stund över, gå in på Jan Jörnmarks hemsida och titta på hans bilder. Låt tankarna flyga iväg. Ge fantasin och funderingarna, över de livsöden som speglas, fria tyglar. Jag kan sitta i timmar och bara klicka mig runt...

kram Em. 

Mysigt

Att leta runt bland gamla bilder. Det är vad jag har gjort idag. Mysigt. Att klicka sig in i ett bibliotek av möjligheter och visioner. Yammie för en redigeringsnörd som mig. Jag hittade en hel del som jag trodde att jag var klar med. Gamla bilder, arkiverade sedan länge, som fångade mitt intresse igen. Bilder jag lagt i kastahögen och som med lite oflyt redan skulle varit uppslukade av icke befintliga 1:or och 0:or. Tack och lov fanns dom kvar. Nya ögon och nya kunskaper gör underverk för kreativiteten. Att få leka med färg och form, testa och dona. Allt utan en deadline flåsande över axeln. Jag upprepar! Myyyysigt....

kram Em. 

Avslagen

Att få avslag. Att bli nekad. Att antingen inte höra något alls eller ännu värre, att få höra att man är överkvalificerad. Det här med att söka jobb är minsann ingen dans på rosor. Hur vet man, som helt nyutexaminerad, hur ens kvalifikationer ligger i förhållande till konkurrenterna? Hur vet man var man ska lägga krutet? Vem som behöver just min kunskap? Ibland känns det som ett lotteri. Som att skrapa en trisslott, vinna 25 kronor. Ta ut en ny lott för pengarna och sedan förlora allt på ett bräde.

Jag är inte bitter, jag ger inte upp. Jag vet att mitt drömjobb finns inom räckhåll och jag försöker omvandla mina erfarenheter från tidigare intervjuer och ansökningar till kunskap. För ska jag lägga krutet på något just nu, så verkar det vara att bli proffs på jobbsökeri. Fighten om jobben är tuff, men jag är tuffare! Kom an bara!

kram Em. 

Tintin- en upplevelse

Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.

"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.

Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!

kram Em. 

Skål!

Jag missade den 11/11-11 kl 11.11 idag. Jag vet inte vad jag gjorde, men plötsligt var klockan 11.34. Det kanske var lika bra. Undergång, misströstan och svarta moln är inte riktigt min grej.

Nu kanske vän av ordning undrar varför jag lägger upp bilder på glas och flytande föda i samband med jordens förmodade undergång? Jag lovar, det finns inget samband! Jag fick bara ett sug att gå igenom lite gamla bilder idag och då hittade jag den här trissen.

Det är något med uppradade glas, bakgrundsljus och flaskor täckta med kondens som får igång mitt fotoöga. Det är hårt, men samtidigt mjukt. Det stela, men ändå bräckliga glaset i kontrast till det flytande innehållet. Det formbara möter det oformbara. Ljusets förvrängning genom glasets yta. Reflexer som speglas och klirrande glas som anas. Vad händer runt omkring? Vem kommer inom kort sätta sina läppar mot glasets kant? En vinflaska som poppar upp. Det fräser till runt en limeskiva som hamnar i en kolsyrad dryck. Isbitarna dansar.

Trevlig helg!

kram Em. 

Prinsesstårta i prinsessans hand

Här har ni det, resultatet av the big tårtjakt! I finaste grönt och med en liten marsipanros på toppen levererades den timmar innan födelsedagsbarnet skulle firas. Lilla T älskar den och jag kan inte låta bli att göra annat jag heller. Här ska fikas! Tack Åsa!

kram Em. 

What to do hela dagarna?

Jo, jag söker jobb så det står härliga till, men det går inte att sitta 24/7 med nosen CV-formuleringar och örat kopplat till telefonen. Så vad gör jag då hela dagarna? Jo, jag pysslar i Photoshop så klart! :) Lärandet fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag får inte nog! Lyckos den arbetsgivare som får utnyttja all min kunskap i framtiden... ;) 

För en gångs skulle tänkte jag att ni ska få lite före och efter-bilder, så ni ser vad jag har gjort. Inspirationen till bilderna har jag bland annat hämtat från Moderskeppet och deras Photoshoprecept. Sedan ligger det, som vanligt, en helt del inspirationssurfande, tidningsbläddrande och eget experimenterande bakom resultaten. Vad tycker ni? 

Här har jag använt mig av ljuseffekter och dragit upp den blåa tonen i bilden. Jag har även lagt en vinjett för att förstärka ljuset. 

Till den här bilden har jag använd mig av en svartvit kopia som jag lagt ovanpå färgbilden. Via blandningslägen och opacitetsjusteringar har jag sedan fått fram den lite matta tonen. Med hjälp av två olika kurvor dragna mot ljust respektive mörkt har jag jobbat fram förhållandena mellan ljusa och mörka partier för att få bilden intensivare. 

Här har jag jobbat ganska mycket med själva innehållet i bilden. Husen och gångvägarna i bakgrunden har jag klonat bort. Jag har dragit ner mättnaden på bilden och jobbat med färgbalans och kurvor. Sist la jag en linsoskärpa för att skapa en Tilt shift-effekt. 

En bild mår ofta bra av någon form av beskärning. Jag kan ibland vara lite snål med just den saken, men här tog jag i ordentligt. Allt för att få fram mer detaljer i gräset och på bladet. De djupa färgerna fick jag fram genom att kopiera originallagret och ändra blandningsläget. 

Slit en med hälsan! 

kram Em. 

The big tårtjakt

En viss fröken fyller 2 på måndag. Lilla skruttan blir stora tjejen. Helt galet vad tiden går!

Som den stolta moster jag är så har jag jagat present hela eftermiddagen. Vilken fail! Jag hade en vision om en tårta i Pippi-style, men nope. Gata upp och gata ner. Inte en tårta i hela stan, i alla fall inte i trä eller annan lekbar form. Kan man köpa en gräddtårta till en tvååring? Hur ska det gå när den inte är lekbar längre? Grädde i sängen. Jordgubbar på mattan. Sylt i håret. Hmm... Nej, det gillar nog inte mor hennes?!

Nya idéer... Tänk utanför boxen, Emma! En verktygslåda så T kan vara med och bygga hemma? Yepp, så fick det bli. Sagt och bestämt betade jag av samtliga leksaksbutiker ett andra varv. Yohooo?! Var hålls ni alla bra leksaker som T vill ha? Nehepp, då var det kanske dags att skapa boxen själv? Ungefär här kan jag meddela att mina krafter tog slut och blodsockernivån slog i botten. Jag tror jag får skapa den där boxen i morgon istället.... Och snälla ni, säg inget till T, jag vill att presenten ska bli en överraskning!

På återhörande i frågan...

kram Em.

Som musik i min öron

De senaste fyra veckorna har det talats norrländska i mitt liv. Det är som ljuv musik i mina öron och den tycks bara bli vackrare och vackrare, rent av speciell, allt eftersom dagarna går... :) 

kram Em. 

Vakuum

När man hittar hem. När man vet var man är. När man vet vad man har. Tryggheten. Skor på fötterna.
Mat i magen.

Just nu lever jag som i vakuum. Dagarna flyter ihop. Jag har svårt att få tiden att gå, men har ändå fullt upp. Jag vet inte vad jag gör och hur jag gör det? Jag äter, sover, läser och söker jobb. Jag drömmer om en vardag när klockan ringer tidigt och jag studsar ur sängen för att ta mig till jobbet. Jag drömmer om en utmaning och en sysselsättning att brinna för. Jag vill ha skor på fötterna, mat i magen och en trygghet att vila mitt, av arbete, trötta huvud mot på fredagskvällen.

kram Em. 

Reflexen 3:11

Kommer ni ihåg att jag skrev om tidningen Reflexen som jag layoutat här om veckan? Nu ligger den uppe på Trafiktekniska föreningens hemsida. Bara att hoppa in och bläddra om ni känner för det! ;) 

Trevlig läsning! 

kram Em. 

Nyheter på bloggen

Som ni kloka människor säkert har uppmärksammat så har det hänt en del här på bloggen. 

Jag har bland annat skrivit ihop en liten text om att jag söker jobb. För hugade spekulanter finns det även mer information om mig och vem jag är.  Och när jag ändå hade ångan uppe passade jag på att peta upp mitt CV på Linkedin. 

Så, där har ni mig som i en ask! Skutta gärna runt och kolla läget! Jag är evigt tacksam för alla tips och all hjälp jag kan få i jakten på min framtid! 

kram Em. 

Häxjakt till förmån för....?

Det pågår en häxjakt i media just nu. Jag ni vet säkerligen vad jag menar. Det är Juholt som är på tapeten. Jag är sällan intresserad av politik och allt som rör den världen, men jag tycker att medias bevakning av situationer som den här är intressanta. Och vem har inte slängt ett öga på en löpsedel eller någon av kvällstidningarnas webbsidor?

Jag förstår att det ligger ett allmänintresse i att bevaka människor i toppositioner, men kan det inte bli lite väl snaskigt ibland? Journalismen sett som den tredje stadsmakten, där granskning är huvudsysselsättningen, ger väl inte automatiskt rätt att driva lösnummerförsäljning? Var går gränsen mellan granskning och egna intressen? Hur kan vi som mottagare av informationen bedöma och lita på det vi läser?

Kommer ni ihåg när jag skrev om "Sanning?" tidigare i höstas? Då filosoferade jag runt nyheter som avslöjats som icke-existerande, skapade av någon med egen vinning som drivkraft. Går det att dra paralleller till det som pågår i media just nu? Vet vi som läsare och mottagare av budskapet att allt stämmer och är korrekt återgivet? Ligger andra intressen än saklig rapportering bakom den massiva bevakningen? Jag inte att vi får glömma att ord kan vinklas och förvrängas till att betyda olika saker. Som ringar på vattnet kan en bagatell bli stor som ett höghus med rätt ord och rätt framställning och vice versa.

På Retorikdagen i fredags fick jag erfara att journalismen inte alltid har den tid som skulle behövas för att ge en korrekt bild av den verklighet vi möter. Lokaltidningen var på plats och deras vinkling och uppfattning av vad dagen skulle handla om var tydlig. Det var inte föreläsningarna och dagen som sådan som var i fokus utan den person som dagen var tillägnad, det vill säga den mördade läraren Eva Magnusson. Utifrån medverkande i en bråkdel av dagen skulle en rapportering ges. Räcker det som underlag? Är det rätt att en person eller händelse ska få ta fokus från de frågor som verkligen är på agendan bara för att media väljer att lägga fokus på försäljning? Eller handlar det om ett allmänintresse? Var går gränsen mellan snask-journalism och journalism som gagnar publiken och samhället?

Det politiska är inte min kopp te och jag lägger inga värderingar i det som händer just nu, men jag kan inte undgå att fundera lite på vad Juholt skulle kunna använt sin tid till om han inte blivit jagad av media. De dagar som gått måste all hans energi gått till försvarstal, strategitänk och den mentala påfrestning det ändå måste innebära att befinna sig i hans situation. Hur många andra frågor kommer i andra hand på grund av detta, både för Juholt och våra andra folkvalda? Mig veterligen har även politikers dygn 24 timmar. Varifrån kom detta välregisserade allvar som kanske borde ses i förhållande till större frågor? Är det ett spel som gynnar media och Sverige eller behöver journalismen komma ner på jorden och sluta jaga försäljning tillförmån för uppgiften?

kram Em. 

Off to välgörenhet

"121 par skor balanserade på en hylla, 6 gavs bort och så var det bara 115 par kvar..."

När saker börjar rasa över en... När det inte längre går att stänga dörren... När det är snitslad bana som gäller genom hallen... Det är då det är dags att rensa skoförrådet. För första gången på drygt 11 år har jag bestämt mig för att göra mig av med skor. Min lilla walk in closet innehåller skokartonger från topp till tå. 121 par huserade där före rensningen, men numera är de något färre. Lite sorgligt, men när spetsarna på skorna skulle kunna sticka ut ögonen på vem som helst, så har de gjort sitt. 00-talet var då, nu är nu och nu går inte myggjagare och taxklackar hem. Off to välgörenhet med 6 par!

Och sen är det bara klädgarderoben kvar...

kram Em. 

Jag kan flyga!

Jag har något slags hatkärlek till spontanitet. Jag vet inte varför. Egentligen älskar jag när det händer saker och jag får uppleva grejer utan att bygga upp en massa förväntningar innan. Trots det så är det med blandade känslor jag kastar mig ut. Pirret i magen som liksom varnar om att det man gör kanske är ett rop på adrenalin och effektsökeri. Å andra sidan kan spontanitet leda till en otrolig glädje. Hur många gånger har det inte hänt att man bara ska ha en lugn kväll och det hela slutar med ett leende från öra till öra och skoskav av dansande fötter? Det är oftast det oväntade som är roligt. När överraskningen överrumplar en och slår undan fötterna.

I fredags var en spontan dag. Den började enligt planen. Klockan 9.30 mötte jag upp en skribent för lite "frilansande" för Lösnummer. Blev nästan en heldag med retorik som byggstenar. Avtryckarfingret fick jobba och det hela utmynnade i en artikel. Efter det flög jag spontant vidare till lilla T och bebisbus i massor. Dagen avrundades med ett möbelbutiksbesök och kvällen gjorde intåg i form av några kraschotimmar i soffan. Vipps vipps, snasket var slut och jag var rastlös. Spontaniteten slog till. Piff piff, och jag var på väg upp på stan. Resten må vara historia, men känslan sitter fortfarande kvar och det där leendet späddes bara på under resten av helgen. Tack! Jag tror att jag kan flyga, i alla fall en kort bit...

kram Em. 

It´s a wrap!

It´s a wrap! Min allra första egenlayoutade tidning är klar! Allt som saknas är ett sista godkännande och sedan bär det av till tryck på måndag. Kan ni tänka er? En hel tidning full med trafik och trafikplanering, formgiven av moi.

Ni vet att jag alltid har tjatat om hur mycket jag har lärt mig under tiden på Lösnummer. Jag kan lätt säga att jag inte hade klarat av det här utan den erfarenheten. Tack och bock!

Vad har jag gjort då? Jo, jag har lagt texter, och bilder utifrån en en mall på 24 sidor. Sedan har jag även fotat och gjort en mindre illustration till tidningen. Superskoj, men att det är mycket med det jordiska, det ska google veta. Mycket text på lite utrymme och många saker att tänka på. Inte bara att det ser snyggt ut, det ska ju gå att läsa oxå... Det har tagit många timmar att pilla ordning på allt, men oj vad roligt! Det är sådant här jag, bland annat, vill hålla på med nu när jag söker jobb! Det är nu jag känner att jag valde rätt där för fyra år sedan när jag började plugga. Iiiiiha!

Framför mig har jag dock deadlineångesten.... Det värsta, men oxå det mest spännande på hela resan. Dagarna mellan det att man skickar tidningen till tryckeriet tills det att man har den i handen. Panik, ångest, mardrömmar! Allt kan ju, rent hypotetiskt, gå fel på vägen... "Tänk den där bilden på sidan 13, den kanske skulle... Lr texten på sidan 4, blev det rätt med spalterna...?" Ghaaaa!

Hur det blir får vi se när jag har skapelsen i min hand, om sisådär en halv vecka skulle jag tro! ;)

På återseende i frågan!

kram Em. 

Tips mottages!

Som ni vet så har jag renoverat här hemma och nu börjar det närma sig sluttampen på projektet. Gardinerna är på plats och nu är det alltså bara tavlorna som felas. Fördelen är att jag nu har vitt, vitt vitt och alltså kan välja och vraka bland mina verk, men så lätt är det inte!

Jag vet att några av er tycker att jag är tokig som inte har en enda av mina egna bilder på väggarna här hemma. Att jag borde ta mitt förnuft till fånga, men jag känner mig inte helt bekväm. Jag har testat. Jag har försökt. Att jag är velig, det vet ni nog vid det här laget och det ligger mig i fatet just nu. Veligheten sinkar uppdraget som gör att jag tappar självförtroende.

Jag vet att andra kan, så varför har då jag så svårt för det? Varför? Varför kan jag inte rama in och hänga upp mina bilder? Är det beslutsångest? Kanske? Rädsla? Jo! Det har ju ändå blivit några bilder under åren, men jag tror inte bara att det handlar om varken beslutångest eller rädsla. Jag tror att min motvilja ligger i att tron på mig själv vacklar. Jag har ännu inte insett att jag faktiskt har alla möjligheter att pryda mitt hem med det jag tycker är vackert och det som är min del av verkligheten. Att jag har en unik möjlighet att göra ett personligt avtryck vid inredningen av mitt hem, för mycket mer personligt än såhär går det inte att få det. Så, har du något tips på vad jag ska rama in? Något du fastnat för här på bloggen? Tips mottaget varmt och gärna! Snälla gör beslutet lite lättare för mig... ;)

kram Em. 

Gipshänder och biljard

Igår spelade jag biljard för första gången på säkert 20 år. Det var en upplevelse. Att kliva in i biljardhallen var som att åka tillbaka i historien. På två sekunder hamnade jag på övervåningen i det lilla trähuset som utgjorde fritids där i början av 90-talet. Med magen full av frallor med ost och o´boy var det biljardbordet som gällde. På nedervåningen spelades det spel och gjöts gipshänder. Det var sådant man gjorde då. En bergsprängare pumpade Troll och Europe. Det var häng och det var mysigt, men samtidigt lite spännande och aningens läskigt. På fritids gick nämligen även de tuffa barnen. De som senare kom att regera vid biljardborden på högstadiet. De som "visste" hur man gjorde på riktigt. De som kunde reglerna och utgav sig för att veta vad den där blå kritan gjorde som man hela tiden skulle "vässa" kön med. Där hade jag aldrig en chans och det var självvalt. På högstadiet var det de som hade mer pengar med sig än 5 kronor till en tekaka med leverpastej, som spelade biljard. För mig fanns det annat som lockade. Tyvärr så avspeglade sig det igår. Jag var inget ess på biljard på 90-talet och jag är inget ess på biljard idag. Efter 8 rundor gav jag upp, besegrad, med ändå väldigt nöjd med resultatet!

kram Em. 

Tur i oturen

Tur i oturen så handlade jag igår. Tur i oturen så köpte jag toapapper. Oturligt nog så har jag redan använt slut på två rullar idag, en rulle på förmiddagen och en rulle på eftermiddagen. Det har att göra med läckage. Det har att göra med nosen. Den rinner och rinner och rinner och rinner. Jag skriver det här inlägget feberyr och med ett rivjärn i halsen. Förkylningen har slagit till och det med råge.

Jag funderar på var det kommer ifrån. Jag vet. Det finns en liten människa, som jag älskar väldigt mycket, som har gett det till mig. Jag kan inte vara sur på henne, för hon gav mig det inslaget i pussar och kramar. Nu önskar jag bara att någon kunde ta bort svettningarna, frusenheten och ledvärken. Att någon kunde stänga av bultandet i huvudet, sätta dubbelsynen på paus och kanske ge mig matlusten tillbaka. Och att någon kunde stänga av kranen....

kram Em. 

F8 och goa gamla fejjan

Jag har någon gång på vägen lovat mig själv att inte haka på bloggtrender om diverse saker. Ni vet "löpsedel -åh, nu måste vi blogga om det". Jag vill vara oberoende och självständig i vad jag skriver här. Det ska handla om mina upplevelse av vad som är fint i världen, men de senaste dagarna har det kliat lite i fingrarna att skriva om det här med facebook. Jag vet inte riktigt varför, men kära gamla fejjan är ett hett ämne. Det diskuteras både här och där. På jobbet, på festen, hemma och på nätet inte minst. 

Facebook har genomgått flera förändringar de senaste åren. Är det förändringar för den stora massan eller för en liten klick individer som har intresset och möjligheterna? Sker förändringarna med användarnas bästa i åtanke eller för att stärka varumärket Facebook ytterligare? Om man tittar på f8 developer conference går det inte att hitta en förklaring till förändringarna. Är det ett sätt att visa på spända muskler och stora tillgångar? Var det fel på tidigare funktioner eller är det mycket vill ha mer och teknikens oförmåga till begränsningar som styr? Och var är kvinnorna? Är facebook en plattform gjord med båda benen i det manliga perspektivet? Samtliga samarbetspartners som presenteras under konferensen leds av män... Är det en tillfällighet? 

Jag tror att det finns många krafter bakom en förändring som den facebook nu står inför, men att det är pengar som är den huvudsakliga drivkraften för utvecklingen. Spänning och intresse skapas som en hype och vi blir itutade att gnälla lite för att sedan gilla det vi ser, tills nästa förändring flåsar oss i nacken... Jag har i alla fall gett mig in i den spännande kampen för att tygla facebook och dess nya möjligheter med ett leende på läpparna. För inte tror vi väl att det här är den sista förändringen vi får se? 

kram Em. 

Den är här...

Idag var det någon som sa att den är här, hösten. Bladen gulnar och kylan kommer. Ett säkert tecken på hösten är när vaktmästaren drar på värmen på elementen. Det hände i dag. Vare sig jag vill eller inte så kanske jag måste packa ihop sommarpjucksen och hänga in sommarklänningarna i garderoben?

kram Em. 

Öppet brev

Öppet brev till dig:

Kära lilla du,
vi har känt varandra i över ett år nu. Vi har mött både upp- och nergångar ihop. Vi har skrattat och gråtit, varit arga och frustrerade. I början var jag blyg, kanske till och med lite rädd för dig...  

Jag minns dagen vi träffades. Det var en klar höstdag när solen värmde på ryggen och löven precis börjat gulna. Jag var nervös och hade tagit en god vän med mig som förkläde. Någon att hålla i handen om du var allt för otäck av dig. Svettig och med en mun torr som Sahara satte jag mig ner. Snart snart! Du kom in hand i hand med en storvuxen karl. Hur kunde ni vara vänner? Hur gick det här ihop? 

Två sekunder senare hade vi funnit varandra. Det var kärlek vid första ögonkastet. En ny värld hade öppnats. Jag kände mig modig och stolt över att jag tagit kontakt, över att aktivt ha fått in dig i mitt liv. 

Vissa dagar har jag velat bryta bekantskapen. Jag har varit nära att tappa tålamodet. Att ge upp vår vänskap, men envis som jag är så är vi fortfarande vänner. Jag har tagit hand om dig som en mor vurmar för sitt barn. Att du ännu inte vuxit upp är en liten sorg för mig, men en dag ser jag fram emot att få släppa dig. Peta ut dig ur boet och se dig fälla ut vingarna, glida fram över ängarna.
Snart, snart min lilla piercing är du läkt!  

din Em. 

"VM i popcornätning och okoncentration"

bild  från annan match

Igår var jag för första gången någonsin på en allsvensk fotbollsmatch. Det var ÖSK och IFK Göteborg som spelade på Behrn Arena. Väldigt spännande och jag kände mig som en fullkomlig novis. Vi hade sittplatsbiljetter precis bakom mål, men bredvid motståndarnas hejaklack. Kanske inte det optimala för oss, speciellt inte med tanke på att fröken A hade ÖSK-klänningen på sig och skyltade med svartvita färger. Och som att det inte var nog med att vi hamnade bredvid fel klack så vi var dessutom omringade av små människor som under ungefär 84 av 90 minuter körde "VM i popcornätning och okoncentration". Det pratades, kastades popcorn, klättrades på bänkar, revs konfetti av matchprogrammen och skuttades runt. De pysslade med andra ord med allt annat än att kolla på fotboll. Jag ska väl inte säga att jag själv är så hyperintresserad av fotboll, men lite spännande var det allt och jag lyckades trots diverse myror i benen och en lite småfrusen nästipp sitta still i 90 minuter.

Att gå på hemmamatch var helt klart något jag kan tänka mig att göra om. Det var liksom så mycket mer än att bara se de som kutar efter bollen, som det lätt blir på tv. Nu fick jag hela evenemanget, folkfesten och hejaramsorna runtikring på köpet. Jag var delaktig i en del av Örebros sportkultur, och jag gillade det!

kram Em. 

Jag satte dig i vatten, men....

Du gick av. Trasig och i små bitar. Skild från allt det som betyder något. Avhuggen vid roten. Stjälken spretigt undrande och kronbladen hängande.

Jag försökte att rädda dig. Satte dig i vatten. Gjorde allt jag kunde för att få dig att trivas igen, men det räckte inte. Livet har sin gång. Vatten är inte energi utan livslust. Jag försökte att blåsa liv i dig. Jag försökte att få dig att blomma ut. Jag ville se de vackra färger som du tidigare visat. Se dig stråla av lycka. Se den spänstiga stjälken hålla uppe dig och visa din stjäl.

Jag misslyckades. Räddningen var inte jag. Räddningen är du och jag kan inte påverka dig. Ta vara på all energi du kan få för stjälken slurpar i sig vatten, bara du bestämmer dig för att kronbladen ska må bra. De vackra färgerna finns där, under ett nickande huvud.

kram Em. 

Teddybjörnar utan energi

Jag hittade lite bilder på Teddybears Stockholm på min externa hårdisk idag. Bilder som jag tog under en konsert förra hösten. Jag kom att tänka på vilket ös det var så skrotade fram samma band på Spotify. Sjit, vad besviken jag blev helt plötsligt. All den där energin som sprutade ur dom på scenen var som bortblåst. Kvar var bara en massa ljud. På under 5 minuter var jag uttråkad och bytte spellista. Vet inte om det är ett bra eller dåligt betyg, men känns lite trist eftersom jag såg fram emot att få återuppleva energin och glädjen.

kram Em. 

E + M = sant! Continue...

"Love is in the air

everywhere I look around. 

Love is in the air 

every sight and every sound."

Kommer ni ihåg E och M?

kram Em.

Bankkort och husdjur

Projekt! Jag älskar projekt! Kommer ni ihåg när jag 2009 gick på sovrummet med pensel och färg? Jag blev så nöjd att jag sedan dess har klurat på nästa del av lägenheten som ska få färg. Valet var inte så svårt eftersom jag inte bor i något slott, utan snarare en liten lagom 2,5:a, så vardagsrummet here I come!

Idag har det rensats. Plockats och städats. Husdjuren jagade mig när jag drog fram soffan och de små rackarna kunde inte låta bli att killa mig i näsan. Tack för kaffet, jag nös i 45 minuter!

När nysningarna lagt sig och alla mina pinaler landat mitt i rummet, likt ett flyttlass, så drog jag igång tejpandet. Ni vet det där evighetslånga pillandet. Fönsterkarmar, dörrkarmar... Millimeterprecision! Tar det någonsin slut? Papper på golvet, hej och hå. Lite tejp på det. (Vet ni förresten att det är sjukt dyrt med maskeringstejp?) I vanliga fall tycker jag att det är kul att "tepa", men just maskeringstejp som används i renoveringssyfte är inte min grej.

Nästa utmaning var spacklingen. Var säker på att jag hade ett sådant där spackelverktyg hemma, men nope. Vad göra? Första tanken var kontokortet, jag har ju ändå shoppingförbud. När jag sansat tankarna lite hittade jag ett annat plastkort att spackla med. Ingen dans på rosor det här med renovering inte, men kratrarna i väggarna fick till slut sin fyllning.

I mitt vardagsrum finns en fondvägg. Den är mörkgrå med stora blommor. Den är lite klatschig, men inte min stil. Som första delmålet i projektet gav jag mig därför på just den delen av rummet. Trångt och dant med flyttlasset i ryggen svor jag över att skaftet till rollern var för långt. Vipps, en fläskläpp! Jag tackade för  dagens andra kopp kaffe och tog ett djupt andetag. På något sätt känner jag på mig att mitt annars väldigt långa tålamod kommer få sig en rejäl prövning i det här projektet, men tänk vad jag ska mysa när hela klabbet är klart. Det skulle förresten heller inte förvåna mig ett dugg om hallen får sig en skvätt färg den oxå... För det "är ju bara att"... Ja ni vet, som på TV!

Stay tuned... Fortsättning följer!

kram Em. 

Högtflygande tankar

Vet ni att jag är höjdrädd? Nej, troligtvis inte... Jag har ju inte berättat det! Men nu vet ni. Jag är barnsligt höjdrädd. Eller nej, inte barnsligt höjdrädd för barn är inte rädd för någonting, men väldigt höjdrädd är jag.
Jag tror jag har fått det i arv av mor min.

När syster och jag var små hände det att hela familjen drog iväg på utflykt, bland annat till diverse utsiktsplatser. Vackert vackert, men det slutade alltid med att mamma stod tryckt mot någon sten eller höll i ett träd. Talesättet "gå inte nära kanten för mamma är höjdrädd" myntades i det här vevan och har följt med mig sedan dess. Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, men svindeln är ett faktum. Bara jag ser en stege med fler än två steg så ser jag i syne.

Nu i sommar besökte vi Møns Klint. Det innebar 143 meter förklädda med en vinglig trätrappa rätt ner. Hur fascinerande och effektfullt det än är så gör det mig illamående. Att gå ner gick väl ok, men sedan var det upp... Upp upp upp. Knäna var som gelé, händerna som krampaktigt höll om trappans ledstång. Känslan av att det precis bakom mig lutar x antal meter rätt ner i ingenting. Känslan av att kanske kanske tappa balansen och falla handlöst ner i djupet. Kanske är det mammas förståndiga ord som ekar i mitt huvud? Kanske är det inbillad fara? Kanske är det på riktigt? Hur som helst så gillar jag det inte. Vad jag däremot gillar är utsikten. Synd bara att inte den fördelen finns när man klättrar på en vanlig stege. Ingen morot, ingen action.

Jag ska förresten måla om här hemma i veckan och att det innebär diverse stegklättrande. Hmm... Kan det här inlägget kommit till med det i åtanke? Kanske det kanske, och jag kan säga att det pågår en mental förberedelse!

kram Em.

Kylda läckerheter och chokladskapelser

Kommer ni ihåg avsnittet i Sex and the City när Miranda tar ut en chokladtårta från kylen och äter direkt ur formen? Efter några sekunder kommer hon på sig själv och slänger hela klabbet i soporna. En kort stund senare sticker hon ner handen i soppåsen och fiskar upp en bit av chokladtårtan och stoppar den i munnen. Panik, ångest...

Lite så har jag jobbat i kväll... Efter en turbulent dag full med känslor och en del tårar kom jag för en stund sedan på att jag bakade kärleksmums i fredags. Yammie! Ut till köket! In i kylen! Av med locket på burken! Två rutor in i smaskandet ställde jag fundersamt ifrån mig kakburken. Vad är det som driver oss till att göra något sådant här? Varför agerar vi ut våra känslor genom behovet av sötsaker? Beror det på Amerikanska tv-serier där vi blir itutade att "är man ledsen så hjälper det att äta glass direkt ur förpackningen"? Beror det på en inbygd drift och ett enormt sötsug i samband med känslomässiga svängningar? Vad är det vi kämpar mot? Vad är det vi kämpar för? Vad är det vi tror ska bli bättre bara genom att vi öser i oss kylda läckerheter och chokladskapelser? Är det genetiskt betingat? Blir livet lättare att leva efter en förpackning jordgubbsglass med chokladströssel? Jag tror inte det, faktiskt. Jag tror att det bara är en kortsiktig lösning för att bedöva det uttröttade känslosinnet, för när vi några timmar senare vaknar upp ur sockerruset är vi, precis som tidigare, ledsna och förvirrade.

Hjärnan gillar belöningar, det vet de flesta av oss. Att efter en lång, tuff arbetsdag få hälla upp ett glas vin och äta en god middag är ett sätt att berömma oss själva. "Jag gjorde det, yes att jag gjorde! Skål!". Ja, ni vet. Min fundering är dock om det verkligen är någon skillnad på belönings-glass och "tyck synd om mig-glass"? Vet hjärnan om reglaget ska stå på on eller off? Har hjärnan koll på om det är fredag och dags att fira arbetsveckans slut eller om det är söndag och mer allvarliga saker har avhandlats? Antagligen inte...

Som en följdfråga till min diskussion undrar jag om hjärnan vet att det var strössel i form av jordgubbshjärtan på chokladtårtan jag smällde i mig förut...? Om inte, kan ni vara så snälla att inte berätta?

kram Em.