Motivation och objektiv

Här hade jag tänkte skriva nåt om hur synisk man blir av att logga in på facebook en lördagskväll. Om hur bitter man blir av att se alla lyckliga uppdateringar om ungar, hus och tjejer som får blommor av sina karlar. Mysmiddagar och filmkvällar, men jag väljer att vända på steken. Jag väljer att skriva om att jag kämpar för att hitta tillbaka till motivationen och inspirationen. Jag väljer den fina delen av myntet.

Jag tror att jag är ganska lik de flesta, livet går upp och ner. Under många år har det gått upp och jag vill tro att det fortfarande lutar lite svagt uppåt, men idag får jag kämpa mycket mer för att ta mig framåt. Packningen har blivit lite tyngre.

Någon sa åt mig att ta kameran, skjuta från höften och sätta "omotivation" som namn på bilderna. Det blev bilder på taket, lampan, tvn, nagellacket på bordet, en kartong. Helt utan fokus. Utan motiv... Icke motiv som blir motiv. Ett steg i taget åt rätt håll. Att knäppa en bild är att ta en bild av nuet, oavsett utgång och innehåll. Mitt nu är mina tankar, inte ens facebook och glättiga statusar kan ta ifrån mig det.

I dag investerade jag i mig själv. Jag köpte ett nytt objektiv. Försökte köpa mig ur "knipan", köpa mig lycka. Förhoppningsvis lyckas jag, det känns så just nu. Ända sedan jag köpte min nya vän, kameran, i höstas så har jag saknat mina gamla objektiv. Nu känner jag mig lite mer hel igen och jag fick utnyttja både kartongen och objektivet i jakten på motivation.

Kanske lösningen på motivationsproblemet är nya motiv innehållande nya objekt? Kanske jag bara behöver en spark i baken? Nytt fokus. Förändrat fokus? Kanske behöver jag inse att en sak i taget räcker gott och väl? Att bollarna som kastas upp i luften inte behöver vara så många som de varit tidigare? Att det faktiskt är lättare att fånga bollarna när de är lite färre? Att varje boll är unik och vissa ska sparkas på, vissa ska fångas, vissa ska dribblas omkring. Andra kräver en bredsida, en tåfjutt i krysset eller att sakta och försiktigt rullas fram...

kram Em. 

Grannen och den lilla tanten

Jag har en granne. En mycket trevlig granne, tror jag. Fast jag vet egentligen inte. Jag har ingen aning. Grannen är ganska nyinflyttad. En dag bara stod flyttbilen utanför porten. Lass på lass kördes dit. Kartong efter kartong bars upp. Ja, jag vet att man inte får. Att man inte bör, men jag tror att tanten i mig myser till det lite extra när det händer något på gården. Den här grannen är dessutom lite annorlunda. Jag kände det på mig redan när jag såg flyttbilen. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men jag anade redan där och då att tanten och jag skulle tillbringa lite extra mycket tid ihop vid köksbordet den här vintern.

Den här lilla tanten är inte någon snusktant, nej tro inte det. Hon sitter inte och dreglar över grannarnas tragedier och göromål. Hon är mer nyfiken av sig och gillar att ha pejl på läget. Koll på människorna som bor runt henne, till största del ur ren säkerhetssynpunkt. För man vet ju aldrig vad det är för nötter som flyttar in i lägenheterna runtikring! Sen att hon gillar det hon ser och gärna delar sina viktiga upptäckter... förlåt, upplysningar med mig. Det kan ju inte hon hjälpa, men hon är ingen fönstergluttare eller skvallerkärrig, det ska gudarna veta! Och dessutom får väl grannen i fråga skylla sig själv när han, ja det är en han, går runt i lägenheten i bar överkropp och spänner musklerna och spelar på tatueringarna. Men varken den lilla tanten eller jag menar något illa. Vi ser det hela mer som en ren hyresförmån! Och han verkar ju så trevlig, han den där grannen...

kram Em. & tanten

Kom an!

Jag har klurat i flera dagar på hur jag ska sammanfatta 2011, men jag får inte ihop det riktigt. Det har varit ett år av avslut och förvirring, men samtidigt lycka och vänskap. Kanske har det gått på ett ut? Om jag fick välja ett enda ord att beskriva 2011 med så är det "avslut". Jag har nämligen avslutat ovanligt många grejer det här året, på eget och på andras initiativ.

Det största avslutet står universitetet för. I juni tog jag examen. Häftigt och jättespännande, men det är även en sysselsättning som lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag har verkligen trivts i den studiemiljö som Örebro universitet har erbjudit. Jag har njutit av varje minut, genom jobbigt och roligt. Allt har dock ett slut och efter fyra år var det dags att sammanfatta och ta ut en examen. I samband med uppbrottet från universitetet så kom uppbrottet från Lösnummer. Konstigt och tomt blev det efter två år som fotograf och ett år som bildredaktör på landet i särklass bästa studenttidning. Jag är troligtvis partisk och ganska hemmablind, men jag kan inte hjälp det för jag har fått så otroligt mycket av den tidningen. Kunskap, gemenskap, erfarenheter och skratt.

När vi ändå är inne på jobbfronten så har jag gjort två karriärsmässiga avslut det här året. Helt ofrivilligt har jag blivit uppsagd från två extrajobb. Arbetsbrist och arbetsbrist har domarna lytt. Den senaste av uppsägningarna avslutade en 11 år lång svit av skor och väskor. Sorligt, men inte slutet.

Ett annat avslut som kom med blandade känslor var att jag blev treanolla under 2011. Tack och adjö 20-årsåldern. Som en chock höjdes den första siffran upp till en trea och jag befann mig plötsligt mitt i livet. Vuxen var det någon som sa... Jag vet inte det, ja?!

Det har funnits en del relationer som satt spår i mig under året. Uppbrotten har skiljt sig från fall till fall, men känslan av ensamhet har varit densamma. Jag gav någon ytterligare en chans. Jag släppte in en person efter många turer, men det fick jag bittert ångra för jag aldrig någonsin... Jag har dock samlat på blommor under året, men gång på gång har endast stjälken stått kvar i vasen. Doften och färgprakten har sakta falnat till förmån för ensamheten.

Jag blev under året tvungen att avsluta en vänskap av respekt för mig själv. En person som betyder mycket, har full frihet till mitt liv och mina känslor fick hamna på paus. En person som skadade mitt innersta. Vi har sedan avslutet sakta jobbat oss tillbaka till det som en gång var, men rädslan för att falla dit igen är oundviklig.

I augusti kände jag mig naken och tom när jag ofrivilligt fick avsluta relationen till min telefon som blev stulen. Att något så materialistiskt som en telefon kan få en människa att känna sig så ofullständig?

Att ha tagit sig igenom alla avslut har inte bara varit jobbigt, utan även nyttigt. Stora förändringar skapar nya möjligheter. Att jag fyllt treanolla och tagit examen ser jag som en kvalitetsmärkning. Att jag blev uppsagd ser jag som en pepp till att ta nya steg mot drömjobbet. Relationer som avslutats har visat mig nya vägar. Jag tror faktiskt att det här med livet går på ett ut. Plus minus noll. Ge och ta. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte ge några nyårslöften, idag kan jag inte motstå frestelsen. Kom an 2012, nu kör vi!!! :D

kram Em. 

God jul!

Reflexen 4:11

I veckan kom renaste numret av Reflexen ut, ni vet tidningen som jag layoutar. Jag är supernöjd! Den här gången känns det verkligen som att jag fick till det. Ja, ni har ju sett flygplanet som jag skrev om här om dagen. Men det finns mer. Massor mer. Förra numret, mitt första, var lite skakig, men nu var jag varm i kläderna och det både kändes och märktes på reaktioner jag har fått. Idag fick jag till exempel ett mail från en av skribenterna till tidningen. Han skrev "Hej, och tack för ett trevligt nummer av Reflexen! Tack också för att ni “förvaltade” mitt bidrag så tilltalande!". Mycket roligt att höra.

Vill du läsa Reflexen? Blädderbar variant, eller bara kika på hemsidan? Du väljer!

kram Em. 

Allt började bra...

Det är en sådan där dag. Ja, ni vet. En skitdag! Allt började bra. Vaknade före klockan, pigg och på hugget. Tog mig till jobbet på cykel trots isbana och snålblåst. Ungefär här började jag ana ugglor i mossen. Klunkade i mig en halvliter vatten innan öppning och insåg för sent att jag skulle stå två timmar själv i butiken. Se där ja! Benen i kors, here goes... Överlevde trots allt det ensamma timmarna. För man gör ju det på något sätt, alltid. Ja, ni veet. 

Dags för lunch. Trevligt med sällskap. Bla bla bla... Kanske en pepparkaka till efterrätt? Vipps! Kollegans kaffe över hela fikabordet. Sista koppen i kannan dessutom. Vilken fail. Ja, ni veet. 

Dags att ringa det där viktiga samtalet som jag laddat för några dagar. Spännande. Det är någon slags hatkärlek med sådana saker. Läskigt, men ändå kittlande. Ja, ni veeet. Började bra, sen så. Hmm... Utfall? Njä, men ni får gärna hålla tummarna... 

Slut på lunchen och ut i butiken igen. Visade sig att jag räknade fel i går. Jeeey, sådant får inte hända. Klump i magen och nervösa skratt. Gulp! Inget att göra åt saken för tillfället, bara hålla tummarna för en naturlig förklaring. 

Kollegan går på lunch och där står jag ensam, mitt i havet av skor och DHL-kartonger. Då, just då, traskar han in. Snyggot som jag gluttat på på avstånd. Se där ja! Självklart babblar jag skallen av honom och trasslar ihop skosnören och storlekar. All in liksom. Ja, ni veeeet. 

En timme kvar att jobba och jag är övertygad om att en hög stapel med skokartonger faktiskt är en "se-lusination" och svänger runt lite för fort. Skor och kartonger som ett plockepinn över hela lagergolvet. River med mig en trave tomkartonger oxå för säkerhetsskull. Kaos och extra arbete. Ja, ni veeeet. 

Nästa i mål med arbetsdagen är jag åter igen törstig. Kan det vara all klumpighet som dränerar systemet? Jag som alltid har lock på min vattenflaska hade visst bestämt mig för att köra lockfritt dagen till ära, vilket innebar en svätt vatten på golvet i fikarummet. Vänd inte upp och ner på en öppen flaska! Ja, det här veeeeeet ni alldeles säker redan. 

Nå, dagens sista utmaning? Balansera hem en platta ägg (30 stycken) på cykelstyret, så klart! Varför göra det lätt för sig när man kan göra som jag gör... Men jag antar att ni redan veeeeeeeet det. 

Jag kan dock hälsa från säkra källor att äggen nu står i säkert förvar i kylen, att livet kommer gå vidare och att jag är en obotlig optimist. I morgon är en annan dag... En dag med massor av nya möjligheter att trassla till det för sig och varför inte skratta högt åt alla de där misstagen som görs!? Ja, ni veeeeeeeeeeet!!! :) Dags att trycka "reset", ta ett djupt andetag och hoppas att inte tandborsten anfaller innan kudden fått fötter och kan försvara mig. 

Är det btw någon som vet varför dockan ser så löjligt glad ut trots att hon saknar en arm? Bara undrar, för ni tyckes ju veeeeeeeeta... 

kram Em. 

Önskelista

Hör ni govänner, om en vecka är det julafton! Om en vecka! Vad hände? Jag förstår inte hur det kunde hända? Nyss var det ju sommar och jag låg på stranden och gottade mig i solen. Galet...

Vi har en lite ny grej på gång i vår familj i år. Ni vet pakethetsen. Vi ska hoppa över den, helt och hållet faktiskt. Det blir paket, men det blir ett paket per näsa och varken mer eller mindre. Summan är satt till 500 riksdaler och vem man ska köpa till har beslutats genom lottdragning. Vi genomförde lottdragningen nu i kväll. Mamma skrev allvarsamt ner alla familjemedlemmars namn på små lappar och sedan skulle det dras. Grymt, men det visade sig att jag ska köpa julklapp till pappa. Inte helt fel i och för sig, men han är svår. Jättesvår!

Så länge jag har känt honom, det vill säga dryga 30 år, så har han aldrig önskat sig något. "Snälla barn" och "jag har ju allt" har ju liksom varit hans paroll genom åren. Jag kan förstå honom. Jag tror själv att jag har fått "jag önskar mig ingenting"-genen, men något kan han väl komma på? Något som gör att jag slipper springa stan runt i värsta julruschen och leta efter något som jag inte vet vad det är?

Annars, förutom den här lilla detaljen, så känns hela paketupplägget väldigt bra. Ingen hysteri och ingen ångest. Inga två meter långa armar av påsbärande och inga hål i plånböckerna till följd av struntsaksinköp. Nu vill det bara till att den grej jag själv får är en bra grej... Hör du det syrran!? ;)

Och lilla T har förresten sin önskelista klar. En turkos dammsugare står överst, överst och åter överst. Se där ja... Hoppas tomten är snäll! I så fall kanske lilla loppan kan komma hem till moster och dra ett varv med favoriten sen i mellandagarna? Skulle behövas...

kram Em. 

Boeing 747

Ni som är uppmärksamma på mitt twitterflöde vet att jag yrade om att jag illustrerat en Boeing 747 här om veckan. Här har ni resultatet! Känner mig riktigt nöjd faktiskt. Blev sådär lagom surrealistiskt, men ändå detaljrikt. Till saken hör att jag inte riktigt "kan" illustrera. Jag blev faktiskt lite lätt förvånad själv när jag tog på mig uppgiften, men efter några timmars pill blev jag riktigt nöjd. Så pass nöjd att flygplanet faktiskt fick plats i senaste numret av Reflexen. Konturerna av planet har jag gjort i Illustrator och "färgläggningen" skedde i mitt älskade Photoshop. Så lärorikt, och det gav mig ett helt gäng timmar på uthållighetskontot. Vad tycker ni? Får min allra första publicerade illustration någonsin godkänt?

kram Em. 

Jag har aldrig någonsin...

Jag har aldrig någonsin varit så till freds.
Jag har aldrig någonsin varit så lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så glad i hjärtat.
Jag har aldrig någonsin haft så nära till leendet.
Jag har aldrig någonsin velat något så mycket.
Jag har aldrig någonsin varit så rädd för att släppa in någon.
Jag har aldrig någonsin släppt in någon som jag gjorde med dig.
Jag har aldrig någonsin blivit så sviken.
Jag har aldrig någonsin känt mig så lurad.
Jag har aldrig någonsin varit så arg.
Jag har aldrig någonsin fällt så många tårar.
Jag har aldrig någonsin tänkt så mycket.
Jag har aldrig någonsin känt så mycket.

kram Em. 

Lucia och fotoblixtar

Kommer ni ihåg när man var liten och skulle gå i luciatåg. Visst var det lite läskigt, men samtidigt spännande och något man såg fram emot? Att få sjunga, och ta på sig luciakläder, och ha glitter i håret var det fina. Det lite mer läskiga var att ha allas föräldrar framför sig, allas blickar på sig. En tjock svart okontrollerbar massa full med kamerablixtar och videokameror.

I morse var jag på lilla Ts luciatåg. Det var hennes första någonsin och hon var söt som socker där hon stod, rund och go, med overallen under lucialinnet. Så mycket sång blev det inte för fröken, men det batteridrivna ljuset smakade tydligen mums. Bä fick vara med han också, med glitter i håret som alla andra. Rätt ska vara rätt!

Innan luciatåget drog igång fick vi som åskådare lite förmaningar. "Håller er på ett lagom avstånd och ingen fotografering innan sista sången. Var försiktiga med att lägga upp bilder på nätet, fråga om lov." Det känns som självklara önskemål, men redan efter 10 sekunder small den första blixten av i ansiktet på barnen. Tänk att man som förälder är så egoistisk att så enkla tips för en lyckad stund inte kan respekteras? Hur det sedan blir med bilder på nätet kan jag bara filosofera om, men jag kan tänka mig att både en och annan luciabild kommer hamna på fejjan idag, med eller utan tillstånd... Jag kommer i alla fall hålla mina bilder på lilla T och hennes kompisar för mig själv. Var så god att vara avis, för sötnötar är dom allihopa!

kram Em. 

Julmusik i konspiration med Justin Bieber

Jag tänkte ta tillfället i akt och göra något som jag vanligtvis inte gör. Jag tänkte spela lite julmusik. Jag tänkte att det blir nog mysigt. Ett sätt att locka fram stämningen, men jag vet inte... 

Igår var jag och och strosade runt i det stora köpcentrumet utanför stan. Jag var där tillsammans med resten av invånarna i den medelstora staden. I butik efter butik efter butik möttes vi av julmusik. En stilla undran om alla butiker fått samma julskiva, i ett massutskick från en av de ledande infiltratörerna i branschen, slog mig. Kan det vara så att tomten själv ligger bakom hela spektaklet? 

Hur som helst så gungade jag med i takt och som ett brev på posten insåg jag att julmusiken finns där i högtalarna för att få oss att shoppa. För inte går det att shoppa julklappar till tonerna av de senaste danshitsen eller någon svängig pop? Nej, julmusik ska det vara... Sedan spelar det ingen roll om det är Justin Bieber som sjunger om en "Mistletoe" eller om det är en favorit som "Tänd ett ljus" som landar på trumhinnan. Jul är jul och jul kräver julmusik som leder till klappshopping. 

När vi nu ändå befinner oss i julträsket och gungar i takt till vårt eget fingerknäppande och dom-dom-dom:ande så kanske jag kan få tipsa om några julkanaler på nätet? 

Sveriges Radio står för den här skapelsen: 

Julradio.se har den här varianten:

Är det glad julmusik du vill lyssna på är Happy Christmas radio nåt för dig: 

Och om du, som mig, inte riktigt orkar med det här med julmusik i allt för stora doser, så finns alltid saker som P3 Dokumentär  och hederliga gamla Spotify att tillgå. Jag står dock inte för följderna av ett tomt utrymme under julgranen och en sur jultomte som knackar på på julafton...  ;) 

kram Em. 

Pyssel och knåp

Idag har jag suttit inne och pysslat med regnet smattrande mot fönstret. Bloggen har fått sig en liten ansiktslyftning. Ja, ni ser ju själva här nedanför vad som har hänt. Nu kan ni dela, gilla och dessutom får ni lite tips på andra inlägg som är utvalda utifrån de inlägg som jag gör. Riktigt smart grej från LinkWithin, som jag helt klart kan rekommendera! Själv hittade jag ett helt gäng inlägg som jag sedan länge glömt och som nu fick lite revival.

Under dagen har jag även knåpat ihop en pdf-portfolio som ligger här på bloggen. Den innehåller lite grejer jag har gjort och som jag på något sätt är lite stolt över. Kika gärna!

kram Em. 

Kalastider

Jag har svårt för det här med att få till en mysig julstämning. Hur gör man när det är plusgrader och regnet står som spön i backen? I förra veckan var jag på Kalastider, en julkonsert med Örebro studentsångare. Jag trodde att det skulle vända då, för det gjorde det när jag var på deras julkonsert för två år sedan. Att myskänslan skulle inta min kropp, men jag misstog mig. Trots välsång och tomtar nådde jag inte ända fram.

Igår kom den första snön. Trots min illvilja mot snö och kyla så kom jag nog ändå några pyttesteg åt rätt  riktning. Kanske kanske kommer stämningen landa i helgen när det vaknas glöggafton med da gäng? Jag hoppas, för nu är det inte långt kvar innan tomten "hoho:ar" på förstukvisten...

kram Em. 

After Dagis

Hjärtan, gubbar, blommor, fiskar, björnar, katter, tanter, granar stjärnor...

Idag har lilla T och jag haft After Dagis och bakat pepparkakor. Var lite tveksam till hur länge tålamodet skulle hänga i, men vi klarade oss långt över en full plåt.  Envist hävdade hon dock under hela baket att det var "bolle" vi bakade. Hon tittade upprört på mig när jag sa att det skulle bli pepparkakor av kaoset på köksbänken. "Kaka? Nä-ä moster!" sa hon flera gånger.
När så "bollarna" hamnade i ugnen var hon ytterst skeptisk. "Varmt!" var kommentaren. Att kakorna sedan tornade upp sig, gubbe om stjärna och hjärta om blomma, på ett fat var som ett mirakel. Efter några försök smakade fröken T.  Och trots att halva första kakan hamnade i soffan så tror jag att hon fattade galoppen, för när pappa hennes kom för upphämtning var det inte många smulor han fick med av prov-pepparkakan.

kram Em. 

Glädje

Det finns en grej som är viktigare än något annat i mitt liv och det är glädje. Ni vet när det pirrar i hela kroppen och man bubblar över av bra, goa känslor. Att få träffa någon man har längtat efter och få kasta sig i famnen på den personen. Att få njuta av de underbara fjärilarna i magen. Ett leende som tyder på att man är efterlängtad. En uppgift som man brinner för att utföra.

Det finns så mycket inbakat i ordet glädje. På wikipedia står det:

"Glädje är ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. När man är glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla. Människor uttrycker ofta glädje genom att le. Att välja glädje är möjligt. Ju mer medveten du blir desto lättare kan du skapa glädje i tillvaron. Du kan påverka ditt ego genom att ge och hjälpa. Det ger glädje. Enligt svenska glädjeforskare är givandet till ens omgivning en stark anledning till glädje."

När så glädjen inte lyser i ögonen längre och man måste välja. När man inte får den glädje man önskat och fjärilarna surrar i det tysta. När oglädjen tar över, det är då det är dags att handla. Det är då det är dags att ta kontrollen och välja glädjen igen, att påverka andra genom att ge glädje och få glädje tillbaka. 

Så, ut och sprid leenden och glädje! Livet blir så mycket lättare då... 

kram Em. 

Fanor i vinden

Jag slog upp ögonen. Ljudet av vinden som slet i träden utanför mitt fönster. På två sekunder var jag klarvaken, men ändå disig i medvetandet. Regnet mot rutan. Värmen från ett alldeles för varmt vintertäcke. Bilderna på näthinnan. Någon jagade mig. Året var 1931 och livet var svartvitt. Jag var en del av ett demonstrationståg. Kulorna ven runt huvudet. Långt bort hördes klockspelet på grannens balkong. En lastbil som rullade förbi. Fanor som slog i vinden. Paniken påskyndade hjärtats slag. Svetten på ryggen. Tröttheten i kroppen, röran i huvudet. Vinden tog tag i vattendropparna och sköt dem i allt snabbare takt mot mitt fönster. Blod framför ögonen. Jag blinkade febrilt. Vände mig om. Jag borrade ner huvudet i kudden och lovade mig själv sluta lyssna på P3 dokumentär som godnattsaga...

kram Em. 

En ny väg

Dimma. Äventyr. Spänning. Höstrusk.
Jag tog en ny väg. En väg jag inte ens visste fanns. Jag brukar gå till vänster. Idag gick jag till höger. En ny värld öppnade sig. Natur och tystnad. Ensamhet och fantasi. Ett för säsongen övergivet hus bland träden. En gunga i vinden. Grinden som hålls ihop av ett slitet rep. En historia.

Kan du se alla blommorna en sommardag? Frukosten står uppdukad på köksbordet. Solen gassar. Det luktar kaffe. Fönstret till sovrummet står på glänt. En trött humla surrar förbi.

Snön ligger i drivor runt huset. En smal gång är upptrampad från grinden till farstubron. Det lyser i fönstret och det ryker ur skorstenen. Utanför står längdskidor uppradade mot husväggen.

Samma värld, men ändå med milsvid skillnad. Vems är huset? Vem byggde det? Vilka relationer har skapats och kanske brutits här? Vilka diskussioner och beslut har lett till husets utseende idag? Vem hittade den underbara gläntan med utsikt över ängarna? Vad har det skrattats och gråtits till här?

Jag vill gå åt andra hållet oftare. Hitta nya vägar. Se nya saker, nya skatter. Jag till låta fantasin flöda...

kram Em. 

Att vakna i ett töcken...

Att vakna i ett töcken och inse att det inte är en dröm. Att jag inte sovit hängandes upp och ner och att världen inte snurrar. Signalen från väckarklockan som skär genom ben. Värken som gör sig påmind, som en fors genom kroppen. Jag förstår inte att vi står ut. Det måste vara en av de största missarna i mänsklighetens historia. Jag förstår sammanhanget, men inte vitsen. Varför ska några dagar per månad vara ett helvete? Varför förändras solnedgången till mörka elaka moln? Vissa dagar vill jag inte vara jag...

kram Em. 

En helt vanlig kväll i mitt liv

Jag tänkte berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv. Allt lunkar på som det ska. Pyssel, träning. Samla ihop sig efter dagen. Ja ni vet! Sen bara slår den till, hungern! Som på två sekunder går jag från lite småhungrig till vrålhungrig med blodsockret vid fotknölarna. Ghaaaa... Ge mig mat. Gärna nyss! Rota rota! Kylskåp? Skafferi? Frys? Paniken stiger! Det är som att kliva in i en garderob där inget passar ihop med något annat. Rutiga byxor och blommig tröja. Oftast slutar det med att jag svär över att "James", min osynliga betjänt, in gjort sitt jobb och lagat något välsmakande till mig. Sen inser jag det faktiskt var upp till mig själv att få mat på bordet den här gången också. Dra på trissor! 

Så... riva, riva! Något som matchar med blommigt kanske? Kyckling? Nej, den är djupfryst. Fisk... fiskpinnar? Nej, har inga potatisar att göra tillhörande mos på. Pyttipanna? Det går ju fort att steka upp! Hmm.. Bara en portion värd en dansmus kvar i påsen. Men tillslut, längst inne i frysen! Yeah! Hemmagjord paj. Rödlök, färska och soltorkade tomater, bacon och basilika. Yammie! Kvällen fick sin räddning. Jag fick mat i magen och energin åter. Och kanske kanske är det till och med så att James får behålla jobbet... 

kram Em. 

Jan Jörnmark - en föreläsning med känsla

Jag var på en offentlig föreläsning igår... Ni som inte var där missade något!
Att lyssna på Jan Jörnmark är som att kliva in i en annan värld. Kloka ord på bred värmländska varvas med modighet och humor. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen och det var minst lika fascinerande att höra honom live som att se honom på tv.

Ämnet för kvällen är övergivna byggnader i Detroit. Som första bild visar Jörnmark en festlokal för 2000 personer. Den är från 1920-talet. Intakt och orenoverad, men nerbruten och förfallen. Utflyttningen från staden under mitten av 50-talet, som skedde till följd av industrialiseringen, har satt sina spår. Det går att se storheten och glansen som en gång var. Bildspelet rullar vidare och vi blir uppmanade att titta på verkligheten på ett nytt sätt. En amerikansk diner från 50-talet gör att ett sus går genom publiken. Tiden har stannat. Vem stängde av takfläkten för sista gången? Som skuggor ovanpå bilden ser vi glädje och hungriga gäster som sitter i de typiskt amerikanska båsen med svulstigt välvda vinröda skinnsoffor. Det går att känna doften av friterad mat. Höra jukeboxen. Det är magiskt...

Jörnmark berättar om "Urban explorers" och "The scrappers". Människor som på olika sätt livnär sig på de övergivna platserna. Skrotsamlarna som med fullt pådrag och till ett öronbedövande ljud knackar ner pelare i en kyrka för att komma åt de metalledningar som finns inmurade. Explorers, utforskare, som lever i en annan kultur, en subkultur fylld av graffiti och gäng med andra livsmönster än våra. Han berättar att 50 % av Detroits befolkning är analfabeter, idag 2011. Det i en stad som före 1940-talet var en av världens fem rikaste. En stad som idag har över 300 000 tomma byggnader på sitt samvete.

Vi får i en bild följa med högst upp i en övergiven skyskrapa. 16:e våningen erbjuder ett atriumtak och stora glasfönster med utsikt över staden. Efter 30 år av förfall går det fortfarande att höra klirret av champagneglas från de fina tillställningarna för kontorskomplexets chefer och inbjudna gäster. En känsla av tomhet, rädsla och kittlande nyfikenhet drar över mig. Jörnmark menar att framtiden aldrig kommer se ut som världen gör nu. Jag kan inte annat än hålla med...

Som avslutning på föreläsningen bjuds vi på en resa till Jugoslavien. Marskalk Titos villa är magnifik, skrämmande och otrolig. I väggarna ska straffångar som dött under byggnationen ha murats in. En skrämmande historia om makt. Det är nu Jörnmark visar en av mina favoritbilder från föreläsningen. Gardinerna för fönstret. Soffan från 50-talet. Så mycket känsla, så mycket historia, så mycket vemod och tragik...

När jag klev ut från föreläsningen hade jag en dov, men nyfiken känsla i kroppen. Vad kommer ske härnäst? Är förfall och övergivenhet en naturlig väg? Kan vi människor inte hantera materiell framgång? Industrialiseringen och ekonomins påverkan på våra liv, hur stor del har den för samhällets struktur? Framtiden kommer aldrig se ut som nuet... Jag önskar att jag hade modet att ge mig ut med kameran. Att jag fick fånga om så bara en livshistoria, ett öde, en byggnad med historia. Jag känner mig inspirerad!

Om du har en stund över, gå in på Jan Jörnmarks hemsida och titta på hans bilder. Låt tankarna flyga iväg. Ge fantasin och funderingarna, över de livsöden som speglas, fria tyglar. Jag kan sitta i timmar och bara klicka mig runt...

kram Em. 

Mysigt

Att leta runt bland gamla bilder. Det är vad jag har gjort idag. Mysigt. Att klicka sig in i ett bibliotek av möjligheter och visioner. Yammie för en redigeringsnörd som mig. Jag hittade en hel del som jag trodde att jag var klar med. Gamla bilder, arkiverade sedan länge, som fångade mitt intresse igen. Bilder jag lagt i kastahögen och som med lite oflyt redan skulle varit uppslukade av icke befintliga 1:or och 0:or. Tack och lov fanns dom kvar. Nya ögon och nya kunskaper gör underverk för kreativiteten. Att få leka med färg och form, testa och dona. Allt utan en deadline flåsande över axeln. Jag upprepar! Myyyysigt....

kram Em. 

Avslagen

Att få avslag. Att bli nekad. Att antingen inte höra något alls eller ännu värre, att få höra att man är överkvalificerad. Det här med att söka jobb är minsann ingen dans på rosor. Hur vet man, som helt nyutexaminerad, hur ens kvalifikationer ligger i förhållande till konkurrenterna? Hur vet man var man ska lägga krutet? Vem som behöver just min kunskap? Ibland känns det som ett lotteri. Som att skrapa en trisslott, vinna 25 kronor. Ta ut en ny lott för pengarna och sedan förlora allt på ett bräde.

Jag är inte bitter, jag ger inte upp. Jag vet att mitt drömjobb finns inom räckhåll och jag försöker omvandla mina erfarenheter från tidigare intervjuer och ansökningar till kunskap. För ska jag lägga krutet på något just nu, så verkar det vara att bli proffs på jobbsökeri. Fighten om jobben är tuff, men jag är tuffare! Kom an bara!

kram Em. 

Tintin- en upplevelse

Med ett par alldeles för stora 3D-glasögon på nästippen intog jag biosalongen i helgen. Det var nog både år och dar sedan jag sjönk in i den popcorndoftande dimman och det mysiga mörkret. För visst är det något speciellt som händer när draperierna dras åt sidan och hela bioduken visas? Reklamen tystnar och ljudet av prasslande godispåsar och förväntningar är det enda som hörs. Upplevelsen som är på intågande. Spänningen i att få fly världen för en stund. Två timmars mys och total hängivenhet.

"A world beyond imagination, an adventure beyond belief" Så marknadsförs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Och nog är det spännande och otroligt, men för en icke insatt person som mig så är det själva upplevelsen av filmen, effekterna och tekniken som gör det hela. Äventyret känns till viss del konstlat och orimliga övergångar mellan scenerna blir till och från för likt de i en serietidning. Manuset haltar lite här och där till följd av upplägget, men det är även det som är en del av charmen med Tintin. Det tillsammans med den humor som levereras i form av små roliga kommentarer och tilltag gör att jag lämnade biosalongen med värme i kroppen. För det är bara i filmens värld som flygplan går på alkoholhaltiga utandningsångor och en knuten hand blir till en öken.

Filmen är en tekniskt välgjord och 3D-effekterna gör att det ibland pirrar till i magen av de hisnande scenerna. Min skepsis mot animerade människor fick sig en rejäl törn och stundtals var karaktärerna nästan löjligt verklighetstrogna. Kanske berodde det på 3D-effekten? Jag vet inte hur det är med dig, men jag kommer se tvåan oxå?!

kram Em. 

Skål!

Jag missade den 11/11-11 kl 11.11 idag. Jag vet inte vad jag gjorde, men plötsligt var klockan 11.34. Det kanske var lika bra. Undergång, misströstan och svarta moln är inte riktigt min grej.

Nu kanske vän av ordning undrar varför jag lägger upp bilder på glas och flytande föda i samband med jordens förmodade undergång? Jag lovar, det finns inget samband! Jag fick bara ett sug att gå igenom lite gamla bilder idag och då hittade jag den här trissen.

Det är något med uppradade glas, bakgrundsljus och flaskor täckta med kondens som får igång mitt fotoöga. Det är hårt, men samtidigt mjukt. Det stela, men ändå bräckliga glaset i kontrast till det flytande innehållet. Det formbara möter det oformbara. Ljusets förvrängning genom glasets yta. Reflexer som speglas och klirrande glas som anas. Vad händer runt omkring? Vem kommer inom kort sätta sina läppar mot glasets kant? En vinflaska som poppar upp. Det fräser till runt en limeskiva som hamnar i en kolsyrad dryck. Isbitarna dansar.

Trevlig helg!

kram Em. 

Prinsesstårta i prinsessans hand

Här har ni det, resultatet av the big tårtjakt! I finaste grönt och med en liten marsipanros på toppen levererades den timmar innan födelsedagsbarnet skulle firas. Lilla T älskar den och jag kan inte låta bli att göra annat jag heller. Här ska fikas! Tack Åsa!

kram Em. 

What to do hela dagarna?

Jo, jag söker jobb så det står härliga till, men det går inte att sitta 24/7 med nosen CV-formuleringar och örat kopplat till telefonen. Så vad gör jag då hela dagarna? Jo, jag pysslar i Photoshop så klart! :) Lärandet fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag får inte nog! Lyckos den arbetsgivare som får utnyttja all min kunskap i framtiden... ;) 

För en gångs skulle tänkte jag att ni ska få lite före och efter-bilder, så ni ser vad jag har gjort. Inspirationen till bilderna har jag bland annat hämtat från Moderskeppet och deras Photoshoprecept. Sedan ligger det, som vanligt, en helt del inspirationssurfande, tidningsbläddrande och eget experimenterande bakom resultaten. Vad tycker ni? 

Här har jag använt mig av ljuseffekter och dragit upp den blåa tonen i bilden. Jag har även lagt en vinjett för att förstärka ljuset. 

Till den här bilden har jag använd mig av en svartvit kopia som jag lagt ovanpå färgbilden. Via blandningslägen och opacitetsjusteringar har jag sedan fått fram den lite matta tonen. Med hjälp av två olika kurvor dragna mot ljust respektive mörkt har jag jobbat fram förhållandena mellan ljusa och mörka partier för att få bilden intensivare. 

Här har jag jobbat ganska mycket med själva innehållet i bilden. Husen och gångvägarna i bakgrunden har jag klonat bort. Jag har dragit ner mättnaden på bilden och jobbat med färgbalans och kurvor. Sist la jag en linsoskärpa för att skapa en Tilt shift-effekt. 

En bild mår ofta bra av någon form av beskärning. Jag kan ibland vara lite snål med just den saken, men här tog jag i ordentligt. Allt för att få fram mer detaljer i gräset och på bladet. De djupa färgerna fick jag fram genom att kopiera originallagret och ändra blandningsläget. 

Slit en med hälsan! 

kram Em. 

The big tårtjakt

En viss fröken fyller 2 på måndag. Lilla skruttan blir stora tjejen. Helt galet vad tiden går!

Som den stolta moster jag är så har jag jagat present hela eftermiddagen. Vilken fail! Jag hade en vision om en tårta i Pippi-style, men nope. Gata upp och gata ner. Inte en tårta i hela stan, i alla fall inte i trä eller annan lekbar form. Kan man köpa en gräddtårta till en tvååring? Hur ska det gå när den inte är lekbar längre? Grädde i sängen. Jordgubbar på mattan. Sylt i håret. Hmm... Nej, det gillar nog inte mor hennes?!

Nya idéer... Tänk utanför boxen, Emma! En verktygslåda så T kan vara med och bygga hemma? Yepp, så fick det bli. Sagt och bestämt betade jag av samtliga leksaksbutiker ett andra varv. Yohooo?! Var hålls ni alla bra leksaker som T vill ha? Nehepp, då var det kanske dags att skapa boxen själv? Ungefär här kan jag meddela att mina krafter tog slut och blodsockernivån slog i botten. Jag tror jag får skapa den där boxen i morgon istället.... Och snälla ni, säg inget till T, jag vill att presenten ska bli en överraskning!

På återhörande i frågan...

kram Em.

Som musik i min öron

De senaste fyra veckorna har det talats norrländska i mitt liv. Det är som ljuv musik i mina öron och den tycks bara bli vackrare och vackrare, rent av speciell, allt eftersom dagarna går... :) 

kram Em. 

Vakuum

När man hittar hem. När man vet var man är. När man vet vad man har. Tryggheten. Skor på fötterna.
Mat i magen.

Just nu lever jag som i vakuum. Dagarna flyter ihop. Jag har svårt att få tiden att gå, men har ändå fullt upp. Jag vet inte vad jag gör och hur jag gör det? Jag äter, sover, läser och söker jobb. Jag drömmer om en vardag när klockan ringer tidigt och jag studsar ur sängen för att ta mig till jobbet. Jag drömmer om en utmaning och en sysselsättning att brinna för. Jag vill ha skor på fötterna, mat i magen och en trygghet att vila mitt, av arbete, trötta huvud mot på fredagskvällen.

kram Em.