Square #11

Så här långt har det varit ganska lugna bilder som har hamnat i kategorin square, så nu är det dags för lite fart och fläkt tycker jag!

Hästar är inte det lättaste motivet, inte för vanliga bilder och ännu mindre för fyrkantiga. Avlånga huvuden, avlånga hästar, kantigt bildformat. Det var svårt att se bortom det konventionella. Bortom de vanliga hästbilderna. Ni vet... Häst på äng betandes gräs. Inte jättekul bild. Här hade jag dock tur som fick se de här kompisarna i full action framför kameran. Gnabbande och gnäggande. Energier och muskler... Blank man och lerig hårem. Nyfikna ögon och öron som visar på uppmärksamhet... Bus helt enkelt! :)

kram Em. 

Square #10

Nummer 10... Inte illa! Då bockar jag av 10% av projektet Square! Redan så här långt in i matchen har jag faktiskt hittat ett nytt sätt att tänka runt bilderna. Tror att det här kommer blir några lärorika 100 dagar... Vad tror ni?

kram Em. 

Square #9

kram Em.

Rättvisa

Det blev en kväll med mycket känslor. Glädje, lycka och massor med skratt. Ilska och förvirring. Jag förstår inte. Jag vet inte vad som händer. Jag försöker att kämpa emot. Ta ett djupt andetag och titta åt andra hållet. Varje sekund av min uppmärksamhet som du ogenerat roffar åt dig är tid jag kunnat ägna åt något annat. Trots det spelar du på min förvirring, min känslor, mitt innersta, mitt hopp och mina tankar. Jag vet att jag är hel med dig, men allt talar emot oss. Jag vet att du vill väl, men du beteer dig som om jag inte har några känslor. Det är inte rättvist! Det är banne mig inte rättvist någonstans! 


I mitten på december skrev jag ett blogginlägg som just nu känns mer aktuellt än någonsin. Här är texten som jag skrev där och då... 


Jag har aldrig någonsin varit så till freds.
Jag har aldrig någonsin varit så lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så glad i hjärtat.
Jag har aldrig någonsin haft så nära till leendet.
Jag har aldrig någonsin velat något så mycket.
Jag har aldrig någonsin varit så rädd för att släppa in någon.
Jag har aldrig någonsin släppt in någon som jag gjorde med dig.
Jag har aldrig någonsin blivit så sviken.
Jag har aldrig någonsin känt mig så lurad.
Jag har aldrig någonsin varit så arg.
Jag har aldrig någonsin fällt så många tårar.
Jag har aldrig någonsin tänkt så mycket.
Jag har aldrig någonsin känt så mycket.

kram Em. 

Square #8

En vecka och 7 bilden publicerade. Här kommer nummer åtta!

Den här bilden var självklar att beskära för att få fram djupet och "horisonten". Som grädde på moset fick jag dessutom bort en hel hög med hiskeligt fula soptunnor i vänsterkant på bilden... Att beskära är tydligen inte bara av ondo. ;)

kram Em. 

Ett människoöde

Jag träffade ett människoöde idag. Det var en av mina grannar som stannade och pratade lite när jag låste cykeln utanför porten. Det blev ett känslomässigt samtal med en person jag endast sett på avstånd och hälsat lite sporadiskt på tidigare. Samtalet kom att handla om hennes nyligen bortgångna man. Om ensamheten och om förväntningarna vi har på livet. Hon berättade att de bott i samma lägenhet sedan husen byggdes 1954. Hon berättade om förändringen som skett, både i och runt husen. Hon berättade att de varit lyckliga i sin lilla trea. Att de uppfostrat en son tillsammans. Tårarna rann längs hennes skrynkliga kinder under tiden hon berättade.

Under de 4,5 år jag bott här har jag sett dem ta små promenader i grannskapet. Hon med små raska steg och han med armarna på ryggen, något framåtlutad och några steg på efterkälke. Jag tänkte att de såg strävsamma ut. Ett tufft liv med få möjligheter till lyx. Arbetarfolk som nu landat i en vardag de inte kommer ifrån. Jag vet att jag tänkte att hon säkert var en bestämd kvinna. Jag tror att jag grundade det på att hon gick först. Lite som en gammeldags skollärarinna. Det var säkerligen ett felaktigt antagande och intrycket hon gav idag ställde mina förutfattade meningar på kant. Att hon öppet vågade visa sina känslor för mig. Jag, en helt främmande människa, fick ta del av hennes öde och hennes liv här och nu. Det var starkt och flera gånger under vårt korta samtal fick jag impulsen att krama om henne. Jag gjorde det inte, men i efterhand ångrade jag mig. Värme från en människa till en annan... Det var väl det minsta jag hade kunnat ge henne?

kram Em. 

Square #7

På mitt jobb innebär fredag, pizzalunch, på gott och ont kan tänkas. För att jämna ut intaget lite så tog vi en promenad till pizzahaket idag. Vårsolen som värmde i nacken... Kan det bli bättre?

kram Em. 

Square #6

Förra veckan var jag ute på mitt livs värsta fotografering. Mycket värre förhållanden än det var då är knappt möjligt. Ösregn, blåst, mörker, lera och kyla... Urk!

Idag fick jag dock revansch! Samma upplägg, men lite ljusare, lite varmare, lite torrare och framför allt mycket bättre förhållanden för fotografering. Vad jag fotade? Lite Friskis-motionärer till kommande numret av Friskispressen... :)

kram Em. 

Square #5

Idag kör vi nummer 5. Yeej! Den här gången var fyrkantigheten ganska självklar. Linjerna i bilden lockade mig till beskärning på en gång när jag såg den. Spännande! Håller jag på att landa i min utmaning och mitt nya tänk? Det får framtiden utvisa....

Vet ni förresten att igår cyklade jag hem från träningen utan överdragsbyxor? Det ögonblicket har jag längtat efter sedan i september ungefär. Äntligen! :)

kram Em. 

Square #4

Det blir mycket vår och naturbilder just nu... Kanske beroende på att vädret påverkar mig? Jag går med någon slags dröm om Converse och skinnjacka. Solglasögon på nästippen och värmande sol i nacken. Jag vill ha vår helt enkelt! Jaja, i väntan på så får ni hålla till godo med den här bilden. Jag gillar grenarna i överkant i förhållande till det forsande vattnet och stenen till höger. Grenarna ger perspektiv och känsla till bilden. Den här gången var det faktiskt inte så svårt att beskära bilden. Vad tycker du?

kram Em. 

Square #3

Nummer tre av hundra i serien square handlar om människan och naturen. Två krafter som ibland slår ihop och bildar något kontroversiellt. Kraften i vattnet korsas med kraften i ordet.

kram Em. 

Slutredigering

Jag sitter med slutredigeringen av tidningen Reflexen som ska till tryck i veckan som kommer. Som vanligt har det varit ett roligt och utmanande jobb. Det är spännande att se hur tidningen växer fram i mina händer. Från råtext och avsaknad av bilder till något läsbart med inspirerande layout och bilder. Nu kanske ni undrar om jag inte har ett jobb redan och jo det har jag, men jag kan inte riktigt släppa Reflexen. Trots tunga helger med jobb och sena kvällar i veckorna så ger mig Reflexen otroligt mycket tillbaka. Att få skapa och vara kreativ är viktigt för mig och här ligger allt i mina händer. Det enda jag har att önska är att planeringen bakom numret var liiiite liiiite mer genomtänkt... Det hade minskat mina rynkor i pannan avsevärt, men man kan inte få allt här i livet.

Återkommer med numret i sin helhet när det landat från tryckeriet!

kram Em. 

Square #2

River av bild nummer 2 på temat Square så här på söndagsförmiddagen. Redan här blev det dock problem med beskärningen. Tanken med bilden när jag tog den var att se förlängningen av grenen, från stam till yttersta fingertopp. Det tillät inte liksidigheten... Efter en brottningsmatch fick ljuset i bilden hamna i fokus istället för förlängningen. Vad tycker ni?

kram Em. 

Square #1

Jag har förstått att det är lite modernt med fotoprojekt så jag tänkte haka på trenden och köra min variant...

Det handlar om foto, det handlar om mig och det handlar om kantighet. Målet är att under 100 dagar publicera 100 fyrkantiga bilder. Det kanske inte låter så svårt, men för mig känns det som en riktig utmaning. Jag har svårt för liksidiga bilder eftersom jag oftast ser hela bilden och utsnittet redan i sökaren. Att göra bilden fyrkantig är att exkludera något som jag en gång valt att inkludera. Kanske gör det bilden mer spännande, kanske blir jag tvungen att välja och prioritera. Jag kommer behöva tänka på hur jag disponerar utrymmet, vad som är viktigt och vad som kan skalas bort från verkligheten.

Vilket är då målet med det här hitte-på-et? Jo, inspiration och ett bättre bildseende! :) Nu kör vi!

kram Em. 

Ps. Jag kommer samla bilderna under taggen "Square". 

Vår, som proffsen

Är det här den första dagen på våren? Jag måste att kisa för att se. Är det vatten som rusar nedströms iklätt solens vackra strålar? Isblock som tinas? Kvitter i form av annat än twitter i telefonen?

Kameran har hängt runt halsen på mig större delen av dagen idag. Gillar´t, men jag känner att det finns en viss begränsning i teknikparken just nu. Kanske min allra första riktiga lön på massor med år kan avhjälpa det? Ett objektiv eller två? Drömmen vore en vidvinkelglugg... Inte allt för dyrt, men det ska ändå vara så där coolt och tufft. Ja, lite som ett objektiv som de stora proffsen har... 

kram Em. 

Årets första semla

Yammie! Mums! :)

kram Em. 

Fotograferingstajm

Igår var det fotograferingstajm på jobbet. Det ryktades om allt från make up till hårfixande och softbox av det större formatet. "Smörj in ansiktet noga kvällen innan och på morgonen" löd ordern. Lyster i fejjan är grejen. Sagt och gjort. Som mönsterelever satt vi där på morgonmötet med skinande hud som hämtade från en reklamfilm för anti-rynkkräm. Fixade upp till tänderna visade mina nyvunna kollegor på ett för mig spännande och nytt uttryck. Vattenkammade, med lockarna på plats och skjortan knäppt upp i halsen kommenterade och berömde vi varandra med ett lite nervöst leende. Någon hade cyklat till jobbet utan mössa för att inte sabba frillan. Någon hade kämpat hela söndagskvällen i kampen mot rynkorna på skjortan. Någon, inga namn nämnda, hade rivit ut hela garderoben i jakten på den perfekta klädkombinationen. Vi var som en grundskoleklass i väntan på årets skolfoto. 

Schemat för dagen var tight. En kvart per capita. Make up och sen posering framför kameran. Förväntningar och lite spända skratt hördes i foajen. Filade någon på ett leende framför spegeln på toaletten? Dimman av hårspray och doften av varm locktång lade sig som en förväntning över våningsplanet. 

Min tur!? Jaha... oj... redan? Puder, ögonskugga, läppstift. Lösögonfransar som klistrar ihop ögonen. Skratt och frenetiska blinkningar för att frigöra blicken. Stressfläck i pannan som trollas bort med puder. Lockar i frisyren. Väl på plats plats framför kameran och huvudet ska lutas, vinklas, höjas, sänkas. "Kom närmare! Attackera kameran! Leendet sitter i ögonen! Sträck på halsen!" Top model, släng er i väggen... 

Dagen led mot eftermiddag och lösögonfransarna landade ganska snart på Mr. Pacman som gjort sig hemmastadd på mitt skrivbord. Och när jag vid 17-hugget vände kosan hemåt kunde jag inte låta bli att märka glimten i hans ögon. Var inte hans leende lite lite större än vanligt? Jag tror dagens händelser var en win-win för både Pacman och mig... Jag trivs verkligen på mitt nya jobb! 

kram Em. 

På ingen plats ska allt få plats...

Skyltar... Komprimerad text, ofta om förbjudna saker eller som ren information. På ingen plats ska allt få plats. Kärnfulla ord noggrant uträknade för att ge maximal information på minimalt utrymme. Jag gillar skylten och dessa ofta rättframma uttryck. Formell och korrekt. 

Att de dessutom sitter på de mest oväntade ställen gör nog inte fascinationen för skylten som fenomen mindre från min sida. Den här skylten hittade jag till exempel i småbåtshamnen. Uppflugen på en vinschställlning sitter en uppmaning om att det finns en container för avfall vid parkeringen. Någon behövde dela informationen. Valde en plats. Versaler i relief. Spikar i hörnen. Skylten har suttit där ett tag.  Väder och vind har gett den en omgång. Tänk så många människor som kastat sina ögon mot den, fått guidning av dess innehåll.  

kram Em. 

Operation dagsverke

Att börja jobba klockan 8 på morgonen. Wow! Jag hade nästan glömt hur det känns. Ett dagsverke gjort till en bit in på eftermiddagen. Skippa brunchen och mumsa lunch runt 12. Att vara trött när det är kväll och gäspa sig själv till sömns vid 22-hugget. Information och kunskap hela dagarna. Nya spännande kontakter och kollegor. Intryck som spär på ett redan glatt sinne. Att våga nya saker och få förtroendet att flyga från boet.

Det är många förändringar på gång och ett nytt kapitel har påbörjats. Det är ett kapitel som är efterlängtat. Alla kunskaper jag har samlat på som nu blir till verklighet. Jag gillar mitt liv och jag gillar att vara i mina skor.

kram Em. 

Förberedelser

I morgon är det dags. 8.00 går startskottet för ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är med jobb!!!

Att jag är nervös inför starten är veckans underdrift. Darrig som ett asplöv, är nog en mer korrekt benämning. Fast jag vet inte vad jag oroar mig för egentligen. Allt känns hur bra som helst. Positiv vibb från det att jag var på första intervjun, så jag kommer säkerligen överleva och det hela med råge. Jag tror mer att det är själv grejen med något nytt som jag är nervös över. Ni vet, det här med lite sociala do´s and dont´s. Alla arbetsplatser har ju sin egna kultur och sätt att göra saker på. Spännande, men lite osäkert innan man landat.

Att jobba rak vecka med 8 timmar per dag känns oxå lite nervöst. Det var några år sedan jag gjorde det, så hör ni inte av mig på några dagar så är det nog för att jag somnat ovaggad på pallen i hallen efter jobbet.

Hur har jag förberett mig då? Jo, i fredags var jag ute och firade med ett stort gäng vänner. Underbar mat och goda drinkar. Kom i säng relativt tidigt och uppstigningen gick av stapeln redan 8.00 på lördagsmorgonen. Jo, min dygnsrytm är helt upp och ner så det är bara att bita i det sura äpplet och justera saken. Lördag förmiddag spenderades i samarbete med dammsugaren. Ett skinande rent hem är en bra start inför ett nytt kapitel har jag hört. Lite shopping på det och lördagens förberedelser var avklarade. Krasch i säng efter lite melodifestivalhäng. Underbart! Idag är det soffan som regerar. Vila och slappande. Lugnet innan stormen. Sen gäller det bara att jag inte försover mig i morgon... Sa jag att jag är nervös? ;)

kram Em. 

Ett par rosa gummistölvar

Jag ägde en gång ett par gummistövlar. De var rosa, med blommor på. Jag älskade mina stövlar. Trots den grälla färgen och de fula blommorna så var de mina, bara mina. De var vackra.

Någon tyckte inte om dem. Någon protesterade vilt när jag hade dem på mig. Jag tänker på det ibland. På hur olika vi människor ser på saker. På hur våra världar krockar på de enklaste plan. Ett par stövlar utöver det konventionella. Behövs det inte mer? Vem bestämmer vad vi ser? Vem bestämmer hur vi värderar och reagerar på vår omvärld?

Om mina blommiga stövlar fick någon att reagera så starkt, var går då gränsen för känslan? Vad fick någon att protestera? Var det färgen? Blommorna? Var det provokationen i att sticka ut i mängden? Vem har rätt att döma?

För ett tag sedan fick jag låna ett par gummistövlar. De är gula. Gula som solen. Någon ogillade gult. Jag ser det som ett tecken. Ett styrkebevis. Vi är alla olika, men ingen ska behöva ta av sig sina rosa blommiga stövlar. Det handlar om respekt...

kram Em. 

Den lilla tanten och ostronen

Jag har fått för mig att min trevliga granne är bra på att laga mat. Tanten tror att han är bra på att öppna ostron. Jag vet inte om jag håller med. Ostron låter inte så mycket tatueringar och muskler tycker jag. Tanten tror att ostronen har med potensen att göra. Jag blir generad bara hon tänker tanken. Det är ju för katten min granne hon diskuterar. Hold your horses! Fast jag måste erkänna att jag blir lite fundersam på det här med att han, grannen, alltid pysslar i köket iförd muskler and nothing more. Han lagar liksom mat i bar överkropp. Det kan inte vara bra för honom. Tanten och jag har pratat om det ganska mycket de senaste dagarna. Hela situationen känns nästan lite obehaglig. Tänk... tänk om... tänk om han råkar skvätta baconfett på bröstmusklerna? Flamberade magrutor? Ärrvävnad i tatueringarna på grund av hett pastavatten? Den lilla tanten tycker att det vore att skända och jag kan nog inte annat än att hålla med, men jag känner att vi kanske inte ska lägga oss i det hela allt för mycket. Grannen är ju ändå ingen vi känner. Ja, vi vet ju inte ens vad han heter... Fast han verkar ju så trevlig.

Igår kväll när jag stod i köket och som av ett sammanträffande skalade banan, så knackade tanten mig på axeln. Hon var väldigt upprymd. Förvirrad tittade jag på henne. Jag kan bli lite trött på hennes entusiasm ibland. Ja, ni vet ju hur det gick när hon var här på spontanhäng senast. Hon är ju inte så diskret av sig och lugn är synd att kalla henne...

Tuggandes på bananen tittade jag i alla fall menande på henne. Gestikulerande och uppspelt förklarade hon i munnen på sig själv att hon knäckt problemet med grannens matlagningsutstyrsel. Jag förstod först inte vad hon pratade om, men sedan kände jag hur jag blev rödare och rödare i ansiktet. Färgen liksom steg från nyckelbenen och uppåt. Jag vet att hon bara vill mig väl. Att hon är mån om mitt välbefinnande. Hon är ingen snusktant, nej inte alls. Hon vill bara ha koll på grannarna, som en extra säkerhetsåtgärd.

Efter att jag under några minuter koncentrerat mig på att inte dö kvävningsdöden av chocken från tantens ord i kombination med bananen, så kunde jag samla mig tillräckligt för att förstå vad hon sa. Det kan till och med varit så att rodnaden hann lägga sig en aning innan polletten trillade ner för mig.

Tantens förslag kunde egentligen varit hur bra som helst... Det kunde ha gått till världshistorien som en av de bättre idéerna ever... OM det nu inte var så att vi, grannen och jag, bor i hus från 1950-talet. Hus från den tiden är inte som moderna hus från 2000-talet. Idag har husen generösa glaspartier, gärna med fönster från golv till tak. Så är det inte där vi bor. Våra fönster sitter dryga metern upp från golvet. Typiskt tyckte tanten... Attans tänkte jag och kände återigen genansen växa. Tantens förslag... Ja, jag vet inte om jag vågar avslöja det, men så mycket kan jag väl säga som att hon hade räknat in ett förkläde och inte så mycket mer i planen. Så länge tatueringarna skyddas så kan tydligen baken vara bar... Jag kanske blir tvungen att flytta till något nyproducerat ändå?

kram Em. & tanten

Ljust & fräscht

I helgen var jag och såg Ljust & Fräscht, en föreställning av och med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Det var en igenkännande skrattfest från första sekund. En skrattfest om boende och oss svenskar som självständiga osjälvständiga inredningsnördar. Om bostadsresan där ingen någonsin blir nöjd. För vem har inte tänkt att om jag bara flyttar till en större lägenhet så kommer allt bli bra? 

När jag tänker på Henrik Schyffert så hamnar jag nästan direkt i början av högstadiet. Det är mitten på 90-talet och någon form av mindre musikfestival har slagit upp scenen en bit utanför stan. Jag och en kompis tjatade oss till att få gå. Sensommar och regn under en tid innebar kyla och lera. Kanske inget konstigt för en festival, men då var jag helt ovetande om världen och hur saker och ting fungerar. Ni vet killar, musik, äventyr på egen hand. Det var lite läskigt, ganska stort och ganska fränt. Inget direkt spännande hände i och för sig, men jag kände mig ganska vuxen och det var med skräckblandad förtjusning jag gick och la mig den kvällen. I huvudet satt låten Hobo Humpin Slobo Babe med Whale. Jag minns öset på scenen och de frusna fingrarna när vi blev upphämtade av föräldrarna efter konserten. 

Appropå 90-talet så måste ni se Schyfferts monolog "The 90´s - ett försvarstal" om ni inte redan gjort det.  Två timmar förstaklassig underhållning med underfundiga och vassa formuleringar. Jag gillar´t! 

Det här blev ju snudd på ett hyllningstal till Henrik Schyffert... Ja där ser man... Men människor som gör bra förtjänar bra ord. Äsch, va fasen... Jag river av en länk till hans Flickr-sida oxå. Grymma bilder!  

kram Em. 

Nuet

Jag försöker leva i nuet. Göra saker jag mår bra av här och nu. Njuta av det lilla. Se lycka i det som inte är något märkvärdigt. Ljuset i det som är mörkt. Nu kommer ni säkerligen tro att jag jobbar mot provision, men det finns några tillfällen i min vardag som verkligen får mig att leva här och nu. Ett av dom är träningen. Att under ett bestämt antal minuter få ge allt med fullt fokus! Minsta lilla att tankarna flyger iväg och jag tappar tekniken eller stegen. Jag kan ingenstans ta vägen och jag har ingen vilja att vara någon annanstans. Här och nu! Det är jag, musklerna, musiken och fokuset. 

Det andra tillfället är när jag får en kopp te eller varm choklad i min hand. När värmen från drycken sprider sig i händerna som omsluter koppen. Sekunden när tungan rör vid koppens innehåll för första gången. Doften och smakerna som landar mjukt på tungan. Då lever jag, då befinner jag mig i nuet! 

Jag hade en gång en klok lärare. Trots att jag bara hade honom i enstaka kurser, vid enstaka tillfällen så påverkade han mitt sätt att se på nuet, livet och åren. Han sa ofta "den dag du slutar förvånas över saker, då är du vuxen". Jag känner inte för att bli vuxen. Jag känner inte för att leva i en annan tid, utan med nyfikna ögon och nuet under armen. Livet är inte dagarna som går, utan dagarna du mins. Nej, det är inte bara ett ordspråk eller något som en viss dans säger i en reklam. Det är på riktigt! Det är här och nu som gäller. Det är livet. 

Sedan finns det ett tillfälle till när jag lever i nuet, men det tänker jag inte avslöja här...

kram Em. 

Spontanhäng med den lilla tanten

I kväll var det spontanhäng at my crib och trots att inbjudningarna gick ut först en kvart efter evenemangets starttid så blev vi ett glatt gäng. Temat för kvällen var de tre s:en. Ja, ni vet snack, skratt och snask. Aningens objuden, men ack så välkommen, kom även den lilla tanten över för att joina evenemanget. Trevligt tyckte jag, men med vår senaste episod om isduschen i bakhuvudet så var jag lite avvaktande. Hur skulle det gå? Spänt läge? Skulle hon sköta sig?

Hon placerade sig, så klart, strategiskt mitt i soffan. Då och då tittade jag på tanten som verkade trivas i gänget. Jag andades ut. En hel del konversation och skratt utspelade sig. Hon var som en av oss andra. Jag skulle nog få bo kvar trots allt. 

Vi utbytte ibland menade blickar, tanten och jag. Jag kunde först inte förstå vad hon ville med sina ögonkast, men till slut trillade polletten ner och jag följde hennes blick mot fönstret. Så klart! Hon hade ju stenkoll på grannen och hans förehavanden, mitt under vår trevliga kväll. Kanske att det skulle bli flytt för min del trots allt? Men grannen verkade ju så trevlig...

Jag kände att jag var tvungen att förklara läget för tanten. Att jag inte tänker flytta. Att grannen är en trevlig hyresförmån och inget mer, så placerade mig bredvid henne i soffan. Om hon nu skulle komma att ta upp grannens förehavanden som argument för flytt, så kände jag att jag måste vara påläst. Lite diskret kikade jag ut genom fönstret. Det var ju faktiskt den lilla tanten som uppmanade mig, så det var inte mitt eget bevåg. 

Hos grannen var ljuset tänt, men ingen syntes. Vi spekulerade, tanten och jag... Först lite försiktigt, sedan mer och mer intensivt. Var detta hennes plan för kvällen, undrade jag? Hon flyttade fokus från mina vänner till det upptända köket mitt emot. Var var den trevliga grannen? Kanske ute? Kvällspromenad? Även trevliga grannar kan ju behöva gå ner lördagsmiddagen, resonerade tanten. 

Så dök han upp... Dressad som vanligt i bar överkropp och tatueringarna fint placerade på den välformade kroppen. Tanten satte armbågen i sidan på mig. Pekade gillande mot fönstret och nickade. Jag försökte hålla minen, jag var ju ändå värdinna för tillställningen och fortfarande lite fundersam på hennes agenda. Inte går det att sitta och skvallra om grannarna när man har gäster? 

Jag försökte lugna henne. Prata bort henne. Få henne delaktig i samtalet med mina vänner igen, men det var omöjligt. Blicken var stint fokuserad på fönstret och aktiviteten på andra sidan gården. Då och då sneglade jag dit, mest för att hålla lite koll på vad det egentligen var hon tittade på. Lite pinsamt började det bli och mina gäster undrade vad jag pysslade med. Tanten såg lycklig ut och var inte sen att avslöja vårt "fynd". Lycklig förklarade hon att jag fått en så trevlig granne som flyttat in ganska nyligen. Trevlig, men dock med flickvän, la hon till och gjorde ledsen gubbe. Gästerna nickade förstående och jag kände på något sätt att hon kanske hade vunnit över dem på sin sida. Crap! Vår hemlighet och våra diskussioner om grannen var ju en sak mellan henne och mig. Hur skulle jag ta mig ur det här med minsta möjliga skäms-solglasögon? 

En liten stund senare var det bara att inse att mina vänner visade fullt intresse för grannen och jag fick snällt ta på mig solglasögonen. Fem nunor vridna mot grannen. Vad gör man? Jag vet ju att tanten bara vill ha koll på mina grannar, för min säkerhets skull. Hon är ingen snusktant, hon är bara mån om mig, men ibland undrar jag. 

Grannen såg ut att hälla upp ett glas vin. Jo, jag tackar ja! Ojdå, två glas? Tanten och jag tittade på varandra. Så kom hon... Den lilla mörkhåriga, henne som vi förfasat oss över. Håret i tofs. Tantens djupa, förfärade, suck hördes genom rummet och jag såg i ögonvrån att mina vänner hajade till. Den lilla mörkhåriga gick fram till grannen. Tog vinglaset, tryckte sig mot honom... Ungefär här svimmade den lilla tanten. Jag tror att det sista hon såg innan hon föll ihop var hans händer på den lilla mörkhårigas rumpa. Tänk vilket avslut på en annars så perfekt kväll... 

kram Em. & tanten 

En "kan själv"-ares bekännelse

Jag är en riktig "kan själv"-are. Vill vara med och peta i både det ena och det andra och få tekniska pinaler eller verktyg skrämmer mig. Det är nog problemlösaren i mig som gillar utmaningen. Jag skruvar, målar, donar och grejar, men vissa saker kan jag bara inte förmå mig till att få till.

En sådan sak är tavlor. Jag kan bara inte hänga upp tavlor. Jag vet inte varför, men jag känner mig helt handfallen. Spik? Skruv? Tavelkrok? Vad består väggen va? Borra? Spika? Plugg? Rakt? Höjd på placering? Linje i ovankant eller nederkant? Mer till höger? Centrerat nu? Inte? Ghaaaaa...

Totalt har jag idag två tavlor uppsatta i min lägenhet. Det är inte jättemycket för någon som älskar bilder och kommunikation. Handikappande kan man väl lätt kalla min skräck och ickeförståelse för tavelupphängning. Så mycket tom väggyta som bara väntar på att bli använd. Jag har tavlor oxå. Hela garderoben full faktiskt. Källaren är full med ramar, så det är inte så att jag saknar visioner. Jag får bara inte till det. Har du koll? Tips mottaget med öppna armar! Hur gör man? Sitter du och tjuvhåller på en lathund i spik-/skruvkunskap? Shoot! Bara att du delar med dig, för jag är trött på det här handikappet! Pliiiiis...

kram Em. 

Francesca Woodman- ett samtal om dagen

Igår kväll fastnade jag framför tv:n. Rätt skönt efter en ganska intensiv dag. Jag zappade runt, ni vet sådär som man gör när public service och andra betalkanaler inte erbjuder något som passar. Jag slötittade helt enkelt. Efter många tumtryckningar, och en hel del pekfingervals landade jag så på svt2 och i händerna på K-special. "The Woodmans", en dokumentär om den legendariska och mycket egensinniga fotografen Francesca Woodman och hennes familj, visades. 

Francesca hade en kort och mycket intensiv karriär under 1970-talet och början 1980-talet. Hon bestämde sig vi 13-års ålder för att bli fotograf och skapade snabbt en alldeles egen stil. Karga självporträtt, ofta dramatiska och sorgsna. Hon använde sin kropp, eller andra kvinnors kroppar, för att skapa spännande vinklar och linjer. Svartvitt. Provokativt. Tilltalande och i samma stund skrämmande bilder tagna av en Francesca som mådde långt ifrån bra psykiskt. 

1982 tog Francesca sitt liv genom att hoppa ut från ett fönster i ett hus New York. Hon var 22 år gammal. Nu, 30 år senare, har hennes fotostil och bilder blivit mer aktuella än någonsin. Hennes konst används som inspiration av många fotografer och bildkonstnärer runt om i världen. 

Hela dokumentären var väldigt stark och vill du se den så finns den på SVT Play till och med den 12 februari. Gripande att höra Francescas familj, som också är konstnärer, berätta om den missförstådda, annorlunda flickan som gick sin egen väg, tog sina egna beslut och hade ett magiskt öga för foto. 

En bit in i dokumentären berättar Francescas pappa om när han var och hälsade på sin dotter i Italien och hon frågade honom hur många "business calls" han skulle göra den dagen. Hon menade att varje dag krävde minst ett affärssamtal som hade med framtiden att göra. Hårt och elitistiskt, men kanske är det så... Att vi själva måste hjälpa framtiden på traven? Jag gillar tanken och den blev mitt ledord för dagen, en bra dag med möjligheter utöver de vanliga. Vilket är ditt samtal för dagen? 

kram Em. 

Vårmässa

Idag var det Vårmässa på Örebro universitet. Jag var där, med pressleget runt halsen, för att representera studenttidningen Lösnummer. Tänk, jag älskar sådana här evenemang!

Jag hade kameran i släptåg eftersom jag skulle fota en artikel till tidningen i samband med mässan. Väl på plats fick jag frågan om jag inte kunde ta lite bilder till ett bildspel från dagen. Sure, chiiifen!

Sagt och gjort klev jag runt i foajén bland bord, godisskålar och människor och lät kameran göra jobbet. Jag fångade stunden. Ett leende. Ett ansiktsuttryck. En händelse. Att vara som en fluga på väggen och fota folk utan att de vet det. Få verkligheten på pränt, oförställd och vacker. Att sedan sticka fram pressleget och förklara var man kommer ifrån. Snacka lite skit och kanske visa bilderna för ett godkännande. Eller att bli påkommen mitt under fotograferingstillfället. Få ett leende och ett skratt tillbaka från den jag fotar. Nyfikna frågor och funderingar.

Jag blir alldeles varm och glad av känslan av att få förmedla saker, en stämning, en händelse, en bild eller en text. Det är därför jag har valt det här yrket. Idag kände jag glädje och lust när jag traskade runt och jag hoppas innerligt att mina bilder förmedlar detsamma. Vackra människor i vardagssituationer! Vackra ting!

Bildspelet finns att kika på på Lösnummers hemsida!

kram Em. 

Nyårslöften och svett

Ni vet när kroppen är sådär tung. Man orkar knappt flytta fötterna. Benen känns som klubbor. Så har det känts i ett gäng veckor nu. Jag har ofrivilligt tvingats till soffläge, men nu är det slut på hemskheterna. Nog får det vara!

I takt med att mina blå såg ljuset i morse så insåg jag att idag är dagen. Ett skutt ur sängen och jag var med i matchen. Nedräkning. Timme efter timme, i maklig takt... Duktig lunch och påfyllning av vattenreserven under dagen. Vid 17-hugget var det så dags att packa ihop sig och dra mot gymmet. Jag skuttade dit på, kanske allt för lätta ben. 55 minuter Indoor Walking stod på schemat. Pust och suck för någon som hasat sig i sakta mak till affären under fem veckors tid, men någonstans måste även jag börja.

När jag låste cykeln utanför gymmet fick jag en chock. Fast vad hade jag förväntat mig? Men alla dessa människor, var kom de ifrån? Trodde jag att jag skulle var ensam på plats? Hade alla i den medelstora staden vägarna förbi mitt Friskis just precis nu? Nyårslöftena måste stått som spön i backen och beach 2012 lyst som ljuset i slutet av tunneln. Jag såg framför mig kaos. Skor över allt. Trångt och obekvämt. Köer till minsta lilla aktivitet. Värsta tänkbara scenario målades upp för mitt inre, men sagt och gjort... Träning! Benen var ju trots allt fortfarande lätta och redo.

Väl uppflugen på walkern kände jag hur lugnet lade sig. Jag var hemma. Musik ur högtalarna och energi i kroppen. Leenden och lycka! Jag överlevde den knappa timmen med svetten lackade och andningen i halsgropen. Hade det inte varit för att benen var bortdomnade efteråt så hade jag gladeligen gått från den ena endorfindimman rätt in i nästa och kört ett pass till. Köer och skokaos släng er i väggen! Energi, svett, leenden och lycka come an! Träningsåret 2012 är igång! Nu kör vi!

kram Em. 

Den lilla tanten och isduschen

Igår umgicks jag med tanten. Vi pratade, grät lite och skrattade. Vi hade det rätt trivsamt där runt köksbordet. Många grannars liv avhandlades. Gumman bredvid som har skaffat sig en hund hon inte kan tygla, tvättstugemonstret som tagit sig ända upp till mig och äter upp maten i mitt kylskåp, den medelålders mannen som äter lunch hos sina gamla föräldrar varje dag. Gemytligt och trevligt hade vi det. Självklart avhandlades även det hetaste av alla heta ämnen, grannen! Han verkar vara ett kärt ämne för den lilla tanten, med sin bara överkropp och välsittande muskler. Tatueringarna. Det rakade huvudet. Jag blev nästan lite generad till och från, men man får ta henne för den hon är, den lilla tanten. Sålla bort det mest pinsamma och ta till sig det som har någorlunda verklighetsanknytning. Men hon är ingen snusktant, nej tro inte det. Hon vill bara ha koll på grannarna, för min säkerhets skull...

Väl inne i vår ordväxling och våra drömmar så kom den, chocken. Som att någon vred på kallvattnet i duschen på full fart. Helt utan förvarning stod tanten där och huttrande i den isiga strålen. Hon tittade på mig. Hakan vid fotknölarna och ögon stora som champagnekorkar. Blink blink! I det ögonblicket tror jag att nyfikenheten i tanten fick sig en rejäl funderare. Frågetecknet över hennes huvud växte likt ett frågetecken över en seriefigur, rätade ut sig och blev ett förvånat utropstecken.

Jag känner tanten ganska väl, trycker jag. Vi har ju ändå tillbringat ganska många timmar ihop under årens lopp. Och grannen, han verkar ju så trevlig. Jag är dock inte så säker på att tanten håller med mig om det längre. Isduschen kan ha gett henne men för livet. Livsgnistan kan ha gått om intet och allt är troligtvis grannens fel.

Efter att jag frotterat upp värmen i tanten och samlat upp hennes haka så kom ordern, rak och bestämd. "Begär hyresreducering, och ange flickvän och långärmad tröja som anledning!"

Vi som hade det så trevligt, tanten och jag. Hoppas bara att hon inte tvingar mig att flytta, jag som trivs så bra!

kram Em. & tanten