Introjunkie

Oftast får vi först se en sammanfattning. Lite klipp från tidigare avsnitt och säsonger. Vi måste ju hänga med i svängen. I ett ofta ganska hetsigt tempo kastas vi fram och tillbaka mellan dialog, slagsmål, dialog, relationer, dialog, känslor och lite mer dialog. Vi ska minnas, vi ska uppdateras. Sedan smäller det. Introt!
Vi är framme vid vad som oftast är min favoritdel i en tv-serie. Ett bra intro har allt. Det ger oss en upplevelse. Det visuella möter det audiella och målet är total perfektion. Samarbetet mellan de två delarna är allt. Innehållet och känslan... Sug på karamellen! Visst är det så att ett kasst intro kan förstöra en hel serie och tvärtom. I likhet med en arbetsintervju där "döda fisken" är öppningsrepliken kan en serie falla platt om introt inte håller klass.

Det är i introt stämningen för tv-serien sätts. Det är här vi får en känsla för vad det är vi ska komma att se. Introt är en metod för att sätta en sorts label på serien. Se på Sopranos till exempel. Inte ens med all vilja i världen kan man undgå att det handlar om någon form av tung business. Musiken gör sitt och tillsammans med bilden och sättet att klippa får den oss in the mood för maffiosos. Ofta är det inte vad som visas som är det avgörande, utan hur det visas. Klippningen måste stämma överens med musiken. Tempot måste harmoniera, som i introt till Boardwalk Empire. Det är en ganska enkel historia som berättas i introt, men rörelserna i vågorna och molnen säger allt. De är perfekt synkade med musiken för att skapa en känsla och en spänning.

Sedan finns det intron som inte säger mig speciellt mycket. En gäspning är mer på sin plats. Ett sådan intro är Twin Peaks. Det är lite för segt, det är lite för intetsägande. Jag somnar bara av ett kort klipp på nätet, hur ska jag då ta mig igenom en hel serie? Jag vill ha en upptakt till vad som komma skall. Twin Peaks är självklart snyggt gjort, men är det inte lite i enklaste laget? Sepiatonade bilder. Var är känslan för serien? Var är nyfikenheten? Varför detta monotona som liksom äter sig in under huden? Jag får rysningar, och det av fel anledning...

Följaktligen är det viktigt att nivån på introt är samma som nivån på serien. Ett bra intro är ingen garanti för att resten av serien ska gå hem och vise versa. Svårigheten ligger i att hitta balansgången. Inte ge för mkt i introt och inte förlöjliga serien. Linan är tunn.

Sist men inte minst -musiken. Visst är den viktig? Den ska vara bra, vilket i och för sig är ett ganska personligt tyckande, men den måste helt enkelt vara lättlyssnad, kanske till och med folklig (vad man nu menar med det?). Den ska gå att skråla ikapp till och den ska spegla innehållet i serien. Gilmore Girls tycker jag har alla de ingredienserna, även om både låten och serien har några år på nacken. Jag minns hur jag för ett antal år sedan plöjde just den serien och jag kan fortfarande komma på mig själv med att gå och nynna på den allt annat än bra låttexten. Då har dom väl lyckats eller? Kan det vara så att jag var en lätt målgrupp just då och att allt handlar om timing?

Mitt förhållande till True Blood-introt känns lite speciellt av någon anledning. Jag kan inte sluta kolla!   Som min systerdotter på 17 månader skulle sagt... "Märaaa!" Om och om igen! Jag tröttnar inte. För varje gång ser jag nya saker. Här kan vi tala om perfektion! Tempo, stämning, musik, typsnitt, klippning, färgton... jag gillar´t helt enkelt och jag tror att det betyder att jag har gått och blivit en sådan där "introjunkie".

kram Em. 

Hylla

Jag lyssnar på Sommar i P1. Är inte det höjden av semester? Det är Mark Levengood som pratar just nu. Jag gillar honom. Han har en hel del bra att säga. Han är inte påstridig, han är inte för mycket. Han är precis så där lagom sävlig och mysig att lyssna på som ett sommarprogram ska vara.

Jag minns när jag jobbade i Stockholm och Mark hade gjort en informationsfilm om företaget jag jobbade på. I vanliga fall är ju inte den typen av filmer så direkt spännande, men han gjorde skillnaden den här gången. Klädkoder, attityder och datorsystem blev intressant. Trots att han, förmodligen, inte hade en aning om vad han pratade om och att han, förmodligen, läste innantill så fick han intresset att väckas. Tänk att ha den gåvan! Tänk att kunna få folk att lyssna. Jag önskar att jag kunde fånga människors uppmärksamhet på det sättet, för sådant imponerar på mig.

Något annat som imponerar på mig är kreativitet och människor som har pennans magi i handen. Finaste Anso fyllde år igår och hon fick bland annat det här fina kortet med pengar för ändamålet hatthylla! Tack för ett underbart tårtkalas!

kram Em.

Materialism

Jag är i valet och kvalet... Funderingar hit och funderingar dit. Jag ska köpa en ny kamera!
I januari 2009 köpte jag min nuvarande älskling, en Sony a200. Vi har varit med om mycket min Sony och jag, men nu känner jag att det nog ändå är dags att ta farväl. Vi har vuxit ifrån varandra...

Det lutar mot en Canon. Jag ni hör, jag kommer helt byta spår. Nytt märke, nya förutsättningar, nya utmaningar! Det ska bli spännande och jag har tänkt på det länge. Har kollat runt på nätet, pratat med folk, känt på kameror och pillat på reglage. Svårt beslut, stort beslut.

Jag må vara en materialist, men jag gillar nya saker. Jag lovar att jag ska kolla andrahandsmarknaden innan jag slår till, men känner jag mig själv så är det en ny kamera som gäller. Det är liksom något speciellt med att vara den första som äger en teknisk pinal. Att själv få riva av tejpen och packa upp pinalen och lyckligt få pilla på den. Doften av bruksanvisningar som inte kommer användas och plast som kommer kastas. Det är en upplevelse.

Tänk dock om alla i världen resonerade som mig? Det är nästan så att jag skäms. Varför har jag så svårt att köpa begagnat? Kommer sånt med modersmjölken? Är jag kräsen? Jag har ganska mycket gamla grejer hemma och ni som varit med ett tag vet att jag gärna putsar och målar på gamla möbler, men tekniska grejer. Nej, där får det vara stopp. En kamera eller en tv kan ju inte ha patina, och har den det så är det nåt fel. Kanske ligger skepsisen i att jag inte litar på folk? Att jag vill vara 100 på att jag får det jag betalar för? En vän frågade hur det ska gå när jag ska köpa bil någon gång i framtiden. Jadu, inte vet jag... Troligtvis kommer jag har ångest och se gröna björnar. Det kanske är bäst att jag ändå cyklar vidare, för så länge det är jag som är ute och cyklar och inte någon annan så känns biffen fixad!

kram Em. 

Midsommar

Känn på orden... 

Sill

Färskpotatis

Gräslök

Knäckebröd

Gräddfil

Det smakar sommar, det smakar midsommar!

Sedan en tid tillbaka har jag slutat äta pasta, ris, potatis och bröd. Man skulle väl kunna kalla det en variant av LCHF, fast ändå inte. Istället för kolhydrater fyller jag på med fett, men jag unnar mig frukt och grönt i mängder. Målet är att bli av med sötsuget och att få mer energi och ett ökat fokus genom en jämnare blodsockernivå. När jag började plocka bort kolhydrater var jag väldigt skeptisk till att jag skulle orka träna så mycket som jag gör. Hur ska kroppen få energi? Hur ska musklerna orka bygga upp sig? Jag kan ärligt säga att jag nästan har känt motsatsen mot vad jag trodde. Jag tränar mer än jag gjort på länge och jag har en helt annan typ av energi i kroppen.

Från att under mina 30 levnadsår ha förbannat allt vad dieter heter så har jag nu blivit lite som omvänd. Det finns ingen plan i att bli en fanatisk matfascist, men jag kommer nog tänka mer på vad jag stoppar i mig i framtiden. Jag hoppas att jag kommer hitta nya vägar att få i mig den mat jag behöver och jag är på god väg. Påhittigheten och idéerna är många och maten är god!

kram Em. 

Minnen och drömmar

"Memories make us who we are. Dreams make us who we will become." 

Minnen. De kan spela oss spratt. En liten sak, en liten händelse, en liten doft och vi är där igen. Tillbaka dit där vi en gång var. Så lite som frambringar så mycket känslor och tankar. 

Men vi kan förvandla våra minnen till drömmar. Det är då det magiska händer. Minnen från förr blir till drömmar. Drömmar bli till verklighet. Du får kämpa, men vill du något tillräckligt mycket så gå det. Det handlar om framtiden, om vilka vi är och hur nästa dag ska se ut. 

Just nu handlar min dröm om att landa i livet. Att fånga in alla trådändar och slå en knut för att hålla ihop dem. Att låta minnena omvandlas till något positivt, att låta dem bli en erfarenhet att dela med sig av... 

kram Em.  

Sanning?

Massgraven i Texas och Jack Nicholson i Landskrona. Någon hade startat en blogg under falskt namn och en cyklist har åkt fast för fortkörning. Under rubriken "Här är bluffnyheterna som medierna gick på" basunerar Metro idag ut hur synd det är om medierna som måste tampas med falska källor.

Att Metro skriver om en sådan här sak känns lite som ett sätt att skylla ifrån sig. Lite som "Ser ni, vi var inte ensamma om att svälja betet". Man talar om att det är svårt med källkritik, granskning och verifiering av källor, men i själv verket så handlar det om sensationsskapande. Nämn den tidning som inte skriver om en så allvarlig sak som en massgrav? Det är nästan ett tjänstefel, eller hur? Och vad händer när vi inte kan lita på de nyheter vi serveras? Vem är det som bestämmer vad som får ta plats och vad som sorteras bort? Det finns många medieteorier om hur det går till och mkt forskning har gjorts på ämnet, men om vi ser lite krasst på alltihop så kanske vi egentligen inte har en aning om vad som är en nyhet och vad som bara är skitsnack? 

Jag ska inte sticka under stol med att jag skummar igenom kvällstidningarnas hemsidor en kort sväng nästan varje dag. Inte för att jag gillar det jag ser eller tycker att det som står är intressant, utan för underhållningsvärdet. Jag vill bli förfasad, förskräckt och förundrad över det som sker i världen. Jag vill veta att det finns människor dumma nog att tatuera in alla sina Facebook-vänner på armen (falsk nyhet) och att det är jordbävning i Japan (sant).  

Att någon lurar någon annan är ett knep lika gammalt som människans förmåga att blinka. Att göra det för egen vinnings skull och publicitet ligger inte långt efter på tidsaxeln. Så när är en nyhet en nyhet?

Enligt Nationalencyklopedin är en nyhet ett "offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd". Det står inget om att en nyhet måste vara sann... Något okänt som blir offentliggjort kan vara välkänt för någon annan. Ett tillstånd behöver inte vara det tillstånd en annan människa befinner sig i. En process behöver inte vara något som händer utan kan lika väl vara något som skulle kunna hända. En nyhet är något subjektivt och något som är en nyhet för den som det berör. Trots detta litar vi blint på medierna. Vi förväntar oss att det som serveras på löpsedlar och framsidor är på riktigt. "Den tredje stadsmakten" har en stark påverkan på våra liv. 

Kommer ni ihåg mannen som förutspådde att jorden skulle gå under för ett tag sedan? Var det en nyhet? Ja, kanske att han förutspådde undergången, men knappast att jorden skulle gå under? Blir det inte en nyhet först när det har hänt? Hamnar i så fall undergångsnyheten även den under kategorin "bluffnyheter"? Om den gör det så har vi mediekonsumenter något att fundera på! Hur kritiska ska vi vara till det som skrivs? Vem och vad säger att det som skrivs är det rätta, det vill säga sant? När är en nyhet en nyhet? 

kram Em. 

Det kallas att...

Någon knackar mig på axeln och undrar hur det är. Jag rycker till. Hur det är? Jo, tack bra!

Tankarna flyger iväg. Jag är upptagen. Min blick följer mannen som sneddar över torget. Han har axellångt hår, är runt 45. Han har en väska över ena axeln. Den hänger där lite spontant uppkastad, som att den hittade sin plats lite för fort. Väskan ser tung ut. Handen som tillhör axeln med väskan hänger ner vid sidan av mannens kropp. I den andra handen håller han något. Först ser jag inte vad det är. Jag flyttar blicken neråt. Det är en kavaj han har in handen. Den hänger på en galge. Armen är utsträckt och eftersom mannen är kort resulterar det i att kavajen släpar i marken. Jag rynkar pannan i ett försökt att fokusera blicken. Det hänger något på galen, framför kavajen. En lapp. Den måste vara från kemtvätten. Jag höjer blicken igen och ser på mannen. Han har riktningen på stegen inställd, men framfarten är seg. Höften skjuter fram och ryggen är lätt böjd. Plötsligt ser väskan ännu tyngre ut. Han säckar ihop en aning som inför en kraftansträngning. Jag får en ingivelse om att han ska göra en ansträngning för att sätta väskan på plats på axeln. Sekunderna går. Ingenting händer förutom att han fortsätter framåt på sitt sävliga sätt. Kavajen hänger som en förlängning från handen ner mot marken. Jag blir förskräckt. Kavajen. Hans gråa fina kavaj. Marken är smutsig. Kavajen är nytvättad. Det är tyst. "Hall..." hör jag långt borta. Jag tittar på mannen. Han vet var han ska. "Hallå!" Jag blir irriterad utan egentlig anledning. "Va?" "Vet du om vi har fler av den här på lagret?" Den tidigare axelknackningen tillhör min kollega. Orden är hennes. Jag är på jobbet, men försjunken i en annan människan öde. Tankar som drar iväg, tankar som oroar sig, tankar som berör, tankar som är på riktigt, tankar som roar. Det kallas dagdrömmeri. Det kallas att titta på människor.... och jag älskar det! 

kram Em

Fyllerifyllera!

Jaha, då är jag sedan en dryg timme tillbaka treanolla? Läskiga tanke, men klyschorna och hejaropen skalla. "Allt blir bara bättre med åren!""Åldern är bara en siffra!" "Du ser inte ut som en dag över 20!" "Än är du ung, njut!" "Tänk vilken livserfarenhet du har nu!"

Vet inte om jag tror på allt, men ja, det kanske inte är så tokigt det här med fyllerier? Jag har dessutom tänkt mig ett party av modell "grande" i morgon. Det gör ju på något sätt att saken känns mindre tragisk och mer glädjefull. Ska bli underbart att få fira dagen tillsammans med mina bästa -familj och vänner! Att dessutom ha lyckan och turen att fira både treanolla-föllsedag och examen vid samma tillfälle är ju få förundrat.

kram Em. 

Final i Fototriss

Jo, jag tänkte att jag skulle vinna ett stativ... Perfa 30-årspresent va?! :)

Hur ska jag fixa det då? Jo, jag behöver din hjälp! Jag har nämligen gått vidare till final med mina bidrag till Fototriss som jag la upp här om dagen! Rösta gör du här! Bild nummer 117, Em.

Rösta rösta rösta!!! Tackar ödmjukast! :)

Och ni kommer väl ihåg att jag har vunnit en gång förut med den mittersta bilden!? ;)

kram Em. 

Examen

"För jag har tagit examen, för jag har tagit examen... Give me 5! Yeeeej!" 

Vad då? Är det över? Inget mer? Färdig nu? Aldrig mer Örebro universitet? 

Ojoj, vad konstigt det känns. Tomhet, lycka, glädje, tårar. Jag är i MÅL! Jag är i mål... 

Vi hade sista redovisningen och opponeringen idag. Allt gick väldigt smärtfritt och vi fick inte ens en liiiten liten restuppgift på vårt projekt "Så fungerar samhället". Jag var dock nära att fråga om jag inte kunde få en bara för att få stanna kvar lite längre... 

När lektionen vad slut var vi fem stycken i klassen som tagit examen. Känslan var lite konstig. Vi tittade på varandra. Förvirring! Efter några kramar och grattisrop spreds vi för vinden. Klumpen i halsen... Oron i magen... Tårarna i ögonen... Sorgen över att efter fyra år bli tvungen att överge något jag kommit att älska. Tystnaden... Vakuumet... Nu börjar livet! 

kram Em. 

Fototriss -ljus

Uppdraget är ljus....

Bilderna är från Lars Winnerbäcks konsert i december 2009. Bilderna är lite motsägelsefulla. Å ena sidan är det en person som njuter av rampljuset och som tycker om att stå i fokus. Å andra sidan är det en skygg person som sällan gör intervjuer och sällan pratar om sitt privatliv. Krocken mellan den privata och det offentliga tiden i rampluset gör Winnerbäck intressant som motiv utifrån uppdraget. Vad är det som får honom att ställa sig i ljuset och dela med sig av sina innersta tankar i form av musik? Vad är det som gör att han flyr ljuset privat? Var går linjen mellan ljus och mörker?

kram Em.



PS. Skulle det inte vara mums med kall dricka i sommar?

Fördomar

Idag hamnade jag i en ny situation, på en för mig ny plats. Själva grejen var inte så allvarlig, men det hela satte mina fördomar på prov. Rätt vad det var befann jag mig mitt ibland människor jag inte visste vilka de var, vad de gjorde eller varför de var där. Allt jag hade att gå på var deras utseende och sammanhanget. Läskiga tanke...

Jag vill så gärna skriva att jag inte har några fördomar, men det har jag och det har du också. Alla har fördomar. Kanske av olika grad, men alla har dem. Det är inget vi kommer undan.
Vad är det som gör att vi tror och tycker en massa om folk vi inte känner? Vad gör vi för att ge våra medmänniskor en chans? Vad är det som gör att vi inte ger dem en chans?

Enligt Wikipedia kan fördomar vara både positiva och negativa, liksom stereotypa föreställningar om ting eller människor. Det handlar tydligen om överlevnad. En person som skriker och viftar med ett vapen vill oss illa. En person med en bukett blommor i handen och ett leende på läpparna vill oss väl. Det har vi lärt oss. Inga problem så långt, men vad händer när fördomarna inte stämmer. Den leende personen kanske gömmer ett vapen bakom blommorna? Personen som skriker kanske har vunnit på lotto och vill fira det hela genom att vädra sin vattenpistol en het sommardag?

Det är otäckt att komma på sig själv med att tänka på människor utifrån fördomar. Jag kan inte annat än att i samma andetag tänka "Hur ser dom på mig?". Läskiga tanke... Vill jag veta?

kram Em.

Kategorisering

Det finns dagar när man bara vill vända ryggen till alla. Bara krypa ner i soffan och försvinna. Börja om och glömma. En sådan dag har jag haft idag. Inte för att jag ångrar mig, utan för att jag tror på ödet.

En klok person sa en gång att vi finns i andra människors liv "for a reason, a season or a lifetime". Vi människor tycker om att dela in världen i kategorier. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera information om vi inte kan placera den i ett sammanhang och ett fack. Det är vårt sätt att få världen att fungera, oavsett om det handlar om bilmodeller, maträtter, hårfärger eller människor. Jag tror att det gäller även relationer och jag tror att ödet ger oss hjälp på vägen.

Det kan vara svårt att se meningen med relationer när vi är mitt uppe i dem. Ett kliv tillbaka kanske kan hjälpa? Klivet behöver inte vara jättestort, men min erfarenhet säger mig att ju större kliv desto större brännvidd. När vi överblickar det vi hade kan vi komma fram till det vi vill ha. Passar inte bilderna överens så tror jag att ödet sagt sitt. Det kanske inte är "for a lifetime"? Anledningen eller behovet kan likaväl vara målet med händelsen. Och ödet går inte att lura. Ödet är ödet, något förutbestämt som vi inte kan rå på. Så håll i hatten och åk med. 

"Omnia causa fiunt" 

"Everything happens for a reason" 

"Det finns en anledning till allt" 


Jag kallar det ödet... 

kram Em. 

Wake up

Jag har tillbringat kvällen i ensamhet. Fredagsmys med mig själv i sällskap av soffan. En kväll utan måsten. En kväll när det fanns andra alternativ, men jag valde ensamheten. Hade det inte funnits alternativ så hade jag troligtvis varit mycket mer ensam än jag har känt mig i kväll. 

Ensamhet finns i så många skepnader. Att vara ensam i ett hav av människor. Att vara ensam på sina egna villkor. Att vara ensam bland människor som betyder något. Att vara ensam utan möjlighet att kontakta andra. Att vara ensam men inte bortglömd. Att vara ensam för att man är bortglömd. Att få påpekat av andra hur "icke ensam" man är... Då är ensamheten nära. 

kram Em. 

Vårstädning

Jag hittade en bok i bokhyllan i dag. Den handlar om energitjuvar. Ni vet den typen av människor som tar mer än de ger. Jag har bara hunnit bläddra lite i den och ni som känner mig vet att jag inte är något fan av den typen av böcker, men första meningen gör mig nyfiken.

"Allt som finns omges av energi, och vi lever och talar med varandra genom känslomässiga kraftfält".

I höstas skrev jag ett inlägg om just energi. Då handlade det om döda ting som beroende av sin utformning utstrålar energi, men det här med att vi talar med varandra genom kraftfält är ett lite nytt sätt att tänka för mig. Jag tror dock att det stämmer, inget snack, men vad menas med känslomässiga kraftfält? Är det lycka, glädje, sorg och ilska som vi för mellan oss? Är det ansiktsuttryck det handlar om? Jag tror jag måste läsa vidare. Nyfiken som jag är....

kram Em. 

Konsten att installera en skrivare och sedan placera den i garderoben

Det började bra! Fin kartong, fina bilder på kartongen. Fram med brevkniven och bort med tejpen. Vad är det jag ser? Ovanpå frigoliten ligger en tjusig necessär. Men vad nu? Det är ju en skrivare jag har köpt, inte en gigantisk beaty-box? Necessären visar sig innehålla sladdar. På den sitter en lapp. "Great for carrying computer accessories". Najs tänker jag och börjar plocka bort frigoliten i kartongen. Upp dyker två handtag. En väska? Kasse? Mhmmm... Någon har tänkt! Jag drar i handtagen och med mig får jag en skrivare. Positivt intryck där! Sånt här gillar vi användare!

Pillar bort den blå tejpen som sitter kors och tvärs över skrivaren. Stoppar i strömmingen. Pillar i alla patronerna efter konstens alla regler. Allt funkar bra så här långt och den nya leksaken och jag är fortfarande vänner. Installationen påbörjas. 5 minuter räknar ner. Härligt!

Jag ser framför mig en smärtfri eftermiddag då jag äntligen ska kunna fylla min portfolio med bilder. Petar in installationsskivan i datorn. Perfekt! Installera! Skrivaren piper till. De 5 minuterna har gått. Dags att koppla upp mot det trådlösa nätverket. Jag intalar mig själv att "har det gått så här bra hitentills, vad kan gå fel?" 1 timme och 23 minuter senare vet jag. Allt kan gå fel! Skrivaren hittar inget id, datorn hittar inte skrivaren. Nätverket jag vill använda finns inte. Datorn kopplar ner sig från nätverket.  Karusellen är igång. Sa jag att jag tänkte ställa skrivaren i garderoben? Nä, men garderoben är i andra änden av lägenheten...

Irritationen ökar. Gör en testutskrift av nätverksinställningarna. GODKÄNT på allt. Gör ett nytt försök. "Inget nätverk finns tillgängligt". Nähepp. Gör om igen. "Hittar inte nätverket". Får tipset på twitter att leta i papperskorgen. Skrattar lite för mig själv. Svär en ramsa och gör om proceduren med nätverksinställningarna.

Undrar om jag någonsin kommer kunna sätta in några utskrivna bilder i min portfolio? Just nu ser läget ganska mörkt ut. Det här som började så bra...

kram Em.  

"För vi har ju så trevligt"

Vad är det som får oss att kämpa på med dessa uteserveringar även i vårkyla och med regnet hängande i luften? Vi sitter huttrande under filtar och gör något som vi kallar "myser". Blåa om läpparna tar vi en öl/drink till för att "det är så trevligt". Och visst är det trevligt, men det är sällskapet som värmer, inte drickat och inte den underbara sommaren. Vi är envisa, vi svenskar, med det här med våra kära uteserveringar. Från det att möblerna ställs ut på trottoarerna till det att höstlöven sakta faller mot marken så äter vi vår mat ute. Maten blir kall och vi kan knappt hålla i besticken för att fingrarna är djupfrysta, men vad gör väl det för vi sitter ute och vi "har ju så trevligt".

Det kanske är dags att vi inser att vi inte bor vid medelhavet? Att vi inte kan sitta ute dygnet runt och njuta? Fast jag vill inte! Jag vill ha det precis som det är. Jag vill inte inse att anledningen till att jag sitter och stampar takten med fötterna beror på kyla och inte på att musiken är svängig. Jag vill njuta många många många fler sommarkvällar framöver. Låt det inte ta slut....

kram Em.

Systeryster

Mina damer och herrar, får jag presentera!? Min systeryster! 

Vad skulle jag göra utan henne? Du är bäst systra mi! 

Det här porträttet är redigerat med inspiration hämtat från Moderskeppets webb-tv om hur man gör en vänddia i Photoshop. 

kram Em. 

Treanolla

Jag fyller treanolla om drygt en vecka. Åldersnojan har slagit till så pass att jag inte kan säga siffrorna som ett tal utan använder mig just nu av "treanolla". Vad beror det på? Jag är ju mitt i livet! Jag ska inte ha några åldersfunderingar!

Kanske beror det på att jag befinner mig i ett vägskäl. Den vadderade verkligheten i skolan ska bytas ut med den hårda verkligheten. Kontrasternas tid är på väg att entra mitt liv. Jag gillar det till viss del, men ibland önskar jag att jag kunde få lite mer tid. Läste ett inlägg på twitter idag där funktionen "infoga dag" efterfrågades i Outlook. Ja, var är den funktionen? Om ni hittar den så dela med er av kunskapen!

På ett sätt är jag väldigt glad att jag är treanolla nu när jag tar examen. Jag hade inte velat gör detsamma som 23-åring med noll arbetslivserfarenhet och utan skinn på näsan. Jag har många år av kunskap om livet att luta mig emot. Hade jag dessutom bestämt mig för att plugga direkt efter studenten så hade jag inte läst den utbildning jag har gjort nu. Då hade jag inte hittat mitt kall i livet, det vill säga vackra ting i form av visuell kommunikation. Troligtvis hade jag utbildat mig inom hälsa och välmående. Inte helt fel det heller, men inget jag kan se mig själv jobba med idag. En utbildning är något som ska utgöra grunden i ens liv. Det ska vara något som går att luta sig mot när det blåser. Något som ger en den där raka hållningen, ett leende och en stoltheten som inte går att tvätta bort ens med swinto.

Visst känner jag mig lite rostig till och från och visst knakar det i fogarna, men jag är på topp i livet. Jag ska ro hem det här! Jag ska bara....

kram Em. 

Conclusio

Jag är inne på sluttampen av min utbildning just nu. Om cirka en och en halv vecka tar jag examen. Då är jag fri. Fri som fågeln. Fri att leva ut alla de drömmar som jag kämpat så hårt för de senaste fyra åren. Jag får äntligen ge mig ut i verkligheten och se vad jag går för. Inga fler tentor och uppsatser. Inga fler sömniga, men ack så viktiga föreläsningar. Inget skolarbete att tänka på dygnet runt. Ingen kurslitteratur att plöja igenom.

Jag kan ibland önska att jag hade haft lite mer "helikopter-vision" på under min utbildning. Eller tänk att få köra "time-shift", att kunna pausa verkligheten och sedan titta när jag känner behovet av kunskap falla på igen. Det är så mycket som jag har lärt mig under de här åren som jag aldrig hade en susning om att jag skulle får möjligheten att nosa på. Jag har gjort film, hemsidor, broschyrer, bokomslag, skivomslag, logotyper, tecknat kroki, skrivit uppsats i flera omgångar och sist men inte minst haft en grym tid som jag inte ångrar ett ögonblick! Mycket skratt, irritation, upprördhet, glädje, lycka och förtvivlan. Allt i en fyra år lång berg- och dalbana. Om jag skulle göra om det? Jag skulle inte tveka en sekund, men kanske njuta ännu mer?

Fast njuta av vad? Ångesten när hela skrivbordet var fullt med anteckningar och jag satt dygnet runt och programmerade i Delphi.NET? Paniken när datorn kraschade mitt i C-uppsatsen? Alla timmar vi spenderade när vi redigerade filmen med, vad vi fick reda på dagen innan deadline, trasiga högtalare? Chocken när krokimodellen faktiskt skulle vara naken? Redovisningen när jag med torr strupe skulle förklara skillnaden mellan två medieteorier? Jo, jag tror faktiskt att jag skulle njuta av det... Jag skulle ta tillvara varenda ögonblick om jag fick chansen igen för lycka är att få tillbaka en tenta och se att poängen ligger på rätt sida om sträcket. Att kunna andas ut efter en redovisning. Att gå trappan upp mot ljuset efter en "bunker-tenta" och inse att frågorna trots allt inte var så svåra. Att få visa upp en datamodellering och kunna svara på alla följdfrågor. Att känna att redigeringen av en affisch får folk att höja på ögonbrynen. Att läsa en svår facktext om och av Habermas och faktiskt förstå vad den handlar om. Att ha kunskapen för att påverka och förmedla. Lycka!

Trots alla "ups and downs" så är jag stolt över mig själv. Jag har fixat det! Jag är i mål! Jag är imponerad av mig själv och det jag har åstadkommit. Stolt över de resultat som jag i många fall inte trodde att jag skulle uppnå. Inte en enda omtenta på fyra år. Jag kan inte fatta det. Vilken tur jag har haft, eller är det skicklighet....?

kram Em. 

Årets bild 10/11, segerintervju

Nu finns en "segerintervju" med mig på Lösnummers hemsida! Skutta in och läs här vett ja! 

kram Em. 

Så fungerar samhället

Vi håller på med ett skarpt projekt i skolan just nu. Vi är fyra stycken som har hand om marknadsföringen av ett teater/konstprojekt som heter "Så fungerar samhället". I uppdraget ingår att göra två logotyper ("Så fungerar samhället" och "Verklighetens salonger"), affischer, pins, flyers, e-flyers, en gilla-sida och ett evenemang på Facebook samt att dokumentera föreställningen.

Vi är nästan i mål och nu på tisdag, den 24/5, är det premiär av föreställningen! Samtliga delar i marknadsföringsplanen är levererade och allt som är kvar för vår dela är lite dokumentation. Jag känner mig riktigt nöjd med vår insats. Uttrycket i  marknadsföringen är tydlig och den sticker ut i bruset. Det ska bli spännande att se reaktionerna vid opponeringen som sker i nästa vecka. Det är ju lätt att bli hemmablind, speciellt när det är första skarpa uppdraget av den här storleken... 

Ovan ser ni affischerna som ingår i marknadsföringen och som pryder delar av Örebro just nu. De är inspirerade av det grafiska språket i Moderna museets affischer från 2008 då Andy Warhols utställning "Andra röster, andra rum" gick av stapeln. Det är för övrigt en brilliant affisch som har "allt". 

Hoppa gärna in och kika på "Så fungerar samhället" på Facebook! 

kram Em. 

"Och vinnaren är... "

Lösnummers chefredaktör klev upp på scenen. Berättade lite om tidningen Lösnummer och tävlingen Årets bild för de andra kåraktiva som var på sittningen. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, men jag är övertygad om att hon gjorde det bra. Hon hade en tavla i famnen. Det var det enda jag kunde fokusera på. "Vänd den för 17, så vi får veta!" "Och vinnaren är.... "

Jag vann!!! Kan ni tänka er? Så nervös som jag har varit... Det var otroligt jämt och tydligen så avgjordes inte tävlingen förrän de sista dagarna. Min bild som vinnare, i år igen!? Konkurrensen var tokhård den här gången så mina förväntningar var låga. Jag vet inte om det var jag som hade sinnena på spänn eller om det verkligen gick ett sus genom publiken när jag gick upp på scen igen. Jag hade nämligen varit där bara någon timme tidigare och tagit emot Örebro Studentkårs stipendie. Jag hörde saker på vägen upp som "Storslam!" och "Det går bra för henne!".  Bedövningen av nervositeten släppte och jag tog emot tavlan och ett presentkort! Underbart! Vilken lycka! Tänk att två år i rad få utmärkelsen Årets bild i Lösnummer!

Jag kan inte annat än TACKA alla er som har röstat på mig och min bild! Ni är bäst!

Jag har en liten fråga dock... Betyder det här att jag måste sätta upp mina egna bilder på väggen? Ni vet en Wall of fame? Jag gör ju inte sånt....

kram Em. 

Nervöst

I kväll är det utdelning av Årets bild, ni vet tävlingen som jag var med i och där ni röstade på mig (?!). Det känns liter nervöst. Tänk om jag vinner i år igen? Det känns nästan lite pinsamt om jag skulle göra det. Jag tror att det är jante som spökar, men så känns det. Är dock så glad för att folk har röstat på mig, för det förstår jag att det är folk som har gjort! Tack!

Det här med jantelagen är jag lite fascinerad av. Ni vet allt det här om att inte skryta, att inte vara för mer än någon annan. Var kommer det ifrån? Vem la denna tunga börda på våra svenska axlar? Är det det bistra vädret och den mörka vintern som ställer till det? För mig som har bott i Stockholm i ett gäng år så känns jantelagen ännu starkare nu när jag återigen bor i en mindre stad. Varför är det så? I en stor stad är vi alla lite anonyma, medan i en mindre stad vet alla vem alla är och ingen ska få sticka ut? Det kanske handlar om konkurrens? Konkurrens om att synas i ramljuset, om "fifteen minutes of fame"? När man sedan syns och tar för sig får man smäll på fingrarna för att man gör just det. Avundsjuka? Jag vill gärna vända på steken och se avundsjukan som något att satsa mot. "Kan han/hon fixa det så kan jag!" Alla har samma chanser, fast inom olika områden. Jag tror det handlar om att visa upp sig och ta vara på sina talanger, att våga ta för sig.  "Här kommer jag och jag är stolt över det jag kan!" Jag vet att det är svårt och jag skriver den här texten delvis för att peppa mig själv och även om jag inte alltid får till det så har jag en stark tro på att jag kan det jag gör! Att jag är bra på det jag kan. Det får dock inte tippa över mot kaxighet, för då tär målet missat. Målet som är kunskap och rikedom genom att lära sig! Ge mig mer... Jag törstar efter kunskap!

kram Em. 

Ps. Och håll tummarna nu.... 

Välkommen hem!

Den är hemma nu, min älskling -datorn! Jag kan nog ändå tro att det har varit bra för mig att vara utan den. Jag har haft mycket tid till annat. Konstigt ändå hur mkt tid som försvinner när jag bänkar mig framför skärmen. Det är någon slags hat-kärlek. Jag kan inte leva utan den och heller inte slita mig ifrån den.

kram Em. 

Frustration

Jag är datorlös. Frustrerad. Det som inte kan hända hände. Min 6 månader gamla Mac gick och dog i veckan som gick. Hårdisken kraschade. När dessutom min telefon gick och fick spunk i samma veva höll jag på att få knäpp. För att felsöka datorn via Apple-supporten så behövde jag en telefon och för att uppdatera telefonen så jag kunde ringa supporten behövdes datorn. Moment 22! Ghaaa!
Nu är i alla fall datorn inlämnad till farbror doktorn och telefonen har tagit sitt förnuft till fånga, men hela grejen fick mig att inse hur sårbar jag är. Det var nämligen på håret att jag hann göra en backup på alla mina filer och grejer på datorn. Ni vet "det händer ju inte mig", men det gör det. Vad jag har lärt mig av detta? Hmm... Lita aldrig på tekniska pinaler, hur beroende du än är och hur mkt du än gillar dem!?

kram Em.

Endorfiner i massor

I dag har jag tränat! Yeeej vad det gick! Först var jag på ett skivstångspass med Anso som ledare och sedan blev det step direkt efter. Svetten lackade och knäna skakade, men Emma var lycklig. 120 minuter ren glädje. Endorfinerna sprutade ur öronen på mig när jag klev ut från gymmet! Underbara känsla! Risken finns dock att jag inte kan ta mig ur sängen i morgon... Phua!

kram Em. 

Sommar

kram Em. 

Årets bild 10/11

Då är tävlingen igång. Årets bild 10/11 i Lösnummer ska koras!

Efter mycket om och men blev det en bild på Miss Li som blir mitt bidrag. Ni som har hängt med ett tag vet vilken beslutsångest jag hade förra året och det här året var inget undantag. Hur gör jag för att välja en av massor med bilder? Hur tänker ni som röstar? Hur ser konkurrenternas bilder ut? Vilken bild är jag mest nöjd med själv? Hur stor är möjligheten att påverka och förmedla en känsla genom bilden? Vilken bild drar mest blickar till sig?
Pressen blir ju dessutom inte mindre av att jag tog hem hela faderullan förra året... Min bild på Lars Winnerbäck gick och blev succé och jag vill gärna köra en favorit i repris om jag får. Sååååå.... Hoppa in och rösta på bild nummer 5. Miss Li!  

Rösta gör du på Lösnummers hemsida! 

Tackar på förhand!

kram Em. 

Smash into pieces

Letade runt lite bland mina bilder även idag och hittade den här på Smash into pieces och deras spelning på It´s så 2010 på Conventum i höstas. Gillar rörelseoskärpan som nästan gör att bilden ser surrealistisk ut!

Smash into pieces har för övrigt en riktigt snygg hemsida... Glutta in vettja!

kram Em.