Avtryck

Fingeravtryck. Alla är unika. En hand liknar ingen annan hand, men det finns en hand som passar ihop med en annan hand. Inslagen fästs i varpen till ett flätsystem som tillsammans bildar en matta. Två händer vars fingrar är som ämnade för att flätas ihop. Tumme runt tumme, finger för finger. Ett avslappnat handtag som ger känsla och tillgivenhet. Så somnar vi, hand i hand, näsa mot näsa och panna mot panna.

kram Em. 

Leendet sitter som en smäck!

I kön på Ica, under cykelturen hem, när svetten rinner under ett tufft träningspass, när målarjobbet ger mig nackspärr, när grannens ungar skriker på gården, när klockan slår flera timmar mer än den borde, när maten är slut i kylskåpet... Då ler jag! Jag kan inte hjälpa det. Leendet sitter som en smäck! Giporna upp och mina imaginära smilgropar är på plats. Det går inte att sudda ut och det ska inte suddas ut. Lev livet leende har alltid varit min paroll och just nu stämmer det lite extra väl... Jag gillar´t! :)

kram Em.

Tack och adjö, Lösnummer!

Min tid på Lösnummer är avslutad. Kan ni tänka er? Jag kommer aldrig mer få dividera om en förstasida, planera ett nytt nummer av tidningen eller hålla i en "mini-utbildning". Trist kan jag känna. Jag kommer sakna tidningen, alla roliga evenemang runt den och så klart alla roliga människor i redaktionen. Allt skratt och den tillfälliga förvirring som till och från råder i en ideell redaktion. Jag kommer sakna att bli mailbombad sista veckan innan tryck och jag kommer sakna ångesten när ett nytt nummer gått till tryck.

Det har hänt mycket det senaste året. Jag har utvecklats otroligt både som fotograf och inom bildredigering.
Tänk vilken tur att jag fick möjligheten att hänga med Lösnummer-gänget i två år. Wow!

Mitt första år på tidningen var lite ofokuserat. Det var svårt att se sambandet mellan möten och artiklar och vem som gjorde vad och för vem. För en icke-studentig student som mig var det total förvirring att kastas in i samtal runt nollning, FUM, Kåren, Coren, Campusmässor, årshögtider, festivaler, byggplaner, engagerade studenter och mycket mer. Jag kom dock ganska snart på att jag gillade det. Som lite äldre student gjorde jag ett val och undvek hela student-svängen med festande och korridorliv när jag började plugga. Det var inte min grej, men genom Lösnummer fick jag nu chansen att testa på det livet i liten skala genom kameralinsen. Underbart! Jag fick dessutom möjligheten att fota evenemang som jag bara kunnat drömma om innan. Jag kommer ihåg känslan när jag för första gången skulle fota en konsert. Det var Ladies night 2009. Sedan dess har jag hinnit med både det ena och det andra för tidningen, bland annar har jag fotat Lars Winnerbäck, Teddybears, och Miss Li. Två av de konserterna ledde till att jag vann åretsbild 2009/2010 och 2010/2011. Vilken ära! :)

För ett år sedan valdes jag till bildredaktör. Det krävdes inte så mycket funderingar och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på det hela trots C-uppsats och ett späckat skolschema. Det är det bästa jag har gjort någonsin! :)

När jag i förra veckan skulle lämna över till Lösnummers kommande bildredaktör, Rasmus, kände jag nästan att jag önskade att han skulle ha ångrat sig. Att han inte ville ta över längre, att jag skulle få behålla min post på tidningen. Jag vet dock att jag har gjort mitt nu. Jag har kämpat under ett år för tidningens bästa och jag vet att Rasmus är en värdig efterträdare. Han kommer gör ett kanonbra jobb, men det är trots allt svårt att skiljas från något som känns som en gammal god vän!

I samband med överlämningen var Rasmus och jag i studion på skolan och fotade. Vi tog bilder på tidningens nya krönikörer och jag passade på att hamna på bild jag med. Fotograf till bilden ovan är alltså Rasmus. Modellande och redigering står jag för!

kram Em.

Min kreativitet på mina villkor

Den här texten kommer handla om hur det är att utbilda sig till ett yrke som alla tycker att de klarar lika bra själva. Om hur det känns att bli utnyttjad och att inte kunna ställa de villkor man vill. 

Det finns yrkesgrupper som ogärna avslöjar sina yrken på fester. Ni vet läkare som inte vill säga vad de jobbar med eftersom de vet att frågan om den ena skavanken efter den andra kommer komma i sinom tid. Någon frågar massören om han/hon inte kan "klämma lite på axlarna". Bilmekanikern får frågan "Om det låter såhär vad är det då för fel?". Allt på obetald tid och utan läkarrocken över axlarna. Kompis till kompis, vän till vän. "Amen, kom igen för fan! Kan inte du fixa det?" 

Gränsen mellan yrke och identitet suddas ut. När är det dags att sätta ner foten och kräva respekt? Jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle jag får till att vara kreativ, vilket mitt framtida yrke kräver. Det ger mig kunskap. Det borde även ge mig stolthet för det jag gör. Jag har en utbildning, jag har högskolepoäng, jag har en examen. Jag kan det jag gör, råg i ryggen. Hobbyn håller på att bli på riktigt. Jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och fiktion. 

Att utbilda sig till något som alla tycker sig kunna själva är väldigt tufft. Det är få som verkligen förstår vad det handlar om. En kamera kan ju vem som helst köpa för en billig penning och bildredigeringsprogrammen duggar tätt i hushållen. Vem som helst har möjlighet, men det är få som har kunskapen, den riktiga kunskapen. Jag säger inte att jag har den, jag har bara börjat vandra på den långa vägen, men jag har en bra grund att stå på. En grund som kräver respekt. 

På pappret är jag mediedesigner med inriktning mot medie- och kommunikationsvetenskap. Det kan låta flummigt, men det är mitt framtida yrke. Snälla, förväxla inte det med hobbyamatörer som gissar sig fram i den visuella medievärlden. 

Ofta när det händer något så har jag kameran i släptåg. Jag plöjer tidningar för inspiration och spenderar timmar vid datorn för att få idéer och lära mig saker. Jag ser världen med ögon som tillhör en visualist, men på något sätt blir jag tagen för den där människan på festen som inte vågar höja rösten av rädsla för att få ställa en diagnos. Jag skrev tidigare att jag älskar det jag gör och utnyttjar varje tillfälle till att vara kreativ. Ja, det är mitt kall här i livet. I det ingår att göra saker för min egen skull, för att utvecklas. Jag tar och redigerar mer än gärna bilder. Jag knåpar och fixar med trycksaker och hemsidor. Jag gör det av nyfikenhet och kunskapstörst, men även av rent yrkesmässiga anledningar. 

I dagsläget är jag nyutexaminerad. Jag vill ha ett jobb! Det betyder att jag måste visa vad jag går för. Jag måste få ut mitt namn. Jag vill visa upp det jag gör och det jag är stolt över, och jag vill göra det på mina villkor. Det är min kreativitet på mina villkor. Frontalkrock! Partybilderna blir helt plötsligt jobb. I folks ögon utför jag en hobby, men för mig är det ett yrke. Mina krav ses som obekväma och tjatiga. Är det för mycket begärt att mitt namn ska publiceras på en hemsida för ett företag med bilder tagna och redigerade gratis av mig? Att bilden tagen av mig som hamnar bakom soffan hos en väns vän har min signatur? Att festinbjudan layoutad av mig har mitt namn på sista sidan? Balansgången mellan att bli utnyttjad och känna stolthet över det man har åstadkommit ställs på tvären, men viljan att visa upp något får aldrig vinna över respekten för sig själv. Var drar man gränsen mellan hobby och saker som i det långa loppet kan generera jobb? 

Jag tar och redigerar mer än gärna bilder och gör liknande uppdrag för att lära mig i väntan på ett jobb. Jag tar till och med med glädje på mig att göra det om det behövs, men jag gör det på mina villkor. Jag vill att folk ska respektera mig för det jag gör. Jag är jag och jag har ett yrke! Jag är stolt över det jag har åstadkommit under min utbildning och jag vill att de som står mig nära ska vara stolta över mig. Det är inte mycket jag begär, men det är banne mig med goda skäl som grund jag begär det! 

kram Em. 

Krångel-light

I dag tänker jag inte krångla. Jag vill inte trassla till det för mig. Inte lägga ut snubbeltråd. Rätt ska vara rätt, rätt upp och ner. Vad tycker ni? Låter det som en bra tanke? Ja, det kan låta lätt, men är det det? Nej, oftast inte. Ofta trasslar vi till det lite för mycket. Vi snurrar in oss i tankar vi inte kan ta oss ur. Den välkända klubben "Analysera mera" finns i var kvinnas, och för den delen även mans, skalle.

Jag klurar ofta på varför. Är det för att vi ska ha något att göra, använda det där som sitter innanför pannbenet? Jag har svårt att tro att de grå är gjorda för att analysera vardagsgrubblerier. Det känns lite för enkelt liksom. Jag tror att alla de där snurriga, invirade tankarna bara är utfyllnad. Egentligen är vi nog lite för smarta för vår egen existens.

Jag är ingen specialist på området, men jag tror att vi bara ska försöka slappna av, åka med och inte göra världens grej av allt. Äsch, jag vet att det är svårt och jag vet att jag ofta står första i kön för att analysera saker som sker, men jag funderar på att ändra tankesätt. Bli mer lättänkt. Lite "krångel-light". Livet är ju egentligen inte så svårt. Äta, sova, jobba, umgås. Gör man sedan det man vill och gillar däremellan så borde vi väl vara i mål, eller? Hmm... Here goes! Jag lovar ingen resultatredovisning och slutsatsen kan slänga sig i väggen, men jag lovar att jag ska jobba för lättare tankar och mer leenden! Ska du med på tåget? Glöm då det här förvirrade och analyserande blogginlägget och lev livet här och nu! Det ska jag göra i och med att jag trycker "publicera"! :)

kram Em. 

Regelbrott

Det är en hel vetenskap. Stå till höger, gå till vänster, springa, gå, stå stilla, lunka. Vårt beteende i rulltrappan säger ganska mycket om vilka vi är. Den där stressade typen som suckar när någon står fel eller går för sakta i snabbfilen. Storstadsbon som kan reglerna och som genom en tydlig gest eller blick markerar ett intrång. Den förvirrade lantisen har noll koll och känner nervositeten i luften. En barnvagn tar upp hela bredden på trappan och vi kan snällt bara acceptera läget. Kidsen åker på ledstången, busar, skrattar och skriker.

Att åka rulltrappa är en ångestfylld sysselsättning. När jag bodde i vår kungliga huvudstad, där rulltrapporna står som spön i backen, hade jag reglerna i mig. Trots det var jag en notorisk "stå till höger"-människa. Jag gjorde det till en principsak att ta det lugnt, motstå stressen och pressen att hela tiden snabba på. Det finns en dag i morgon oxå, en timme efter denna och en minut och en sekund utöver nuet. Allt löser sig.

Nu bor jag i en lagom stor stad i sina bästa år. Här åker vi rulltrappa lite hur vi vill. Vi får stå i mitten. Vi får stå i bredd. Vi får stå. Vi får springa. Vi får gå. Vi får hoppa och vi får sitta. Det känns rätt befriande. Jag är glad att jag slipper reglerna, men jag kan ibland känna ett stygn av ledsamhet över de regelbrott som begås dagligen. Är det inte dags att någon styr upp detta? Nej, förresten! Styr upp huvudstaden i stället. Lite kaos och oordning skulle inte skada mellan varven, i alla fall i min värld!

kram Em. 

Sockerdricka och dans

Jag är moster till världens sötaste lilla skrutt. Idag har vi varit och shoppat hon och jag. Det pratas och babblas. Mycket försvinner i skägget men en del går hela vägen fram. Vi har busat och skojat. Att bli jagad bland klädställningarna är det bästa som finns. Skrattet bubblar likt sockerdricka och hela ungen spritter av lycka. Hon tror att hon lyckas smita. Det blir knäpptyst. Var är skrutten? Bakom en ställning med skjortor ser jag en liten hårtoffs sticka fram. Jag låtsas som ingenting. Då blir hon lite förlägen. Tror sig vara borttappad. Ett försiktigt "Moooooster..." hörs bland ställningarna. Jag smälter. Det kan inte bli bättre än så. Hon, det lilla livet, behöver mig. Jag smyger fram och i samma sekund som hon ser mig brister hon ut i ett "Iiiiiiiii!!!!" och så är leken igång igen. Skratt och dans efterföljs av världens goaste kram. Har jag riktigt tur får jag en puss oxå. Blöt och mitt på munnen. Smack! Mosters skruttibangbang...

kram Em. 

Samlande

Jag tror att jag samlar på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte är det bästa, men de är vackra och får mig att må bra. De luktar gott och jag blir rusig i magen av deras uppenbarelse. Tänk att få krypa nära, känna doften och sedan omfamna dem, en i taget...

Tidens tand har sin inverkan och det handlar ofta om en vecka från underbar till tomhet. Först går det upp, måndag-tisdag. Det blir onsdag och ruset i magen blir till en krusning på kronbladen. En aning om vad som komma skall gör sig synlig, men jag vill inte tro att utgången ska bli som sist. Jag vill ha kvar måndagens känsla av lycka. Doften och styrkan i färgerna. Jag förnekar krampaktigt det förfall vi står inför. Torsdagen medför tankarna. De kommer i klunga och får mig att tappa koncentrationen. Fokuset försvinner och dimman uppenbarar sig. På fredagen har jag hunnit stänga av luktsinnet. Jag vet att jag inte kan komma undan. Att det jag vill kommer ta slut. Jag kämpar för att ruset i magen inte ska övergå till en knut. Jag talar och tänker av erfarenhet. Doften som avtar. Lördag övergår i söndag och rätt vad det är så ligger bladen utspridda över bordet. En vecka tog det och jag var smärtsamt medveten om varje steg. Kanske handlade det om erfarenhet, kanske om en känsla. Sjätte sinnet. 

Kvar på bordet står en ensam vas med en tom stjälk i. Det är dags att kasta den. Hälla ut vattnet och plocka nya dofter. Tror ni det tar en vecka även den här gången? 

kram Em. 

Muffins

När jag var liten bakade vi ofta muffins. Jag har ett speciellt minne. Det är från en tid när äppelträden hängde tunga av frukt och sensommarvärmen låg som en varm duk över landet. Jag hade inte börjat skolan än så jag var helt klart en småskit. Mormor och jag hade bakat muffins med egenskördade äppelbitar i.

Vi har lagt muffinsen i en fin korg med en rosa servett under det väldoftande guldet. Stolt som en liten tupp beger jag mig iväg för att bjuda resten av familjen. Samtidigt pågår en ombyggnation. Det klassiska förortskedjehuset ska få en övervåning. Alla vuxna är engagerade och en fikapaus är välbehövlig. Efter att ha balanserat korgen med muffins hela vägen från köket till den framtida trappan så tar det stopp. Hur ska jag ta mig upp till övervåningen? Det får bli på vingliga ben med bestämd min uppför en stege. Pappa övervakar och fångar upp när jag inte riktigt har turen med mig. Till sist är vi uppe, muffinsen och jag. På några plankor mellan två arbetsbockar dukar vi upp läckerheterna. Jag sitter och dinglar med benen på en hög med virke. Än i dag vattnas det i munnen när jag tänker på det här minnet. Det var de godaste muffins jag någonsin smakat, fulla med stolthet och glädje.

kram Em. 

Nightbird

See the nightbird softly fly

Why does she fly alone?

Is the moonlight just a flame for her memory? 

Now she's gone

Eva Cassidy är i högtalarna. Hon sjunger om en nattfågel, Nightbird...

Det skulle kunna vara jag. Det skulle kunna vara mig hon sjunger om där jag sitter framför min dator och redigerar bilder. Jag ägnar min tid åt det jag älskar allra mest. Det var länge sedan sist. Jag har saknat det, mina bilder. Musiken i bakgrunden och timmarna som försvinner. Paletterna och verktygen som skapar åt mig. Mitt i ensamheten befinner jag mig, borta och bortglömd. Det är bara jag och kreativiteten. Jag skapar och jag njuter av det. Det går som bäst på nätterna, när det är tyst ute. När dagens intryck har landat och jag kan finna lugnet. Folk runt omkring mig börjar somna in. Tröttheten i mig blir till en samlad kraft. Det är då jag mår som bäst. Jag är en nightbird!

kram Em. 

Livskvalitet

För en student som mig betyder sommaren jobb. Jag jobbar när alla andra är lediga. Det känns tufft, väldigt tufft, när diverse statusuppdateringar justeras från "ute med båten" till "ligger på stranden" och "äter glass". Sommaren är min chans att tjäna pengar, att komma i fatt, men allt handlar inte om pengar. Livskvalitet är minst lika viktigt.

Jag försöker smyga in så mycket jag bara kan av den varan nu när jag jobbar. Det behöver inte vara några vidlyftiga idéer eller ageranden. Ofta räcker det med att i sakta mak få cykla hem från jobbet och känna brisen av den varma sommarluften i håret. Att komma hem, sätta sig på balkongen och lägga upp fötterna på balkongräcket. En varm sommarkväll med skratt och prat och goa vänner. Att trött efter dagens arbetspass få småslumra i soffan med fönstren på vid gavel. Jag gör vad jag kan för att ta tillvara på alla stunderna.

Jag brukar ofta prata om "burken". Ni vet den som jag alltid har med mig. Den är fiktiv, men ack så verklig. I den stoppar jag alla mina goda minnen. En badtur, en kväll med gänget, en kyss som får en att tappa fotfästet, en komplimang, en upplevelse, ett tillfälle när jag mår bra... Listan på saker kan göras lång. Jag är noga med att skruva åt locket på burken, rädd för att innehållet ska smita ut innan det är dags.

När är det då dags? Jo, det är dags när vinden viner runt knuten, när det snöblandade regnet piskar mot fönstret och nästippen blir till en isbit bara av att tänka på vilken årstid vi befinner oss i. Då, då skruvar jag försiktigt av locket och drar in ett djupandetag av den gångna sommarens upplevelser. Jag påminns om att det finns något annat. Det finns hopp om värme och liv. Det mina vänner, det kallar jag livskvalitet!

kram Em. 

Møns Klint

Kontraster...

Jag har semester och det regnar. Jag vill dra ner persiennerna. Läsa böcker. Mysa. Kolla på film. Jag vill stanna världen och slappa tills det kryper i kroppen av olust inför det faktum att jag måste inta vertikalläge igen. Jag vill köra några riktiga kraschodagar, utan måsten och utan tider att passa. Jag vill vara osocial. 

Å andra sidan vill jag att solen ska skina, att värmen ska få asfalten att bölja sig. Jag vill känna varm sand under fötterna. Känna vinden i håret när jag i ett desperat försök till svalka sätter mig på cykeln och trampar  upp för en backe för att få njuta på nervägen. Jag vill äta kladdiga bullar och dricka ljummen saft på en sandstrand. Jag vill känna knottrorna på armarna efter ett kallt bad i ett alldeles för kallt hav. Tänderna som hackar där jag står och försöker få upp värmen. Jag vill känna det varma bilbältet mot huden efter en paus under en utflykt i sommarsverige. Jag vill sitta på en bänk och äta en glass i mått med en större måltid. Måsarnas skrik i bakgrunden. Den lite söta, unkna men samtidigt friska havsluften i näsan.

Kontraster. Motsatser. Jag vill ha både och. Nu drar jag! Bye!

kram Em. 

Nytillskott

Jag skulle vilja säga... Välkommen!

Min senaste familjemedlem är en Canon 600d. Vi fann varandra där på postkontoren vid kassorna på Ica. Ett stort paket. Efterlängtat. Som ett barn på julafton. Jag fick bannor när jag kom hem. Rev och slet upp kartongen. Papper hit, frigolit dit, plast och instruktionsböcker åt alla håll. TIll sist fick jag fram den. I med batteriet i laddaren! Yeeej! Tänk att två timmars laddning kan gå så långsamt... Jag tror det är kärlek!
Jag har köpt mig en ny kamera! Välkommen till familjen!

kram Em. 

Sinnen

Vi ska umgås, vi ska fira. Värdparet har fyllt jämt, båda två. Vi hälsas välkomna med en fruktig bål. Kolsyran rullar runt de färgrika hallonen och björnbären. Apelsinskivorna flyter upp till ytan i den rosafärgade drycken. Kram kram. Hej och välkommen.

Solen skiner in genom fönstret. Glaset bryter strålarna och bildar ett vackert mönster på bordet. Köket badar i ljus. En buffé för goda vänner är uppdukad. Det är högsommar och fåglarna kvittrar utanför. Skratten ligger i luften. Förväntningar inför kvällen.

Den lite kyliga sommarluften smiter in genom dörren som står öppen. Vi njuter av sällskapet. Magarna är fulla med sommarens alla läckerheter. Ögat får sitt i form av vackra blommor. Snälla, jag vill ha mer. Mer kvalitetstid med människor jag tycker om. Mer sommarluft. Mer upplevelser för sinnena. Doften, smaken, synen, känseln, hörseln...

kram Em. 

"Nappen är på plats"

Det är högsommar och solen gassar på allt den kommer åt. Värmen är tryckande. Det springer barn åt alla håll. Vi är på kalas. Det stojas och skojas. Några spelar fotboll. Några cyklar. Svetten rinner och andhämtningen är tung. Några sitter utslagna i skuggan och dricker vatten. 

I skuggan från huset, på en trätrappa, sitter en liten herre. Han sitter i andra tankar. Han är i sin egen värld. Vad snurrar där inne i det lilla huvudet? Han verkar vara en iaktagare. Kikar på de andra med, en för dagen, trött min. Nappen är på plats. 

kram Em.

E + M = sant!

E fick sin M och M fick sin E. Lycka! 

I kväll fotade jag ett bröllopspar. Jag blev rörd bara av att träffa dem och till och från var det svårt att hålla styr på tårkanalerna. Jag kan bara inte hjälpa det! Den kärlek och lycka de utstrålar kan rucka berg...

Under tiden som vi var ute och knäppte bilderna pratade vi lite om äktenskapstycke. Ni vet när två personer som finner varandra är lika. Det behöver inte vara rätt och slätt utseendemässigt utan även drag och gester är lika. Vad beror det på? Lika barn leka bäst? Law of attraction? Man formas efter varandra?

Jag tror att vi på något sätt söker människor att ha i vår omgivning som är lika oss själva. Världsuppfattning och värderingar. Vi vill känna gemenskap och samhörighet med andra. Då först och främst med den vi väljer att dela vårt liv med.  Uttrycket "Sådan husse, sådan hund" är ju välkänt och stämmer i 99 fall av 100. "Kaka söker maka" är ett annat ordspråk som lätt används i de här sammanhangen och som jag tror stämmer till stor del. Vi påverkas av andra och vi påverkar utan att veta om det.

En klok person berättade för ett tag sedan att personer som vi tycker är lika och som vi bedömer kunna vara släkt inte behöver vara det. Tydligen är inte likhet genetiskt utan betingat. Självklart finns det även delar som faktiskt är genetiska, så allt handlar inte om rent beteende, men tydligen är det gesterna och dragen som gör oss lika. Det är genom dem vi känner samhörighet. Det är genom dem vi känner igen våra föräldrar. Det är genom dem vi delar upp människor i familj och icke-familj.

Appropå föräldrar och likhet så har mina päron varit gifta i "typ 100 år". Till och från går det att se med blotta ögat. Det händer nämligen titt som tätt att de dyker upp i likadana kläder. Liknande byxor, liknande skjortor och liknande tröjor. Utan att de tänker på det så har deras stil sammanförts och blivit en gemensam. Det kanske blir så efter åtskilliga år med garderobsdörrarna bredvid varandra? En stil smittar. Två stilar smälter samman. Jag kan på något vis tycka att det är lite gulligt och fint att de ändå är så lika. Det ger någon slags trygghet och gemenskap. Och självklart försökte mamma få på mig liknande kläder när jag var yngre. Kan det ha varit ett omedvetet försök att stärka banden av familj ytterligare? Var det en instinkt medburen i generation efter generation?

E och M är lika. Inte bara till sättet, utan fysiskt också. Det luktar äktenskapstycke lång väg och de är nu äkta makar, men betyder det att vi kommer vi få se dem i liknande byxor, tröjor och skjortor om 30 år? Jag hoppas det! Jag hoppas att det här är början på en lång kärlekssaga och familjelycka!

kram Em. 

Göteborg

Du har kommit till en ny stad. Förvirrat ser du dig omkring i soldiset. Du vet var du är, men har inte riktigt kopplat på lokalsinnet. Var ska du? Kisande mot solen tar du några steg. Väskan är på släp. Ska man följa strömmen och se var det bär? Du bestämmer dig för att stanna upp, vrida på huvudet och bestämma en riktning. Trots att du har all tid i världen känner du hur stressen ökar på lite. Så småningom ser du den -hotellskylten. Du vet att du är nära nu.

Jag har varit i Göteborg i några dagar. Det var en treanolla-present som jag äntligen gick av stapeln. Under ett och ett halvt dygn umgicks vi, min systeryster och jag. Shopping, god mat, spa och massa span på folk.
Jag älskar Göteborg. Underbara stad! En småstad i storstaden. Enkelt och trivsamt.

När jag besöker en stad brukar jag försöka sammanfatta mina intryck i några få ord. Något som karakteriserar staden jag befinner mig i. Jag har några standardgrejer som jag brukar hålla utkik efter och som jag tycker säger ganska mycket. Övergångsställen är en sådan sak. Ta till exempel Köpenhamn. I innerstaden finns massor med väl utmarkerade och fungerande övergångsställen. Folk står snällt och väntar trots att det inte finns en bil i sikte. Det är som ett vattenhål för den stressade människan. Åker man sedan vidare norrut och landar i Stockholm blir man varse motsatsen. Massor med övergångsställen, massor med människor, massor med stress. Jag tror aldrig jag varit med om att samtliga som vill över gatan står snällt och väntar på sin tur, och då har jag ändå bott i stan i många år. Är det bilfritt så går man. När jag nu var i Göteborg slog det mig att staden nästan saknar övergångsställen. Spårvagnarna blir man uppmärksammad på genom blinkande och högljudda stolpar vid sidan av spåren. Folk går härsan och tvärsan över gatorna.

Vad beror detta på tro? Jo, jag tror det har med stadens mentalitet att göra. Temperaturen på människorna. Stockholm signalerar stress, Köpenhamn är ganska relaxed med tiden på sin sida och Göteborg är staden som litar på sina invånare. Skillnaden städerna emellan är milsvid. Fick jag välja om skulle jag välja Göteborg, och det inte bara för att stan saknar övergångsställen.... Den är även full med "gooooa göbbar" och annat löst trevligt folk!

kram Em. 

Yatzi

Sommar kräver utomhusaktiviteter! Sommar kräver bad! Sommar kräver sand mellan tårna och skitiga barfotafötter!

I helgen har jag varit på turné. Den har innehållit allt från underbara människor till båtåkande, grillning, bad och TP-spelade. Det kan inte blir så himla mycket bättre!

kram Em. 

Har du numret till Televerket?

När jag var liten "ringde" jag till Televerket för att beställa fint väder. Det var den enda myndigheten jag kände till. De fick stå ut med mycket, stackars Televerket. Jag ringde även dit när jag ville permanenta håret för första gången. Kan jag varit 8-9 år? Big business! Tänk sent 80-tal. Tänk krullfrilla. Tänk snedlugg med en halv flaska hårspray. Jag måste ju varit som en vandrande ozonbomb. Ändå var jag inte värst. Det fanns de som alltid fick till den där perfekta luggen. Det var sällan jag fick det. Jag fick inte använda hur mkt spray jag ville. Det var min mor och Televerket som var inblandade i den fighten. Mor var mot och jag "ringde" och beklagade mig hos Televerket. Jag kan inte nog förklara mängden tårar som föll i samband med att mitt älskade Televerk gick och blev Telia 1993. Hur kunde de göra något så elakt. Bara försvinna? Bli något annat, något jag inte kunde lita på. Hur skulle det nu bli med vädret? Och mitt hår?

Än i dag kan jag komma på mig själv med att vilja ringa Televerket. Bara ändra på världen lite. Beklaga mig över en orättvisa. Släppa taget och låta någon annan fixa biffen. Förklara läget för någon som kan påverka. Gör mig själv lite större i förhållande till omvärlden. Det kanske är ett sätt att fly en aning? Kanske är ett sätt att rädda sig själv? "Storebror" fixar! Det är dock sällan någon som svarar, om jag nu kommer så långt. Allt som oftast blir jag sittande där med luren i handen utan nummer att slå. Vilket nummer är det nu igen? Någon som vet? Jag skulle behöva lite sol till imorgon... Och lite nya slingor i håret om det går för sig?!

kram Em.

Introjunkie

Oftast får vi först se en sammanfattning. Lite klipp från tidigare avsnitt och säsonger. Vi måste ju hänga med i svängen. I ett ofta ganska hetsigt tempo kastas vi fram och tillbaka mellan dialog, slagsmål, dialog, relationer, dialog, känslor och lite mer dialog. Vi ska minnas, vi ska uppdateras. Sedan smäller det. Introt!
Vi är framme vid vad som oftast är min favoritdel i en tv-serie. Ett bra intro har allt. Det ger oss en upplevelse. Det visuella möter det audiella och målet är total perfektion. Samarbetet mellan de två delarna är allt. Innehållet och känslan... Sug på karamellen! Visst är det så att ett kasst intro kan förstöra en hel serie och tvärtom. I likhet med en arbetsintervju där "döda fisken" är öppningsrepliken kan en serie falla platt om introt inte håller klass.

Det är i introt stämningen för tv-serien sätts. Det är här vi får en känsla för vad det är vi ska komma att se. Introt är en metod för att sätta en sorts label på serien. Se på Sopranos till exempel. Inte ens med all vilja i världen kan man undgå att det handlar om någon form av tung business. Musiken gör sitt och tillsammans med bilden och sättet att klippa får den oss in the mood för maffiosos. Ofta är det inte vad som visas som är det avgörande, utan hur det visas. Klippningen måste stämma överens med musiken. Tempot måste harmoniera, som i introt till Boardwalk Empire. Det är en ganska enkel historia som berättas i introt, men rörelserna i vågorna och molnen säger allt. De är perfekt synkade med musiken för att skapa en känsla och en spänning.

Sedan finns det intron som inte säger mig speciellt mycket. En gäspning är mer på sin plats. Ett sådan intro är Twin Peaks. Det är lite för segt, det är lite för intetsägande. Jag somnar bara av ett kort klipp på nätet, hur ska jag då ta mig igenom en hel serie? Jag vill ha en upptakt till vad som komma skall. Twin Peaks är självklart snyggt gjort, men är det inte lite i enklaste laget? Sepiatonade bilder. Var är känslan för serien? Var är nyfikenheten? Varför detta monotona som liksom äter sig in under huden? Jag får rysningar, och det av fel anledning...

Följaktligen är det viktigt att nivån på introt är samma som nivån på serien. Ett bra intro är ingen garanti för att resten av serien ska gå hem och vise versa. Svårigheten ligger i att hitta balansgången. Inte ge för mkt i introt och inte förlöjliga serien. Linan är tunn.

Sist men inte minst -musiken. Visst är den viktig? Den ska vara bra, vilket i och för sig är ett ganska personligt tyckande, men den måste helt enkelt vara lättlyssnad, kanske till och med folklig (vad man nu menar med det?). Den ska gå att skråla ikapp till och den ska spegla innehållet i serien. Gilmore Girls tycker jag har alla de ingredienserna, även om både låten och serien har några år på nacken. Jag minns hur jag för ett antal år sedan plöjde just den serien och jag kan fortfarande komma på mig själv med att gå och nynna på den allt annat än bra låttexten. Då har dom väl lyckats eller? Kan det vara så att jag var en lätt målgrupp just då och att allt handlar om timing?

Mitt förhållande till True Blood-introt känns lite speciellt av någon anledning. Jag kan inte sluta kolla!   Som min systerdotter på 17 månader skulle sagt... "Märaaa!" Om och om igen! Jag tröttnar inte. För varje gång ser jag nya saker. Här kan vi tala om perfektion! Tempo, stämning, musik, typsnitt, klippning, färgton... jag gillar´t helt enkelt och jag tror att det betyder att jag har gått och blivit en sådan där "introjunkie".

kram Em. 

Hylla

Jag lyssnar på Sommar i P1. Är inte det höjden av semester? Det är Mark Levengood som pratar just nu. Jag gillar honom. Han har en hel del bra att säga. Han är inte påstridig, han är inte för mycket. Han är precis så där lagom sävlig och mysig att lyssna på som ett sommarprogram ska vara.

Jag minns när jag jobbade i Stockholm och Mark hade gjort en informationsfilm om företaget jag jobbade på. I vanliga fall är ju inte den typen av filmer så direkt spännande, men han gjorde skillnaden den här gången. Klädkoder, attityder och datorsystem blev intressant. Trots att han, förmodligen, inte hade en aning om vad han pratade om och att han, förmodligen, läste innantill så fick han intresset att väckas. Tänk att ha den gåvan! Tänk att kunna få folk att lyssna. Jag önskar att jag kunde fånga människors uppmärksamhet på det sättet, för sådant imponerar på mig.

Något annat som imponerar på mig är kreativitet och människor som har pennans magi i handen. Finaste Anso fyllde år igår och hon fick bland annat det här fina kortet med pengar för ändamålet hatthylla! Tack för ett underbart tårtkalas!

kram Em.

Materialism

Jag är i valet och kvalet... Funderingar hit och funderingar dit. Jag ska köpa en ny kamera!
I januari 2009 köpte jag min nuvarande älskling, en Sony a200. Vi har varit med om mycket min Sony och jag, men nu känner jag att det nog ändå är dags att ta farväl. Vi har vuxit ifrån varandra...

Det lutar mot en Canon. Jag ni hör, jag kommer helt byta spår. Nytt märke, nya förutsättningar, nya utmaningar! Det ska bli spännande och jag har tänkt på det länge. Har kollat runt på nätet, pratat med folk, känt på kameror och pillat på reglage. Svårt beslut, stort beslut.

Jag må vara en materialist, men jag gillar nya saker. Jag lovar att jag ska kolla andrahandsmarknaden innan jag slår till, men känner jag mig själv så är det en ny kamera som gäller. Det är liksom något speciellt med att vara den första som äger en teknisk pinal. Att själv få riva av tejpen och packa upp pinalen och lyckligt få pilla på den. Doften av bruksanvisningar som inte kommer användas och plast som kommer kastas. Det är en upplevelse.

Tänk dock om alla i världen resonerade som mig? Det är nästan så att jag skäms. Varför har jag så svårt att köpa begagnat? Kommer sånt med modersmjölken? Är jag kräsen? Jag har ganska mycket gamla grejer hemma och ni som varit med ett tag vet att jag gärna putsar och målar på gamla möbler, men tekniska grejer. Nej, där får det vara stopp. En kamera eller en tv kan ju inte ha patina, och har den det så är det nåt fel. Kanske ligger skepsisen i att jag inte litar på folk? Att jag vill vara 100 på att jag får det jag betalar för? En vän frågade hur det ska gå när jag ska köpa bil någon gång i framtiden. Jadu, inte vet jag... Troligtvis kommer jag har ångest och se gröna björnar. Det kanske är bäst att jag ändå cyklar vidare, för så länge det är jag som är ute och cyklar och inte någon annan så känns biffen fixad!

kram Em. 

Midsommar

Känn på orden... 

Sill

Färskpotatis

Gräslök

Knäckebröd

Gräddfil

Det smakar sommar, det smakar midsommar!

Sedan en tid tillbaka har jag slutat äta pasta, ris, potatis och bröd. Man skulle väl kunna kalla det en variant av LCHF, fast ändå inte. Istället för kolhydrater fyller jag på med fett, men jag unnar mig frukt och grönt i mängder. Målet är att bli av med sötsuget och att få mer energi och ett ökat fokus genom en jämnare blodsockernivå. När jag började plocka bort kolhydrater var jag väldigt skeptisk till att jag skulle orka träna så mycket som jag gör. Hur ska kroppen få energi? Hur ska musklerna orka bygga upp sig? Jag kan ärligt säga att jag nästan har känt motsatsen mot vad jag trodde. Jag tränar mer än jag gjort på länge och jag har en helt annan typ av energi i kroppen.

Från att under mina 30 levnadsår ha förbannat allt vad dieter heter så har jag nu blivit lite som omvänd. Det finns ingen plan i att bli en fanatisk matfascist, men jag kommer nog tänka mer på vad jag stoppar i mig i framtiden. Jag hoppas att jag kommer hitta nya vägar att få i mig den mat jag behöver och jag är på god väg. Påhittigheten och idéerna är många och maten är god!

kram Em. 

Minnen och drömmar

"Memories make us who we are. Dreams make us who we will become." 

Minnen. De kan spela oss spratt. En liten sak, en liten händelse, en liten doft och vi är där igen. Tillbaka dit där vi en gång var. Så lite som frambringar så mycket känslor och tankar. 

Men vi kan förvandla våra minnen till drömmar. Det är då det magiska händer. Minnen från förr blir till drömmar. Drömmar bli till verklighet. Du får kämpa, men vill du något tillräckligt mycket så gå det. Det handlar om framtiden, om vilka vi är och hur nästa dag ska se ut. 

Just nu handlar min dröm om att landa i livet. Att fånga in alla trådändar och slå en knut för att hålla ihop dem. Att låta minnena omvandlas till något positivt, att låta dem bli en erfarenhet att dela med sig av... 

kram Em.  

Sanning?

Massgraven i Texas och Jack Nicholson i Landskrona. Någon hade startat en blogg under falskt namn och en cyklist har åkt fast för fortkörning. Under rubriken "Här är bluffnyheterna som medierna gick på" basunerar Metro idag ut hur synd det är om medierna som måste tampas med falska källor.

Att Metro skriver om en sådan här sak känns lite som ett sätt att skylla ifrån sig. Lite som "Ser ni, vi var inte ensamma om att svälja betet". Man talar om att det är svårt med källkritik, granskning och verifiering av källor, men i själv verket så handlar det om sensationsskapande. Nämn den tidning som inte skriver om en så allvarlig sak som en massgrav? Det är nästan ett tjänstefel, eller hur? Och vad händer när vi inte kan lita på de nyheter vi serveras? Vem är det som bestämmer vad som får ta plats och vad som sorteras bort? Det finns många medieteorier om hur det går till och mkt forskning har gjorts på ämnet, men om vi ser lite krasst på alltihop så kanske vi egentligen inte har en aning om vad som är en nyhet och vad som bara är skitsnack? 

Jag ska inte sticka under stol med att jag skummar igenom kvällstidningarnas hemsidor en kort sväng nästan varje dag. Inte för att jag gillar det jag ser eller tycker att det som står är intressant, utan för underhållningsvärdet. Jag vill bli förfasad, förskräckt och förundrad över det som sker i världen. Jag vill veta att det finns människor dumma nog att tatuera in alla sina Facebook-vänner på armen (falsk nyhet) och att det är jordbävning i Japan (sant).  

Att någon lurar någon annan är ett knep lika gammalt som människans förmåga att blinka. Att göra det för egen vinnings skull och publicitet ligger inte långt efter på tidsaxeln. Så när är en nyhet en nyhet?

Enligt Nationalencyklopedin är en nyhet ett "offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd". Det står inget om att en nyhet måste vara sann... Något okänt som blir offentliggjort kan vara välkänt för någon annan. Ett tillstånd behöver inte vara det tillstånd en annan människa befinner sig i. En process behöver inte vara något som händer utan kan lika väl vara något som skulle kunna hända. En nyhet är något subjektivt och något som är en nyhet för den som det berör. Trots detta litar vi blint på medierna. Vi förväntar oss att det som serveras på löpsedlar och framsidor är på riktigt. "Den tredje stadsmakten" har en stark påverkan på våra liv. 

Kommer ni ihåg mannen som förutspådde att jorden skulle gå under för ett tag sedan? Var det en nyhet? Ja, kanske att han förutspådde undergången, men knappast att jorden skulle gå under? Blir det inte en nyhet först när det har hänt? Hamnar i så fall undergångsnyheten även den under kategorin "bluffnyheter"? Om den gör det så har vi mediekonsumenter något att fundera på! Hur kritiska ska vi vara till det som skrivs? Vem och vad säger att det som skrivs är det rätta, det vill säga sant? När är en nyhet en nyhet? 

kram Em. 

Det kallas att...

Någon knackar mig på axeln och undrar hur det är. Jag rycker till. Hur det är? Jo, tack bra!

Tankarna flyger iväg. Jag är upptagen. Min blick följer mannen som sneddar över torget. Han har axellångt hår, är runt 45. Han har en väska över ena axeln. Den hänger där lite spontant uppkastad, som att den hittade sin plats lite för fort. Väskan ser tung ut. Handen som tillhör axeln med väskan hänger ner vid sidan av mannens kropp. I den andra handen håller han något. Först ser jag inte vad det är. Jag flyttar blicken neråt. Det är en kavaj han har in handen. Den hänger på en galge. Armen är utsträckt och eftersom mannen är kort resulterar det i att kavajen släpar i marken. Jag rynkar pannan i ett försökt att fokusera blicken. Det hänger något på galen, framför kavajen. En lapp. Den måste vara från kemtvätten. Jag höjer blicken igen och ser på mannen. Han har riktningen på stegen inställd, men framfarten är seg. Höften skjuter fram och ryggen är lätt böjd. Plötsligt ser väskan ännu tyngre ut. Han säckar ihop en aning som inför en kraftansträngning. Jag får en ingivelse om att han ska göra en ansträngning för att sätta väskan på plats på axeln. Sekunderna går. Ingenting händer förutom att han fortsätter framåt på sitt sävliga sätt. Kavajen hänger som en förlängning från handen ner mot marken. Jag blir förskräckt. Kavajen. Hans gråa fina kavaj. Marken är smutsig. Kavajen är nytvättad. Det är tyst. "Hall..." hör jag långt borta. Jag tittar på mannen. Han vet var han ska. "Hallå!" Jag blir irriterad utan egentlig anledning. "Va?" "Vet du om vi har fler av den här på lagret?" Den tidigare axelknackningen tillhör min kollega. Orden är hennes. Jag är på jobbet, men försjunken i en annan människan öde. Tankar som drar iväg, tankar som oroar sig, tankar som berör, tankar som är på riktigt, tankar som roar. Det kallas dagdrömmeri. Det kallas att titta på människor.... och jag älskar det! 

kram Em

Fyllerifyllera!

Jaha, då är jag sedan en dryg timme tillbaka treanolla? Läskiga tanke, men klyschorna och hejaropen skalla. "Allt blir bara bättre med åren!""Åldern är bara en siffra!" "Du ser inte ut som en dag över 20!" "Än är du ung, njut!" "Tänk vilken livserfarenhet du har nu!"

Vet inte om jag tror på allt, men ja, det kanske inte är så tokigt det här med fyllerier? Jag har dessutom tänkt mig ett party av modell "grande" i morgon. Det gör ju på något sätt att saken känns mindre tragisk och mer glädjefull. Ska bli underbart att få fira dagen tillsammans med mina bästa -familj och vänner! Att dessutom ha lyckan och turen att fira både treanolla-föllsedag och examen vid samma tillfälle är ju få förundrat.

kram Em. 

Final i Fototriss

Jo, jag tänkte att jag skulle vinna ett stativ... Perfa 30-årspresent va?! :)

Hur ska jag fixa det då? Jo, jag behöver din hjälp! Jag har nämligen gått vidare till final med mina bidrag till Fototriss som jag la upp här om dagen! Rösta gör du här! Bild nummer 117, Em.

Rösta rösta rösta!!! Tackar ödmjukast! :)

Och ni kommer väl ihåg att jag har vunnit en gång förut med den mittersta bilden!? ;)

kram Em. 

Examen

"För jag har tagit examen, för jag har tagit examen... Give me 5! Yeeeej!" 

Vad då? Är det över? Inget mer? Färdig nu? Aldrig mer Örebro universitet? 

Ojoj, vad konstigt det känns. Tomhet, lycka, glädje, tårar. Jag är i MÅL! Jag är i mål... 

Vi hade sista redovisningen och opponeringen idag. Allt gick väldigt smärtfritt och vi fick inte ens en liiiten liten restuppgift på vårt projekt "Så fungerar samhället". Jag var dock nära att fråga om jag inte kunde få en bara för att få stanna kvar lite längre... 

När lektionen vad slut var vi fem stycken i klassen som tagit examen. Känslan var lite konstig. Vi tittade på varandra. Förvirring! Efter några kramar och grattisrop spreds vi för vinden. Klumpen i halsen... Oron i magen... Tårarna i ögonen... Sorgen över att efter fyra år bli tvungen att överge något jag kommit att älska. Tystnaden... Vakuumet... Nu börjar livet! 

kram Em.